Bildt och sanningen

Lars Borgnäs i sin bok ”Nationens intresse”:

”En demokrati måste bygga på sanning. Om vi kompromissar med sanningen i centrala frågor urholkas förtroendet mellan styrda och styrande. Det förtroendet är grundbulten i vårt samhälle.”

”Man gjorde alltså utredningar med stora luckor och blanka fält. Det hade varit begripligt om det man bortsåg från var vare sig trovärdigt eller väsentligt. Men här var det tvärtom – det fanns starka indicier som pekade ditåt. Ändå ignorerade man alternativen. Frågan måste ställas varför detta skedde.”

”Lurar vi oss själva om viktiga skeenden i det förflutna står vi svagare rustade inför kommande prövningar.

I ubåtsfallet är det uppenbart. Om det är så att man inom försvaret systematiskt mörkade uppgifter som pekade västerut – tog bort dem, hittade på bortförklaringar, ignorerade dem – och samtidigt överdrev eller rentav fabricerade indicier åt andra hållet, var det ett sätt att i praktiken ta över ledningen för landets säkerhetspolitik från riksdag och regering.”

”Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik fördes sålunda på felaktiga grunder under ett decennium, den byggde på ett missvisande faktaunderlag. Det ledde till allvarliga diplomatiska misstag i relationen till Sovjetunionen (och senare Ryssland)…”

Handlar politik i grunden om sympatier och antipatier? Är det, som i en idrottstävling, fråga om att välja att lag, som man sedan ”håller på”? Kanske blir ett inslag av detta ofrånkomligt, men en strävan måste ändå vara att göra riktiga verklighetsbedömningar.  En vilja att ta fram relevanta fakta och söka sanningen i olika sammanhang.

Som kring ubåtskränkningarna under 1980-talet.

För att börja med den sovjetiska ubåten 137 i Blekinge skärgård 1981. Det var odiskutabelt en kräkning av svenskt territorium, men var det en medveten sådan? Var u137 ute på spioneriuppdrag?

Där var, menar jag, omständigheterna så glasklara att varje nykter bedömning måste ge svar ”nej”. Inte desto mindre var svenska massmedia och vårt politiska etablissemang – i varje fall på den borgerliga kanten – redo att där svara ”ja!”.

Sedan kom Hårsfjärdspådragen i Stockholms södra skärgård året därpå. En ubåtskommission tillsattes, där ungmoderaten Carl Bildt ingick. Den kom fram till att inte bara nya kränkningar av svenska farvatten förekommit och att det rörde sig om avsiktliga sådana – utredningen ansåg sig dessutom kunna fastställa varifrån dessa ubåtar kom:  Warszawapakten.

Statsminister Olof Palme trodde uppenbarligen inte på uppgifterna, men hans tidigare försvarsminister Sven Andersson hade lett kommissionen, så Palme blev tvungen att sända en protestnot till Moskva.

Även andra s-ministrar var skeptiska, t ex utrikesminister Lennart Bodström. Det blev mediapådrag och en ”affär”. Sådant var samhällsklimatet i Sverige på den tiden.

Ur Wikipedia:

”…Journalister från TT, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet hävdade att Bodström vid en pressträff i informella ordalag hade förnekat att det skett några ubåtskränkningar efter incidenten vid Hårsfjärden 1982. Palme och Bodström dementerade att något sådant hade sagts, och Bodström menar i sin självbiografi (2001) att han aldrig uttalat sig på det viset. Han ansåg, till skillnad från ubåtskommissionen och till skillnad från Sveriges officiella hållning vid denna tid, att det inte fanns tillräckliga bevis för att utpeka Sovjetunionen som ansvariga för ubåtskränkningarna; liknande synpunkter har senare framförts av Thage G Peterson i hans memoarbok Resan till Mars och av Ingvar Carlsson.

Ord stod mot ord ifråga om Bodströms uttalanden, men affären ledde till att de borgerliga partierna i riksdagen begärde en misstroendeomröstning mot honom. En sådan genomfördes, men ledde till oppositionens nederlag. Fram till år 2008 är detta den enda gången ett svenskt statsråd har ställts inför en misstroendeomröstning; de statsråd som har hotats av en sådan har valt att avgå dessförinnan.”

Här finns alltså två olika påståenden att hålla isär:
1. ”Inga sovjetiska ubåtskränkningar har skett.”
2. ”Det saknas bevis för att några sådana har skett.”

Även om Bodströms ord fallit såsom journalister hävdade kan ju andemeningen ha varit att ingen ska dömas utan att bevis föreligger, och sådana hade inte frambringats.

En ny ubåtsutredning presenterade 1995 sitt resultat.  Den kom fram till att inga ubåtskränkningar förekommit, där nationalitet på ubåtarna kunnat fastställas.

Under tiden hade unge Carl Bildt ångat vidare.

Ubåtsdrevandet markerade hans politiska födelse.  Som en komet steg han upp på den politiska stjärnhimlen, genom den plattform som ledamotskapet av ubåtskommissionen gav. Massmedias öra hade han garanterat, likaså Washingtons.

Där var Ronald Reagan president och han talade hellre med Carl Bildt än med Olof Palme. 1983 for Bildt direkt till Washington för att avlägga rapport, då ubåtskommissionen var klar.

En ubåtskommission som alltså hade tolkat in ubåtsljud när det var ljud från djur, osv.

Lars Borgnäs ger  exempel på hur Carl Bildt ytterligare tänjde på sanningen, särskilt i ett anförande 1990:

”Hans övertygelse om varifrån kränkarna kom var orubblig, trots bristen på handfasta bevis. Till och från trängde känslorna fram och ersatte den sakliga analysen. 1987 sade han i en tv-intervju:

– Jag fylls när jag tar del av dessa incidenter av samma inre raseri som första gången, att det fortsätter år efter år med den karaktär det har.

Hans övertygelse i skuldfrågan fick sitt klaraste uttryck i det inträdesanförande han höll inför Krigsvetenskapsakademien i december 1990. Det 23 sidor långa talet hade rubriken ‘Ubåtskränkningarna mot Sverige – bakgrund, mönster och motiv’. I det målade han upp bilden av att ubåtsintrången på 1980-talet hade utförts av sovjetiska marina så kallade diversionsförband, avsedda för dolda överfalls- och sabotageoperationer djupt inne i andra länders territorier.

De här diversionsförbanden, antog Bildt, var försedda med dykare, fallskärmsjägare och dittills okända undervattensfarkoster. Bland annat måste de, menade han, förfoga över miniubåtar av ca 10 meters längd, varav en del var försedda med larvband.  Andra miniubåtar av 30 meters längd och 6-7 mans besättning utgjorde bas och stöd för de mindre, resonerade Bildt.

Dessa förband hade genomfört operationer mot Sverige under hela 1980-talet ‘med en regelbundenhet som varit imponerande från rent tekniska utgångspunkter’, sa Bildt i sitt anförande. Två till tre större operationer hade förmodligen genomförts varje år mot svenska kuster, antog han.”

”Han tvekade alltså inte att på egen hand nationalitetsbestämma kränkarna. Han gjorde det utan bevis, men med en stark övertygelse och med ett känslomässigt engagemang. Problemet var att allt han beskrev i sitt anförande inför Krigsvetenskapsakademien, hela den omvärldsbild han målade upp, byggde på spekulationer. Han trodde sig ha sanningen, men hade inga fakta. Det fanns inte ett enda bevis för att stora operationer av det slag han beskrev verkligen hade utförts, än mindre att de hade utförts av den sovjetiska marinens styrkor.”

”…Carl Bildts påstående att de sovjetiska förbanden hade olika slags miniubåtar och undervattensfarkoster som stämde in på de svenska observationerna byggde inte på kända fakta utan på obekräftade uppgifter från osäkra källor. Mycket var slutsatser av hur det ‘måste’ vara med hänsyn till de spår och annat om hittats på havsbotten längs de svenska kusterna, slutsatser som Bildt övertagit från den svenska marinens analytiker.

Det har varken förr eller senare bekräftats att det någonsin fanns den typ av miniubåtar i det sovjetiska systemet vid den aktuella tiden… ingenting tyder på att västliga underrättelseorgan någonsin fick korn på de omfattande dolda sovjetiska styrkor som Bildt beskrev med sådana detaljrikedom.”

Ett år senare var Carl Bildt Sveriges statsminister, och på officiellt besök i Moskva fanns ubåtsfrågan på dagordningen. I SVT:s Aktuellt rapporterade Bildt om ett ”genombrott” i förhandlingarna.

SvD:s säkerhetspolitiske reporter Mikael Holmström skrev den 7/12 -93: ”…en fjäder i hatten för Carl Bildt att han tillsammans med just Rysslands president entydigt kan slå fast att kränkning förekommit”.

Vad hade hänt? Jo, svenskarna hade ljudinspelningar på propellerljud, som man hävdade kom från en ubåt. Ryssarna hade i stort sett bara konstaterat att detta hävdades från svensk sida. I själva verket var det alls inte uteslutet, att ytgående fartyg kunde ha funnits i närheten.

Borgnäs:

”Svenskarnas försäkran till sin ryska motpart att ytan var fri saknade alltså täckning. Men det var i tron att det var sant som ryssarna gick med på att det måste röra sig om en undervattensfarkost.”

”Några månader senare gjorde Totalförsvarets Forskningsinstitut, FOI, en ny teknisk analys av inspelningen. Slutsaten blev att ljudet sannolikt kom från taxibåten Amalia från Nynäshamn. Det var känt att den mitt på dagen den 11 oktober 1982 hade transporterat ett par journalister över fjärden utanför Mälsten.”

Året därpå var Carl Bildt igång igen.  Den 25 maj 1994 skrev han ett brev till Rysslands president, Boris Jeltsin:

”Den tekniska bevisningen för detta är övertygande… Mot bakgrund av de erfarenheter vi haft med sovjetiska ubåtar under tidigare år ligger det dessutom nära tillhands att tro att ansvaret för denna verksamhet kan ligga i olika kvarvarande ex-sovjetiska strukturer eller aktionsmönster.”

Boris Jeltsin kände dock inte till några sådana ”strukturer”. Han förstod just ingenting.  Vilket kan vara begripligt.  Strax klarlades nämligen att de ljudinspelningar Bildt hänvisade till sannolikt gällde simmande minkar…

Om några sovjetiska ubåtskräkningar av svenska farvatten någonsin ägt rum, skulle då inte detta ha framkommit efter Sovjetunionens kollaps? Skulle inte någon besättningsman då ha ställt sig till förfogande för västliga media, för att avslöja vad han visste?

Vilken bild av oss svenskar har ryssarna fått

• genom först den genom Palme framförda protesten 1982, sedan

• genom Bildts agerande i Moskva 1993 och slutligen

• genom brevet till Jeltsin 1994?

En bild av svenskt statsmannaskap väl i linje med vad vi förmedlar genom dagens invandringspolitik!

Tills saken hör att NATO regelbundet kränkt svenska farvatten med sina ubåtar. Då kan man också undra: hur gick Bildts samtal med amerikanerna vid hans besök i Washington 1983? Också där måste Bildt ha väckt ett löje å våra vägnar!

NATO-kränkningarna erkändes ju offentligt av USA:s f.d. försvarsminister Caspar Weinberger. Detta föranledde ytterligare en svensk ubåtsutredning, under Rolf Ekéus.  Där vägrade Carl Bildt att medverka. Däremot kritiserade han i efterhand skriftligen Ekéus för dennes slutsatser.

Borgnäs:

”Bildts tunnelseende sträcker sig inte bara till att han vägrat acceptera att han blivit vilseledd. Han har också aktivt stoppat nya avslöjanden från att komma fram.”

Denna bildska hållning fick Lars Borgnäs själv erfara som SVT-journalist för ”Uppdrag Granskning” 2007. Carl Bildt hade vägrat ställa upp för intervju – istället gav han i efterhand kommentarer på sin blogg. Kommentarer av ett insinuerande,  demagogiskt och osakligt slag som kan kännas igen från en del anonyma bloggkommentarer av det vedervärdiga slaget:

”Huvudtesen presenterades som att allt nog var fullständigt fel – och var det inte fel så var det i alla fall Nato som var skyldigt. Det enda som tydligen var alldeles, alldeles uteslutet var att Sovjetunionen någonsin, någonsin kunde ha haft det allra minsta med med saken att göra. Jojo, man tackar för klarheten.”

Borgnäs:

”Bildts blogginlägg grundades alltså på andrahandsinformation om programmet. Det var en märkligt oseriös hantering av en viktig fråga för att komma från Sveriges utrikesminister. Han avböjde att svara på frågor och gav istället raljanta kommentarer till ett faktaredovisande program om i en för honom central politisk fråga.”

Dagen innan hade han på sin blogg hyllat några marinofficerare som i en SvD-artikel återigen fört fram tesen att miniubåtar från Sovjetunionen i svenska farvatten: ”Endast de som fortfarande inte kan frigöra sig från en romantiserad bild av det gamla sovjetiska väldet har svårt att se sanningen som den var.”

Bildt undvek således intervjuer som riskerade bli ”besvärliga”, från journalister som var pålästa och kunde  ställa motfrågor på de svar han gav. Däremot ställde han upp för SVT:s Aktuellt.

Borgnäs:

”Nu var villkoren gynnsamma för honom. Reportern hade inga specialkunskaper i ämnet och hade, som de flesta nyhetsjournalister, kort tid på sig att förbereda intervjun. Bildt kunde således räkna med en enkel resa.”

Bildt drog till med: ”Det har gjorts tre stora offentliga utredningar om detta och de har i grunden kommit fram till exakt samma resultat. Sen finns det konspirationsteoretiker som vill tro att det här var Nato och USA och officerare och sånt där. De har grävt i ett kvarts sekel och inte funnit något stöd för den tesen.”

Intervjusvar som ju var en bluff, vilket framgår väl av boken ”Nationens intresse”. Rekommenderas till läsning!

Inte heller för denna bok lyckades Lars Borgnäs förmå Carl Bildt att ställa upp för någon intervju.

Läs även BGF-intervjun med Eva Bergqvist!

Mer om Carl Bildt  här,  här, här och här.