Estelle och Folke

Antag att Victoria och Daniel istället hade fått en son. Vilket namn skulle man då ha valt?

Min gissning: ”Folke”.

Efter Folke Bernadotte, mördad av judiska terrorister i Jerusalem den 17 september 1948.

Hans fru hette Estelle. Hon var amerikanska och paret var gift sedan 1928.

Under slutskedet av Andra världskriget hade Folke Bernadotte gjort hjälteinsatser i Tyskland, för att genom konvojer av vita bussar rädda koncentrationslägerfångar – inte minst judar – till livet.

Från webbsidan Folke Bernadottes Minnesfond:

”Sammanlagt räddade de svenska vita bussarna, under Folke Bernadottes ledning, över 30 000 människor till livet. Av dessa var minst 10 000 judar. Det var… i första hand Folke Bernadottes förtjänst att alla dessa tusentals judiska människoliv räddades.

Trots alla andra personer som genom olika kanaler medverkade i denna humanitära hjälpinsats var det Folke Bernadotte personligen som genom sina skickliga direktförhandlingar med Himmler successivt lyckades vidga gränserna för den svenska hjälpinsatsen. ‘För en som var med vid många av hans funktioner och samtal i Tyskland våren l945 är det svårt att tänka sig en person som i det läget skulle varit lämpligare som förhandlare, expeditionsledare och mellanhand. – Som förhandlare var Bernadotte på en gång lugn, uppslagsrik, tålmodig och alert- (Torsten Brandel, Svenska Dagbladet l975-04-23). Den svenska hjälpinsatsen skedde hela tiden under stora personliga risker.”

Några år senare, i maj 1948,  utsågs Folke Bernadotte till FN-medlare i Palestinakonflikten.

Ur Folke Bernadottes Minnesfond:

”Den 29 november l947 hade FN:s generalförsamling antagit en plan för Palestinas delning i två stater, en arabisk och en judisk, inom ramen för en ekonomisk union. Jerusalem, inklusive omgivande städer och byar, skulle vara demilitariserat och neutralt område.

Kort därefter utbröt inbördeskrig i Palestina i vilket de judiska styrkorna gick till offensiv i april och maj l948. Den 14 maj utropades staten Israel, men inte någon arabisk-palestinsk stat.

Den 15 maj l948 intervenerade väpnade styrkor från Egypten, Transjordanien, Irak, Syrien och Libanon för att bistå sina arabiska bröder i Palestina. Det första kriget mellan arabstaterna och Israel hade brutit ut.

I resolution l86 av den 14 maj 1948 gav generalförsamlingen FN-medlaren i Palestina befogenhet att bl.a.:

    •    bistå de lokala myndigheterna med att nå en fredlig reglering av den framtida situationen i Palestina…”

”Detta var första gången som FN direkt ingrep i en politisk konflikt och som världsorganisationen utsåg en medlare att lösa denna. Man bör dock notera att resolutionen inte gav FN-medlaren några som helst maktresurser.”

”Arrangemangen kring vapenvilan i Palestina skulle övervakas av en FN-enhet, upprättad av FN-medlaren. Bernadotte var tvungen att börja från grunden. Begreppet ‘FN:s fredsbevarande operationer’ fanns ännu inte. Bernadotte lyckades dock på mycket kort tid skapa en liten enhet för övervakning av vapenvilan…”

”En annan framgång för Bernadotte var hans hantering av flyktingfrågan… Redan i sin första plan…talade Bernadotte om ‘rättigheten för dem som är bosatta i Palestina… att återvända till sina hem utan restriktioner och att återfå sin egendom.’

Detta är ursprunget till FN:s viktiga resolution av den 11 december 1948, som gav flyktingarna rätten att återvända till sina hem.”

”I den första planen, daterad den 27 juni, föreslogs att Palestina – som här definierades som l922 års mandat och följaktligen inkluderade Transjordanien – skulle bilda en union bestående av två ‘medlemmar’. ..
…förkastades av båda sidor. Araberna var helt emot en judisk stat i Palestina. Även Israel avvisade Bernadottes förslag kategoriskt och fastslog att inga intrång i eller begränsningar av staten Israels suveränitet kunde godtas. Speciellt starka invändningar hade israelerna mot medlarens överlämnande av Jerusalem till araberna. Bernadotte kom nu att bli en hatad man i Israel.”

”I Bernadottes andra plan, undertecknad den l6 september, erkände medlaren den judiska staten som ett faktum. … Jerusalem skulle nu ställas under FN:s kontroll.”

Dagen därpå blev Folke Bernadotte mördad i ett bakhåll i den israelisk-kontrollerade delen av Jerusalem.

Den som höll i vapnet var Yehoshua Cohen, men mordet var beordrat av Sternligan (LEHI). I ledningen för denna satt en man som senare blev Israels premiärminister.

”Mördarna greps aldrig och ingen har någonsin dömts för mordet. … Det är idag klarlagt att beslutet att mörda FN-medlaren fattades av LEHI:s centralkommitté, där Yitzhak Yezernitzky-Shamir ingick. LEHI såg i Bernadotte det viktigaste hindret för en israelisk annektering av Jerusalem och för judisk kontroll av hela Palestina. (Yitzhak Shamir blev senare Israels premiärminister åren 1983-84 och 1986-92.)”

”Mordet på FN:s medlare i Palestina sände en chockvåg genom världen… Men några sanktioner eller andra krafttag mot Israel vidtogs aldrig. FN svalde den oerhörda utmaningen…

I Israel möttes mordet på Bernadotte med likgiltighet. Inga egentliga försök att gripa mördaren gjordes av polisen i Jerusalem. Det fanns en rädsla för vedergällningsaktioner från den underjordiska rörelsen. Efter några år ingicks en tyst överenskommelse mellan FN, den svenska regeringen och Israel att hölja mordet på Folke Bernadotte i tystnad.”

En bok om mordet på Folke Bernadotte, skriven av Göran Burén, utkommer i dagarna.

Burén skriver på Newsmill:

”Det finns många ouppklarade omständigheter kring mordet. Ingen har ställts till ansvar för det, trots att det ganska snart blev väl känt vilka som låg bakom. En av dem hette Yitzak Shamir och blev senare Israels premiärminister.

Svenska myndigheter och den svenska opinionen var mycket missnöjda med hur israelerna skötte sina mordspaningar. ”

”Den israeliska regeringen lovade högtidligt en gång i tiden att fortsätta spaningarna efter mördarna, men ingenting hände, trots att gärningsmännen några årtionden senare framträdde helt öppet och erkände vad de gjort. Och svenska regeringar har efter 1950, när fallet begravdes, aldrig frågat hur det gick med efterspaningarna.”

47 år efter mordet på Folke Bernadotte – 1995 – mördades Israels dåvarande premiärminister,  Yitzhak Rabin.  Också det mordet skedde i Israel, också han hade stått i vägen för vad judiska extremister uppfattat som sina intressen.

Därutöver har vi de politiska morden på Bröderna Kennedy 1963/68 och Olof Palme 1986 – mord som öppnade vägen för nya politiska agendor, mord som undanröjde hinder för ”utvecklingen”.

Precis som morden på 2.700 amerikaner i New York år 2001.

Se även ”Drottningjakten”:
http://www.youtube.com/watch?v=KZ7fLcMiRZ4

Ska Wager lyckas?

Merit  Wager har ju på sin blogg under många år skrivit sakligt och kritiskt kring asyleriet. Dels har hon skrivit själv, dels har hon publicerat brev från olika ”miggor”.

Med sina vassa och insiktsfulla texter och Wagers blogg kommit att inta en särställning bland invandringskritiska bloggare.

Lika litet som Blågula frågor har Wager motsatt sig invandring i allmänhet – vad hon har vänt sig mot är missbruket av asylsystemet och våra politikers övergivande av sin egen lagstiftning på området.

Nu har Merit Wager publicerat en bok med texter från sin blogg. Den heter ”Inte svart eller vitt utan svart och vitt – miggor berättar” och kostar 311 kr på  AdLibris (på Mummelförlaget är den billigare, men med portot slutar det på samma belopp).

Med denna bok vill Merit Wager sätta punkt för sitt bloggande kring detta ämne. Därvidlag tror och hoppas jag att hon kommer att misslyckas. Hennes analyser och kunskaper kring invandringsrelaterade frågor kommer att behövas även fortsättningsvis.

Själv hade jag motsvarande ambitioner kring år 2001. Med boken ”DIALOG OM INVANDRINGEN? – dokumentation av ett försök” kände jag mig med gott samvete kunna lägga denna fråga bakom mig. Med Blågula frågor hade vi ändå försökt slå larm om galenskaperna, hade prövat alla vägar. Men sprungit mot en vägg.

Som bekant lade jag sedan inte invandringsfrågan på hyllan. Det blev ytterligare en bok,  ett antal filmer på  Youtube och  denna blogg.

Merit Wager tycker sig kunna blicka ut över ett ökenlandskap, omgiven av strutsar – politiker och journalister som sticker huvudet i sanden.

Här kommer en ny kortiflm – Merit Wager läser upp en asylberättelse från en av sina ”miggor”:

Se även denna film:
http://www.youtube.com/watch?v=sN5OQwOCAdg

Tyvärr är det väl också så att vi som anför kritik snart nog finner oss ha påbörjat en form av ökenvandring.  Våra makthavare gillar inte budbärare med fel budskap.

Jag funderar ibland på hur våra väderrapporter skulle låta, om kravet på politisk korrekthet utsträcktes även till dessa. De skulle inte få förmedla några prognoser om problem eller obehagligheter.

Uppsala steget efter!

Utvecklingen går ständigt framåt, har vi fått lära oss. Den är på en gång ofrånkomlig och önskvärd: det blir bara bättre och bättre, vi blir bara klokare och klokare.

Ett uttryck för den ökade insiktsfullheten är att ett trafikmärke som detta här ovan inte längre duger. Det blir diskriminerande och kränkande. Det osynliggör halva mänskligheten – alla kvinnor.

Tanja Bergkvist spånade för några år sedan kring detta på sin blogg.  Tejpade, som framgår av bilden, till en kjol på gubben som markerar övergångsställe.

Med kännedom om Bergkvists kritik av feminism och genusforskning förstår vi emellertid att hon där inte menade allvar.

I Uppsala gjorde man dock verklighet av det som Tanja Bergkvist just raljerat om.

Resultatet blev detta nya trafikmärke:

Nu kan vi läsa att inte heller denna skylt var bra. Kvinnan på bilden blev för ärtig. Hon hade tydliga bröst och kjolen har gjorts alldeles för kort – varigenom trafikmärket blev obehagligt sexuell laddat, utmanande och kränkande. Klart objektifierande, för envar som tillägnat sig ett modernt genusperspektiv.

En ny omgång skyltar kommer således på plats:

Det här väcker tankar.

Har Uppsala verkligen nått ända fram, har den anrika universitetsstaden kommit slutgiltigt i mål med dessa nya – och mer sedesamma –  skyltar?

Aktuell genusdebatt har tydligen gått kommunledningen helt förbi!

Nya rön visar ju:  könsskillnader finns inte. Kön är bara en social konstruktion. Det är ett förlegat synsätt, att det skulle finnas olika kön.

Sedan flera år vet vi att det inte finns olika raser (möjligen bland hundar, katter och höns, men inte bland människor). Inte heller ska göras någon uppdelning i svenskar och  utlänningar. Det finns inte ”vi och dom”.

Lika litet finns det män och kvinnor. Numera finns bara ”hen”.  Det är dit vi är på väg, det är åt det hållet som utvecklingen nu går. Se här och här.

Som framgick av ett SVT-inslag nyligen (se 11.30 in på filmen Genustokerier 3) är det uttryck för ett förlegat könsrolltänkande att flickor bär klänning.  Verkligheten pekat i samma riktning: även kvinnor går ofta klädda i byxor och det är inte självklart att de har längre hår än män.

Om Uppsala kommun således vill ligga på framkant och s.a.s. möta framtiden, då ska man inte sätta upp skyltar som de nu aktuella, där varannan skylt föreställer en man, varannan en kvinna.

Istället borde man konsekvent ha  könsneutrala skyltar, föreställande en HEN.

Mitt förslag blir denna skylt:

x

Men OK, jag erkänner. Det där var ju inte helt seriöst.

x

Vi måste bejaka mångfalden, se till att ingen grupp kan känna sig kränkt. Jag tänker här främst på det växande antalet nybyggare i Sverige, med kvinnor som inte heller genom de senaste trafikskyltarna i Uppsala lär kunna känna igen sig.

Jag skulle därför vilja föreslå att åtminstone var tionde skylt får ett utseende i linje med denna:

I andra änden finns kvinnor  som vill klä sig på ett rakt motsatt sätt. Det skulle kunna motivera en skylt som denna:

Här kan möjligen invändas (utöver den grova objektifieringen) att personen ifråga ska se ut som gående, få gångtrafikanter att röra sig från ena sidan av gatan till den andra. Detta uppvägs dock av att trafikmärket kanske kan få bilisterna att sänka hastigheten.

Sverige världsledande

Sverige håller ju på att skaffa sig ett allt gedignare internationellt rykte – som en hela världens fåntratt.

Jag tänker närmast på:

• invandringspolitiken och företrädare som Cecilia Malmström

• kriminalpolitiken och häktningsordern mot Assange

• skolan och flummet

• genusvansinnet.

Det senaste inom det sistnämnda  – ”hen”-reformen – uppmärksammades nyligen i australisk TV, där alla fick sig ett gott skratt.

Detta har jag fått med i min nya film i serien ”Genustokerier”.

Del 3, ”Forskning och dressyr”.

Kan ses här:

Se även norska ”Hjernevask”!

http://www.friatider.se/kontroversiell-dokumentarserie-nu-pa-natet

Och

filmen om Genusdagis

Dubbel SD-agenda?

Under veckan var Palestinafrågan uppe i riksdagen. Bilden nedan visar hur partiernas ställningstaganden fördelade sig. Längst ut på ena kanten återfinns SD.

Helt i linje med tidigare uttalanden från Kent Ekeroth om att Sverigedemokraterna är riksdagens mest Israel-vänliga parti.

Sverigedemokraterna är tillsammans med Folkpartiet och Kristdemokraterna de partier som säger nej till ett svenskt erkännande av en palestinsk stat.

Detta gör mig betänksam.  Varför?

Jimmie Åkesson har argumenterat att Palestinafrågan har en mycket låg prioritet för partiet.  Varför väljer han då denna ytterlighetspositionering?

Då skulle det väl inte ha kostat något att här intaga en mer neutral hållning, dvs för en tvåstatslösning och därmed ett erkännande av såväl Israel som Palestina!

För palestinierna vore ett erkännande av betydelse. Med en egen stat skulle de få möjligheter att till internationell prövning anmäla israeliska krigsförbrytelser på ett sätt som de idag inte kan.

Argumentationslinjen är att SD iofs inte har något emot erkännandet av en palestinsk stat, men först ska parterna där nere i förhandlingar komma överens om saken.  Dvs Israel ges i praktiken vetorätt.

Finns anledning förvänta sig att Israel kommer att  använda sig av den vetorätten? Ja, hur kan någon tänkande varelse överhuvudtaget föreställa sig något annat?

Resultatlösa förhandlingar är ju vad som pågått nu under ett halvsekel.  Vad skulle kunna förmå Israel att här ändra hållning?!

Det är bara att lyssna till Benjamin Netanyahus tal inför USA-kongressen förra året: Västbanken ser han som judiskt kärnområde, ett territorium som Israel aldrig kommer att ge upp!  Vad blir då kvar för en palestinsk stat? Gazaremsan.

Skulle Israel ens kunna tänka sig en sådan palestinsk stat, invid sin gräns? Så snart jag berört detta ämne har denna blogg fått kommentarer från israelvänner som vill informera: några palestinier finns inte – bara araber.

Det är två moment kring SD:s hållning i denna fråga som stör mig.

1.

SD intar nu en allmänt antimuslimsk hållning och en okritisk uppslutning bakom israelisk krigspolitik. Det handlar om en sionism som sträcker sig längre än till staten Israels rätt att existera.

Det är emot den destruktiva och svenskfientliga kravinvandringen från muslimska områden till Sverige som SD har en mission – inte att motarbeta muslimer i deras ursprungsområden!

Lyssna på Kent Ekeroth 12 minuter in på denna film:

Så där tuggar man på från talarstolarna:  ”Terroristen Arafat”. Det kan iofs ha varit sant under ett skede, men är det bara ena sidan som tillämpat våld i denna konflikt?  Generellt har det gått 100 dödade palestinier på varje dödad israel och den israeliska vapenmakten har inte skonat civila.

Så Ekeroths presentationen är ensidig.  Varför? Han har här en  SIDOAGENDA för SD:s räkning.

Det handlar inte bara om att motsätta sig den massiva invandringen från muslimska länder till Sverige, utan samtidigt något mer: vi svenskar ska bli negativa mot muslimer i allmänhet och sympatisera med Israel i dess konflikter med sina grannländer.

Detta ligger i linje med false-flag-operationen i New York 2001.

2.

Även på ett annat plan har bilden nu klarnat.

Bakom det mångkulturella projektet – i Sverige som i övriga västvärlden – står starka judiska lobbygrupper. Agenda-judar.

Det är bara att lyssna på vad de själva säger och skriver –  Barbara Spectre, Eli Göndör och många fler.

Spectre kommer 6 minuter in på denna film:

Vad Göndör har att säga framgår här.

Barbara Spectre kommer från New York, mellanlandade i Israel och har nu hamnat i Sverige, med ett uttalat politiskt uppdrag att medverka till en förvandling av vårt land.

Eli Göndör är född i Sverige men flyttade till Israel, där han tjänstgjort som fallskärmssoldat. Nu åter i Sverige, med ett tydligt budskap: vi svenskar finns inte.

Envar kan nu konstatera vad Spectre-Göndörs mångkulturella projekt betytt för Malmö: den tunga kriminaliteten skenar och tillvaron blir otrygg för alla malmöbor, inklusive de judar som bor där.

Vad många därvid har missat är att bakom alltihopa står judiska maktgrupper.  Vilka för Sveriges del ordinerar något som de inte skulle drömma om att göra för Israels del.

I vitboken, dess kapitel 10 samt kapitel 17, avsnitt a och avsnitt b,  tangerade jag dessa aspekter.

På 60-talet fanns en kritikkulturens man, som nu kan ses som den svenska mångkulturens fader:  David Schwarz, invandrad från Polen.

Precis som Jerzy Sarnecki, Marian Radetzki och Peter Wolodarski.

Projetet stannar inte vid mångkulturen: monarkin och andra symboler för nationell sammanhållning ska också skrotas.

Som bekant gjorde  SD-Kuriren likadant som Göran Greider och Dala-Demokraten: man vägrade att ta in en betald annons för vitboken.

När Avpixlat skrev om Merit Wagers nu släppta bok om asyleriet nämnde man några tidigare utgivna böcker i ämnet, dock ej vitboken.

Var det bara en tillfällighet?

Läs även:

https://janmilld.wordpress.com/2011/09/20/erkann-palestina

https://janmilld.wordpress.com/2010/08/27/inte-bara-hansson