Det står nu klart att efterträdare till Maud Olofsson som centerledare blir Annie Lööf (tidigare Annie Johansson).
Kommer hon att kunna bryta Centerpartiets 40-åriga trend av nedgång?
Det sammanhänger rimligen med två moment: 1. Vad är orsakerna till partiets utförsbacke? 2. Hur kommer partiet att ta intryck av dessa orsaker och ändra sin politik?
Min analys är enkel.
Centerpartiet missade ett viktigt tåg 1988, när man uteslöt Sven-Olle Olsson ur partiet. Hade man istället lyssnat till honom beträffande invandringspolitiken, hade man tagit till sig hans politiska klarsyn och lojalitet med svenska bönder och arbetare – då skulle Centerpartiet idag förmodligen vara riksdagens största parti.
Då skulle framförallt Sverige år 2011 ha haft mindre av problem med ”utanförskap” och en misslyckad integration!
Själv anför Annie Lööf att hon kommer från Småland och tar med sig värderingar därifrån. Hon talar också om att en ny partiledare måste kunna ”inspirera” sina partimedlemmar.
I en riksdagsdebatt mot SD för några månader sedan talade Annie Lööf om sin vision: ”nybyggarlandet Sverige” där ”alla ska kunna bli sin egen lyckas smed” och ”alla ska kunna komma in i arbete direkt”.
Se 6.30 in i denna film:
Som finansminister Anders Borg har noterat lever mer än hälften av invandrarna i Sverige nu på olika former av bidrag. Tar vi den aktuella invandringen från Afrika och Asien blir andelen som försörjer sig själva än lägre.
Hur kommer det sig?
Det borde Centerpartiet reflektera över!
Den officiella förklaringen är att detta beror bara på diskriminering och tillkortakommanden från det svenska samhällets sida, men:
• vad säger att människor från andra kulturer och med låg utbildning har något att tillföra svensk arbetsmarknad?
• vad säger att de ens vill arbeta, om de kan kan få högre inkomster genom bidrag?
Arbetslösheten bland svenska ungdomar är hög. Om inte ens svenskar kan få arbeten – hur ska personer med dåliga kunskaper i svenska kunna få det?
Med Annie Lööf som partiledare kommer Centerpartiet att leva kvar i en dröm- och floskelvärld. Det är synd.
Det vore inte fel om i Sverige funnes ett lantbrukar- och landsbygdsparti. Ett parti med fötterna på jorden.
Tidigare har jag skrivit om Monroedoktrinen, vilken deklarerade Latinamerika som en ”hemisfär” för USA-intressen. Så mycket mer sved det därför 1959, när landets närmaste granne – Kuba – bröt sig ur USA:s ekonomiska och politiska grepp.
USA har sedan gjort ”sitt bästa” för att skapa ekonomiska svårigheter för Kuba. Det amerikanska embargot sattes in efter den kubanska revolutionen och Castros maktövertagande på ön år 1959.
Embargot infördes först 1960 och skärptes 1962. Det gällde handel och ekonomiska transaktioner.
Under 90-talet skärptes embargot ytterligare, den andra gången genom att den s.k. Helms-Burton-akten 1996 drevs igenom i USA-kongressen.
USA gjorde nu allt för att förhindra även företag i andra länder att handla med Kuba. Exempelvis skulle rederier som anlöpt en kubansk hamn inte få anlöpa någon hamn i USA.
Denna politik har blivit allt mindre populär. Trots den nya USA-presidentens valparoller om ”Change” och ”Yes, we can” har embargot dock fortsatt. Än mindre har man återlämnat Guantanamo till Kuba (med vilken rätt ockuperar USA detta område på ön?!).
FN:s generalförsamling har 17 gånger röstat i frågan och krävt att embargot avbryts. Senast – år 2008 – röstade 184 länder för denna resolution, bara 3 emot: USA (309 milj.inv), Israel (7,3 milj.inv) och Palau (20.000 invånare).
DEN VERKLIGA PRÖVNINGEN för kubanerna kom dock i början av 1990-talet, efter Sovjetunionens fall. Då bortföll de sovjetiska leveranserna av olja och Kuba gick in i ”den speciella perioden”.
Innan man kunnat reda upp situationen hade den genomsnittlige kubanen gått ned 10 kilo i vikt.
”Kollapsen i USA verkar ungefär lika trolig nu som kollapsen av Sovjetunionen verkade år 1985. Erfarenheterna från den första kollapsen kan vara lärorika för dem som vill överleva den andra.”
”… den amerikanska ekonomin är beroende av tillgången på billig, riklig olja och naturgas i större utsträckning än något annat land.”
”Att inte ha en bil gör en, i den amerikanska förortslandskapet, till en icke-person.”
”Även om USA framställer tillräckligt med mat för att föda sig själv, importerar landet fossila bränslen för att odla och leverera den, i ett förhållande på ungefär tio kalorier av fossila bränslen för en kalori mat.”
”Reinventing Collapse” är skriven av Dmitry Orlov, som är ryss, nu bosatt i Kanada.
Han var i Sovjetunionen då det samhället kollapsade 1991, så han vet vad han talar om. Dock menar han att den förestående kollapsen i USA kommer att bli väsentligt allvarligare.
Fallet för amerikanerna blir så mycket mer handlöst, då de så till den grad lever i ett bilsamhälle, beroende av import. Mycket av Orlovs bok handlar om USA:s särskilt utsatta läge, genom sin höga energikonsumtion.
Dmitry Orlov ger en kärvt uppriktig beskrivning, helt utan skygglappar. Han använder själv ordet ”osentimental”. Skoningslöst raljerar han över de många förnekarna:
”Notera … att vad som nu är känt i ämnet mer eller mindre har varit så i ett decennium. Den bristande uppmärksamhet som ägnats ämnet över årtionden bottnar alltså inte i okunnighet utan i förnekelse … de flesta människor föredrar att bli kvar i förnekelse … ”
”… här konfronteras logiken med tron på Teknik-Gudinnan: att hon kommer att tillhandahålla lösningar… ”
”Men låt oss se bortom bara tro, och istället fokusera på något aningen mer rationellt : Detta ‘vi’, detta högt organiserade, kraftfullt problemlösande fenomen, håller snabbt på att få slut på energi, och när så sker, då kommer inte det vara kraftfullt längre. Jag skulle ödmjukt vilja antyda att varje långsiktig plan som det försöker företa sig är dömt, helt enkelt därför att krisförhållandena kommer att göra långsiktig planering, liksom stora, ambitiösa projekt, omöjliga.”
”Reinventing Collapse” kretsar till stor del kring hur samhällskollapsen kan komma att gestalta sig.
”I en ekonomisk kollaps råder vanligen hyperinflation, som utplånar besparingar. Det blir också utbredd arbetslöshet, som utplånar inkomster. Resultatet är en befolkning som till stor del är utan pengar.”
”Tillgång till verkliga fysiska tillgångar, såväl som immateriella tillgångar såsom kontakter och nätverk, blir snabbt mer värdefullt än bara pengar.”
”…trafiken består av en stadig rännil av cyklister och fotgängare … den verkliga världen krymper ner till den sträcka mark som kan täckas till fots och de människor man möter längs vägen.”
”Farbara floder och kanaler kommer återigen att börja tjäna en viktig funktion, ..”
”Att framgångsrikt försvara sitt revir mot kriminella gäng kräver vapen, utbildning och en effektiv organisation för att upprätthålla patrullering och bevakning…”
Orlovs klarsyn omfattar även ”mångkulturen”:
”Etniskt blandade samhällen är ömtåliga och har en tendens att explodera.”
”USA är en krutdurk av etniska spänningar där svarta i innerstäderna känner sig förtryckta av vita i förorterna, som i sin tur är rädda för att ge sig in i stora delar av städerna.”
”… Inbördeskrig kan bryta ut, som om de lämnas därhän, kan övergå i etnisk rensning och folkmord.”
”En ekonomisk kollaps är den värsta möjliga tidpunkt att drabbas av nervöst sammanbrott, likväl är ofta detta precis vad som händer.”
”… All framgångsrik anpassning till de nya förhållandena måste göras på lokal nivå, och måste förlita sig på befintlig infrastruktur, lager och lokalt tillgängliga talanger och färdigheter.”
Redan i mitten av 1900-talat påtalade Hubbert att olja och andra fossila bränslen var ändliga resurser, som inom överskådlig framtid skulle börja sina. Utvinningen skulle komma att beskriva en Bellkurva:
King Hubbert hade konstaterat att upptäckten av nya oljefyndigheter i USA nått en kulmen kring 1930 och förutsade att en kulmen i oljeutvinningen – Peak Oil – där skulle inträffa kring 1970. Han fick rätt.
Sedan förutsade han en global Peak Oil kring sekelskiftet 2000. Hans prognos slog fel på något decennium, men i huvudsak fick han ju rätt även där.
Tänk om USA sluppit katastroferna Reagan-Bush och istället fullföljt Jimmy Carters ansatser av framtidsansvar! Tänk om landet redan på 70-talet påbörjat den nödvändiga energiomställningen – kanske skulle världens börser idag inte behöva vara fullt så skakiga, kanske skulle finansminister Borg inte känna lika starkt att han vill avgå?
x
Den andre var engelsman och torypolitiker: Enoch Powell.
Redan i slutet av 60-talet varnade Powell för konsekvenserna av den pågående fjärr- och massinvandringen till Storbritannien.
Tänk om Torypartiet inte hade dumpat Enoch Powell, utan istället lyssnat på honom och lagt om sin politik! Då skulle London och andra engelska städer inte behöva uppleva den typ av raskravaller och plundringar som nu skett, och förmodligen blir ett återkommande inslag.
x
PS
FÖR SVENSK DEL tycker jag att hedersmannen Sven-Olle Olsson kan ses som en motsvarighet till Enoch Powell.
Båda såg klart och hade integritet, båda utgjorde exempel på just den typ av politiker som världen skulle behöva mycket mer av!
Talar vi Sverige och whistleblowers så finns det ytterligare en person, värd att nämna. Det är Michaela Sjögren, som sade ifrån om oegentligheter kring SIDA-medel och då själv var nära att råka väldigt illa ut – pga det mediakoppel som Jesus Alcala först kunde uppbåda till sitt försvar.
Under min tid inom socialdemokraterna reagerade jag på hur det lät vid valberedningars föredragningar utifrån inkomna nomineringar. Vad som konsekvent betonades var vederbörandes geografiska förankring, yrke, kön och ålder. Allt utom politiska åsikter.
Av samma skäl reagerade jag på SSU:s slogan ”Bryt gubbväldet inom politiken!” Det var Ingvar Carlsson som då var SSU-ordförande.
Som statsminister fick Carlsson chansen att göra något åt ”gubbväldet”, och det gjorde han. I regeringen blev hälften kvinnor och medelåldern sänktes.
Sverige fick Mona Sahlin som minister, sedan även partiledarkandidat.
Nu ska Vänsterpartiet välja ny partiledare. En av fyra kandidater är Rosanna Dinamarca. Hon får bra draghjälp av massmedia i sitt kampanjande.
Hennes främsta argument för att bli vald istället för den meriterade Jonas Sjöstedt är att denne har vit hudfärg och snopp. Dessutom är han mer än 50 år gammal.
Rosanna Dinamarca betecknar sig med självklarhet som ”antirasist”, men jag undrar om hon någonsin ägnat en djupare tanke åt innebörden av rasism.
Denna film tillägnar jag Rosanna Dinamarca och alla andra vänsterpartister:
Se gärna även denna film, om du inte redan hunnit göra det:
Jan Millds blogg 