Rosenberg & Co

För att spinna vidare på tråden från den senaste bloggtexten: Den bild på mig som publicerades i AB/Expressens gemensamma Expobilaga den 10 juni 1996 var tagen på ett torgmöte vid Karlaplan i Stockholm som Blågula frågor höll 1995.

Jag vill minnas att det var det första av alla våra offentliga möten. På väg dit i tunnelbanevagnen hade en kameraförsedd ung man med ring i ena örat satt sig mittemot mig. Det skulle visa sig att han var Expos fotograf. Under mitt tal gick han så nära som bara några decimeter för att ta sig sina bilder. Är det normalt?

Expo kände alltså till vårt möte, eftersom vi annonserat ut det i förväg. (På den tiden slapp vi  AFA-uppvaktning vid torgmötena, detta kom först 2002, med signalkampanjen, till stöd för SD).

Under 1996, i november, utkom också ”Moderna Tider” med ett nummer där Göran Rosenberg angrep oss invandringskritiker:

”…förutsätter att det finns ett på förhand givet ‘Sverige’ som bara tål ett visst mått av kulturella och etniska påfrestningar, dvs att det finns en gräns för hur mycket främmande influenser ett samhälle orkar med.  Varje ny främling tycks belasta en förutbestämd kapacitet hos samhället att anpassa och försvenska vederbörande.

Med en sådan uppfattning återstår bara att definiera målet för den nödvändiga anpassningen (svenskhetens kärna), och att fastställa den kulturblandningens smärtgräns bortom vilken anpassning är omöjlig och samhället hotat. Mot slutet av trettiotalet kunde målet definieras i rasbiologiska termer och smärtgränsen dras vid något tiotal tysk-judiska läkare…”

”Problemet är att när man väl börjat dra den här typen av gränser, finns det ingen logisk gräns för hur snävt de kan dras. Mellan dem som pläderar för färre invandrare och dem som pläderar för inga alls, råder i det här hänseendet bara en gradskillnad; den som anser sig stå för en anständig gränsdragning riskerar genast att hamna i mindre anständigt sällskap.”

”Att göra den kulturella enhetligheten, inte mångfalden, till utgångspunkt för samhällsbygget, allrahelst i en tid där enhetligheten inte ens är teoretiskt möjlig, är att önska trettiotalet tillbaka. Önskar vi det?”

På detta lyckades BGF faktiskt få in en replik, där vi klargjorde att vi – om vi fick önska – skulle önska oss 60-talet tillbaka.

Ska jag vara helt uppriktig, så har Göran Rosenberg ofta gjort mig litet avundsjuk. Inte bara genom att han så generöst beretts plats i rikstäckande TV på bästa sändningstid, utan också för att han kan uppträda med sådant självklart självförtroende. Det har kanske med varann att göra.

Närmast tänker jag på ett av SVT:s programmen med den missvisande titeln ”Debatt”. Där har man som bekant ett ”apberg”, där folk kan skrika av sig, hojta och avbryta varandra. Ibland har man därutöver två utvalda debattörer på scenen, där dessa under mer civiliserade former får prata direkt med varandra, utan denna tidspress.  Som i det program jag här gjorde en film utifrån. Rosenberg finns med i en kort replik 3 minuter in i filmen.

Två år senare, 1998, gjorde David Goldman i tidskriften Arena sitt uttalande om att ”extremister” ska hållas utanför det offentliga samtalet. En synpunkt som de med mediainflytande  visat sig lyhörda för.

Däremellan, 1997, hade Stephane Bruchfeld gjort sin listning av Anders Sundholm och mig som ”antisemiter”.

Våren 1997 höll  ”Folkviljan och massinvandringen” ett möte på Hotel  Winn i Solna.  Det var en organisation med ett mycket modest program kring invandringen, men det räckte för att bli ondske-stämplad i massmedia.

Vid mötet i Solna var tidskriften Expo med och uppvaktade, denna gång företrädd av Tobias Hübinette. Han släpptes dock inte in i möteslokalen för att där fotografera mötesdeltagarna, vilket väckte stor förtrytelse i stora media.

När jag stod i kön på väg in hade jag på en bergsknalle sett Hübinette stående tillsammans med en DN-journalist. Artikeln i DN blev sedan den typ av partisk drapa man bara kunnat förvänta sig. Jag skrev en version av denna nyhetsartikel, med omvänd vinkling.