Övriga nominerade

Det blir ju många personer man kan sakna bland mottagarna av Nobels fredspris. Själv har jag noterat Bill Clinton (1993-2001), vars terrorbombningar av Serbien 1999 borde kvalificera.

Kvalificerad är även den senare presidenten George Bush (2001-2009), genom sitt angreppskrig mot  Irak 2003 (”Operation Iraqi Freedom”).

Men jag tänker också på meriterade politiker litet längre tillbaka i tiden.

Även om varken Adolf Hitler, Josef Stalin och Benito Mussolini någonsin kunde hämta ut något fredspris så är det ett faktum att det blivit nominerade som pristagare. Allihopa.

Mussolini 1935, Hitler 1939 och Stalin både 1945 och 1948.

Nomineringen av Adolf Hitler gjordes av den socialdemokratiske riksdagsledamoten Erik Brandt från Dalarna.

Hans motivering formulerades så här:

”Till Det Norske Stortings Nobelkomité.

Undertecknad tillåter sig härmed vördsamt föreslå, att Nobels fredspris för  1939 måtte tilldelas Tysklands rikskansler och Führer Adolf Hitler, vilken  enligt miljoner människors uppfattning framför varje annan man i hela  världen är förtjänt av denna höga utmärkelse.

Det framgår av autentiska dokument, att världsfreden var i stor fara i  september 1938 samt att det hängde på timmar, att ett stort europeiskt  krig skulle utbryta. Den som i detta farofyllda läge räddade vår världsdel  från den fruktansvärda katastrofen var utan minsta tvivel i främsta rummet  det tyska folkets store ledare, vilken i det avgörande ögonblicket frivilligt  avstod från att låta minan springa, ehuruväl han hade fullkomlig makt att  släppa loss världskriget.

Av sin glödande fredskärlek, tidigare bäst dokumenterad i hans berömda  bok Mein Kampf – näst Bibeln världslitteraturens kanske yppersta och mest spridda verk – och hans utomordentliga gärning att med enbart fredliga  medel, utan blodsutgjutelse, med Tyskland införliva Österrike, förmåddes  Adolf Hitler vid ovannämnda kritiska tillfälle att avstå från våld vid befrielsen  av sina hemlängtande landsmän i Sudeterna och i sin legitima strävan att  göra sitt fädernesland stort och mäktigt. Det är högst sannolikt, att Hitler,  därest han ostörd av ännu förefintliga krigshetsare får i fred fullfölja sitt höga syfte, inom överskådlig tid kommer att pacificera Europa och kanske hela  världen.

Emellertid finns det tyvärr ännu ganska många människor, vilka icke förmå  inse storheten i Adolf Hitlers fredssträvanden, och jag skulle av hänsyn till  detta faktum icke ha funnit tiden redan nu mogen för ett framförande av  Hitler som kandidat till Nobels fredspris, därest icke ett antal medlemmar av Sveriges riksdag föreslagit en annan kandidat, nämligen Englands  premiärminister Neville Chamberlain. Ett sådant förslag förefaller föga  genomtänkt. Ty visserligen är det sant, att Chamberlain genom sin  utomordentliga hänsynsfullhet och förståelse för Hitlers pacificeringssträvanden i hög grad bidragit att rädda världsfreden, men i sista hand låg dock avgörandet hos Hitler och icke hos Chamberlain!

Det är Adolf Hitler och ingen annan som vi främst ha att tacka för att fred ännu råder i större delen av Europa, och till honom knytas också förhoppningarna om framtida fred.

På grund av Chamberlains likväl obestridliga förtjänster om freden kunde  det möjligen synas påkallat, att en mindre del av fredspriset tilldelades  honom, men riktigast torde dock vara, att intet namn får ställas vid sidan av Adolf Hitlers och fördunkla detta. Adolf Hitler är dock vår tids oförliknelige,  gudabenådade frihetskämpe, och miljoner människor blicka upp till honom såsom fridsfursten på jorden.”

Det hela var avsett som ironi, men det gick inte fram till alla. Brandt fick en hel del beröm från svenskar som tyckte att det var ett bra förslag.