En reaktionär bok…

… och samtidigt revolutionär.

”Vrid inte klockan tillbaka!” Det har sedan lång tid varit en stark metafor från vänster. I botten på denna har legat ett antagande, som en självklarhet, att utvecklingen går ständigt framåt. Allt blir bara bättre och bättre. Vad som sker är på en gång önskvärt och ofrånkomligt.

Säger man då att det var bättre förr och vill återgå till något som tidigare varit, då har man svurit rejält i vänsterns kyrka.

Då är man ju ”reaktionär”. Bakåtsträvare.

Talar vi om kvinnor och samlevnad, barn och familj, då finns en särskild vänster-metafor: de ”reaktionära” vill att ”kvinnor ska stå vid spisen och föda barn”.

Och det ska de inte få göra, eftersom det ju är så efterblivet, oupplyst och omedvetet.

Bakom denna hållning ligger på en gång ett kvinnoförakt och ett ointresse för barns bästa.

”Vi förstår intuitivt varför barn och ungdomar mår så dåligt, men att rätta till det skulle innebära så stora förändringar i vårt samhälle att få ens vågar tänka tanken.”

”Radikalfeminismen lärde oss att kärleken till barn och familj försvagar kvinnors ställning på arbetsmarknaden. Lösningen blev att männen skulle bli mer moderliga. Moderligheten skulle inte längre vara kvinnlig. Sverige blev det moderlösa samhället.”

”Att leva på en lön och sparpengar är vanligt bland barnfamiljer i västvärlden. I Sverige är det en revolutionär och reaktionär dröm.”

Så skriver Elise Claeson i sin bok ”mamma@home – Det moderlösa samhället”, från 2006. En bok som tyvärr är slut i lager, den också. Dessvärre finns den inte heller på webben som pdf-fil.

Just så är det väl – något är i grunden fel i vårt svenska samhälle. Detta har återspeglat sig i låg nativitet och många skilsmässor, arbetslöshet och bostadsbrist, brottslighet och drogmissbruk. En otrygg uppväxt för våra barn.

Det är problem som förvärras genom den förda invandringspolitiken, men de skulle finnas där även fjärrinvandringen förutan.

Sanningen är att det i väsentliga avseenden faktiskt var bättre förr. Exempelvis på 1950-talet.

Med denna rubrik på min recension av Elise Claesons bok, kan tolkas som i huvudsak ett instämmande.

Det är minst av allt självklart för mig, eftersom EC ifrågasätter mycket av vad jag inom arbetarrörelsen växt upp med och lärt mig betrakta som bara positivt: Folkhemsprojektet och s-företrädare som Alva Myrdal.

Men nu har ju s-projektet havererat och det blir nödvändigt att tänka om eller i varje fall vara öppen för  kritiska synpunkter.

Folkhemsprojektet hade kanske kunnat fungera med en annan ekonomi, men nu har resurserna förskingrats på olika projekt.  Vi måste utgå från den verklighet som idag finns – dags att vända nytt blad!

Även med ett ekonomiskt fungerande folkhemsprojekt skulle vi ha mycket av de problem som boken ”mamma@home” handlar om: ingen tid för barnen, dålig föräldrakontakt när båda föräldrarna förvärvsarbetar på heltid. Därtill tvingade genom en högskattepolitik som gör det omöjligt för en familj att leva på en lön – något som tidigare var möjligt!

Den svenska politiska eliten har haft svårt för könsskillnader, konstaterar Elise Claeson:

”Folket och de biologiska forskarna kan sägas vara förenade i denna nya kunskap om människan, medan den politiska eliten vill leva ett eget liv vid sidan om.”

”Samma intellektuella som förnekar skillnader mellan könen och kulturerna, hyllar mångkulturalismen och gränsöverskridandet.”

Men hela mänsklighetens historia handlar om att skydda mammor och barn så att arten människa kunnat leva vidare. Detta har förutsatt arbetsfördelning och könsroller.

”Den arbetsfördelning som urfadern och urmodern hade har format mäns och kvinnors hjärnor och gener. Det var så vi fick de typiskt kvinnliga och manliga egenskaperna; de uppfanns inte av ett illasinnat patriarkat för att förtrycka kvinnor. I själva verket var arbetsfördelningen ett sätt att skydda kvinnor och barn. De fysiskt starkare männen skulle jaga/fiska och försvara klanen/familjen; de fysiskt svagare kvinnorna vårdade de hjälplösa barnen i hemmet.”

”Död åt familjen!”, utropade partiledaren, riksdagskvinnan och feministen Gudrun Schymani oktober 2001.

När Schyman fällde sitt yttrande mot familjen, så  låg det i tiden. Den praktiskt bedrivna högskattepolitiken har ju tvingat ut även kvinnorna i förvärvsarbete, vilket gör det svårt för barnfamiljer.

”…familjen ska erkännas och värderas som ett omistligt och självständigt subjekt, som staten och hela samhället ska skydda och bevara. Så beskrivs också familjen i FN-deklarationen om de mänskliga rättigheterna från 1948 (artikel 16:3). Sverige har erkänt deklarationen, men i praktiken erkänner Sverige inte familjen som den naturliga och grundläggande enheten i samhället.”

”Världens högsta skatter förvandlade svenska mammor till arbetskraftsutbud och skatteunderlag.”

”I Sverige arbetar nästan alla småbarnsmammor. Det är så vi vill bevisa hur jämställda vi är.”

”Svenska mammor och barn har utsatts för ett storskaligt separationsprojekt som saknar historisk motsvarighet. Dagis från ettårsåldern blev en svensk modell.”

”Bris kopplar inte vuxnas frånvaro till den förda familjepolitiken och de höga skatterna, som gör att det ofta fordras två heltidsinkomster för att försörja en vanlig familj. Föräldrar är frånvarande i sina barn liv på grund av politiska beslut, inte på grund av frivilliga val.”

Även officiellt erkänns det alltså som ett problem att barn har alltför litet kontakt med vuxna och därigenom kan få fel förebilder. Då kan det talas om ”vuxengaranti”, och man missar två moment:

1. Det är viktigt för barn med en fast punkt i tillvaron. Ett antal olika vuxna kan inte ersätta en vuxen.

2. Ingen vuxen kan för små barn ersätta den egna mamman.

”Moderskärleken beskrivs ibland som den enda sanna kärleken, eftersom den inte fordrar någon kärlek tillbaka.”

”Att vara kvinna är inte att vara det nedvärderade andra könet, utan snarare livets och kärlekens gudinna. Mariabilden blir en metafor för kvinnan.”

”Madonnan och barnet är bilden av mänsklighetens början. Intuitivt vet vi att om något går snett i livets början är det svårt att reparera senare.”

Arbete med barn och i hemmet har lågt status i Sverige. Så är det inte i andra länder. Elilse Claeson har bott 12 år i USA och kunde noter hur synsättet där var ett helt annat.

Fenomenet ”hemmafru” – mödrar som är hemma hela dagarna och fullt ut kan ägna sig åt sina barn och åt hemmet – är idag något mycket ovanligt bland svenskar.

”Hemmamammorna passade inte in i det moderna folkhemmet. De gjorde ju inte något riktigt jobb med riktig lön, de betalade ingen skatt och hemarbete ingick inte i bruttonationalprodukten.”

Men behovet finns ju ändå där:

”Vi tenderar att tvinga kvinnor att göra allt samtidigt, mitt i livet. I 30-40-årsåldern ska vi bilda familj, föda barn och utveckla våra yrkesliv.”

Så vad händer? Jo, vårt samhälle får hemmafruar så att säga bakvägen:

”Vägen ut ur en katastrofal påtvingad livssituation blev för många kvinnor sjukskrivning och förtidspension.”

”Skillnaderna mellan män och kvinnors sjuktal är stora, särskilt stora är de i åldersgruppen 25-40 år.  Antalet kvinnliga förtidspensionärer i 30-årsåldern ökar stadigt.”

”Cirka två tredjedelar av alla förtidspensionärer är kvinnor. Mer än 8.000 kvinnor under 40 år förtidspensionerades 2004″”

Vi har m.a.o. fått ”statliga” hemmafruar:

”Vid 2000-talets början hade Sverige återigen ett stort antal hemmafruar, statliga hemmafruar. Det var helt okej i statsfeminismens hemland på jorden, eftersom hemmafruarna inte försörjdes av sina män, utan av försäkringskassan.”

Radikalfeminismen har haft en destruktiv inverkan på familjer, kvinnor och barn, men den trycks nu tillbaka, menar Elise Claeson. Hon ser en ny sorts feminism växa fram:

”Att män och kvinnor är olika och att det inte är ett politiskt och socialt problem. Att mammor och små barn har en speciell relation, anknytningen, som pappor inte har.  Att det är oetiskt och odemokratiskt att försöka skapa en ny människa. Den gamla duger.”

Kvinnan har ju olika roller och bör kunna få lägga tyngdpunkt på olika roller i olika skeden av livet. Elise Claeson använder begreppet ”out-opta”:

”Alltför få vill ge kvinnor en möjlighet att opt-outa från arbetslivet när barnen är små och komma igen när barnen är större.”

För att göra detta till en möjlighet för många kvinnor behövs en radikal skattereform:

”Lösningen är att beskatta efter försörjningsbörda, precis som man gör i Tyskland. Där får familjen göra grundavdrag för varje barn som man försörjer.”

”Principen om skatt efter försörjningsbörda finner vi också i Storbritannien och USA.”

”Skatteavdraget gör det möjligt att leva på en lön.”

Radikalfeministerna vill få kvinnor att efterlikna män.

Elise Claeson pläderar för en ny sorts feminism, som erkänner att kvinnor och män är olika och har olika roller.

Som inte tolkar jämställdhet som att någon viss andel kvinnor måste finnas inom olika yrken eller beslutsfunktioner.

En feminism som för den skull minst av allt ser kvinnor  som svaga!

Den sätter bara barnet i centrum och ser kvinnans särskilda uppgift i det sammanhanget.

Skapelseberättelsens myt om kvinnan som skapad ur mannens revben blir missvisande. Båda könen behövs, men skulle man gradera blir det riktigare att utnämna kvinnan till det första könet!

”Den sanna feminismen är en nygammal feminism som utgår ifrån kvinnan som hon är, inte hur hon bör vara.”

”Föräldrar och barn är svaga offer, individer som behöver hjälp. Den gamla feminismen lutar sig mot staten och produktionen; den är statsfeminismen.

Den nya feminismen har sin politiska tyngdpunkt i familjen, i hemmen, hos mammor. Föräldrar och barn är familjer; människor som behöver varandra och tar hand om varandra frivilligt. Den nya feminismen lutar sig mot civilsamhället och reproduktionen.”

Elise Claeson är NYFEMINIST.