• Ökar eller minskar antalet gruppvåldtäkter år för år?
• Vilka är förövarna? Är problemet kopplat till den förda invandringspolitiken?
Förvisso kontroversiella frågor, där uppgifter ofta står mot uppgifter och det inte alltid är lätt att få fram klara fakta.
När Blågula frågor på 90-talet hävdat att gruppvåldtäkter var ett allvarligt och ökande problem avfärdade Robert Aschberg i Folkhemmet 2000 detta som ”dravel”. (7.30 in i denna film:)
Efter programmet lade jag ut denna text på BGF-sidan, men den argumenterade ju kring något annat, nämligen vilka som var förövare.
Beträffande just ökning/minskning, och för 90-talet, där kunde Aschberg finna visst stöd i BRÅ-statistik:
Minskningen gäller dock inte vad jag för min del vill lägga in i begreppet ”gruppvåldtäkt”, dvs där det finns tre eller fler förövare. Är det bara två förövare – vad jag skulle kalla något annat, t ex ”parvåldtäkt” – hade en minskning skett.
Jag har tidigare sprungit på uppgifter om att svenskar är relativt mer vanligt förekommande i ”parvåldtäkter”, medan invandrarkaraktären är mer markant beträffande egentliga gruppvåldtäkter.
Det blir också rimligt som antagande, då unga invandrare vanligen rör sig i större grupper än svenskar.
I BRÅ:s kurvdiagram ovan kan noteras att det totala antalet gruppvåldtäkter år 1999 hamnade på ca 35.
”Förra året anmäldes drygt 6.500 våldtäkter i Sverige, 10 procent var överfallsvåldtäkter och en tiondel av dem var gruppöverfallsvåldtäkter. Det är dessutom bara ett fåtal som fälls för brottet, åtalsfrekvensen är 10-15 procent.”
Av detta läser jag ut att siffran för gruppvåldtäkter år 2012 hamnade på ca 65. Det skulle betyda nästan en fördubbling på ett drygt decennium.
Nu i januari-februari 2013 har påtagligt många gruppvåldtäkter förövats i Stockholmsregionen.
”Enligt Börje Svensson, som bland annat har arbetat med sexualbrottslingar vid Norrtäljeanstalten, rör det sig ofta om killar som har en respektlös inställning till sina medmänniskor. Det kan vara gäng som även begår annan typ av brottslighet, till exempel personrån.”
Ett nästan identiskt pk-budskap förmedlades i TV4-nyheterna den 24/2 av en annan ”sakkunnig”, Niklas Långström: förövarna är personer med ”en kriminell attityd”. Kolla 1.30 in i denna nya kortfilm:
Helt lätt är det inte att få fram fakta om förövare och jag misstänker att detta bottnar i en bestämd viljeinriktning från media och myndigheter, om att mörka. Det tydligaste exemplet på den saken är kanske BRÅ-undersökningen 2005 – se Affes blogg.
Misstanken om överrepresentation för invandrare beträffande gruppvåldtäkter ligger också nära till utifrån vad vi vet om våldtäkter i allmänhet. BRÅ-undersökningen från 1996 – som inte mörkades – gav ett tydligt resultat:
Stapeldiagrammet visar i huvudsak två saker:
1. I förhållande till etniska svenskar (stapeln längst t.h.) rör det sig om en mycket markant överrepresentation för invandrare.
2. Det finns stora skillnader mellan olika invandrargrupper.
I topp ligger araber (bruna staplar), medan ostasiater ligger lika lågt som svenskar.
Och i Oslo – där fakta redovisas öppet – är, beträffande överfallsvåldtäkter, övervikten för utomeuropeer som gärningsmän helt kompakt.
Kommer vi att få veta något om förövarna av de nu aktuella gruppvåldtäkterna i Stockholmsområdet? Det återstår att se!
Kungens syster Christina Magnusson blev ordförande i svenska Röda Korset 1993. Som sådan visade hon sig mycket politiskt korrekt – arbetade för att Sverige skulle ta emot 40.000 bosnier och avskedade RK-medarbetare som tyckte annorlunda.
Nu figurerar prinsessan Christina åter i nyheterna. Av Metro framgår att hon blivit bestulen, av en ”19-åring”.
Aftonbladet ger dock en tydligare bild. 19-åringen visar sig där vara ett ”ensamkommande flyktingbarn”:
”Tjuven hittade prinsessans lönnfack …Kungliga smycken för 800 000 kronor har stulits från prinsessan Christina och hennes makes lägenhet vid Kungliga Slottet.”
”19-åringen anlände till Sverige som ensamkommande flyktingbarn 2010 och Tord Magnuson fungerade då som hans mentor. I polisförhör berättar Tord att de blivit mycket nära vänneroch Christina säger att 19-åringen är att betrakta ‘som barn i huset’.”
”Av en slump upptäckte han då lönnfacket – en hemlig förvaringsbox – där nycklarna till kassaskåpet låg gömda. I förhör berättar 19-åringen hur han då bestämde sig för att stjäla smyckena ur skåpet och sedan skylla på städerskan…”
”Flera smycken som Christina ärvt från sin mor, prinsessan Sibylla, och den gamle kungen, Gustav VI Adolf, saknades…. Bara diademet värderas till 350 000 kronor.” ”I förhör berättar han hur han stannar till på Riksbron, efter Riksdagshuset, och kastar påsen med diademet i Stockholms ström. Sedan fortsatte han till Stureplan och festade. Både Nationella insatsstyrkans dykare och Aftonbladet har förgäves sökt genom ett stort område i vattnet utanför Riksdagshuset.”
Efteråt var mannen ångerfull och bad Tord Magnusson om ursäkt.
I polisförhör framgick att han stulit tidigare.
Christina Magnusson fann det inträffade ”tråkigt”.
För egen del finner jag det inträffade glädjande. I likhet med många andra sverigevänner blir jag upprymd över att en sådan pk-it får känna konsekvenserna av den förljugna politik som hon själv bär ansvar för!
Om dessa unga män med förväntningar om generösa bidrag och service har jag tidigare skrivit här, här och här.
Kostnaderna för en enda sådan figur kan uppgå till mer än 10.000 kr – per dygn!
Petterssons blogg:”Ett lyxhotell i en av världens dyraste städer, Stockholm, kostar 2000 kr/dygn. En flykting kostar motsvarande 8 rum på Grand Hotel, varje dygn.”
Vad de här unga männen – av varierande, men ej fastställd ålder – kan, det framgår också av en helt aktuell text på SwedenConfidential: övergrepp och illdåd av grövsta slag.
Dagarna innan de här nyheterna kom hade Sverigedemokraterna åter hamnat i ”blåsväder”.
Massmedia hade upptäckt att en SD-blogg i Skåne kallade dessa figurer för ”skäggbarn”. Förvisso ett nedlåtande begrepp, men på förekommen anledning!
SD-ledningen levererade dock begärda ursäkter:
”- Det finns betydligt bättre sätt att beskriva den här problematiken på än att generalisera över en hel grupp, säger Sverigedemokraternas pressansvarige Martin Kinnunen till DN.se.
Sverigedemokraternas pressansvarige förstår att ordet ‘skäggbarn’ kan uppfattas som kränkande.”
Vad Kinnunen istället borde ha sagt? Jo:
• att ordval i detta sammanhang är helt sekundärt, jämfört den kränkning som denna vidriga politik utgör mot svenska folket
• att något extra kan krävas, för att få media att förmedla en mindre förljugen bild. Det handlar mindre om barn än om vuxna män!
PS
Även Avpixlat har nu skrivit om fallet med den kungliga juveltjuven. Där framgår att det rör sig om en somalier.
Rovdjursfrågan, närmare bestämt vargfrågan, är ju stor i Dalarna. Som nyinflyttad för tre år sedan var jag ganska nollställd – närmast positiv, på ett passivt sätt.
Jag hade sett en film med Kevin Costner ”Dansar med vargar”, med en gripande filmsekvens, där Costner fick kontakt med dessa vilda djur.
En amerikansk bekant hade också sänt mig en bok, om en man som faktiskt levde i naturen bland vargar. Det kan ha varit samme person – Shaun Ellis – som i denna film.
Vad Costner och Ellis bevisar är att vargar inte nödvändigtvis är farliga för människor, men de bevisar ju heller inte motsatsen. I t ex Kanada har vuxna människor dödats av varg både år 2007 och 2009.
Propagandan för varg kan ta sig rätt grova uttryck. Som när artisterna Lili och Sussie hade gullat med vargar i Kolmårdens djurpark och därefter försäkrade att ”vargarna är inga bestar”.
I mitt ordförråd är ”best” liktydigt med ett stort och ganska farligt djur. Vargen är bevisligen ett rovdjur, som lever på att döda och äta upp andra djur. Så är den skapt av naturen. Den måste få mat för att kunna överleva, det förutsätter att den dödar andra djur.
Som storstadsbo låg det nära till för mig att ha en positiv hållning till varg. Det fanns ju en frestelse att intala sig stå i något slags hemligt förbund med detta vilddjur, att känna och diffust veta något som andra människor inte gjorde. Kompis med vargen på avstånd, liksom.
Efter att ha flyttat till Dalarna var det snart konstaterat att opinionen där skilde sig markant från den i Stockholm beträffande vargförekomst.
Då inställde sig frågan: visste stockholmare något om vargar, som folket i Dalarna inte visste?
Eller var det tvärtom: visste dalfolket här något som gått stockholmare förbi?
Det krävde ju inte mycket tankeverksamhet för att inse att skillnaden i åsikter inte var genetiskt betingad. Det handlade inte om att ”stockholmare är smartare än lantisar”, lika litet som det omvända.
Förklaringen till åsiktsskillnaderna låg i att dalfolket gjort praktiska erfarenheter av varg, som stockholmare inte hunnit göra.
Även om jag alltså hade en försiktigt positivt hållning till varg kom jag till Dalarna med öppet sinne. Det är en hållning jag tycker man ska ha som nyinflyttad: att vilja lyssna och lära.
Vad som hjälpte mig att snabbt få grepp om rovdjursfrågan var att jag direkt fick ta del av bestämda uppfattningar i saken, både från sverigedemokrater och jägare. Jag kom också över en klargörande bok: ”Vargmannens testamente” av Nils Norlén.
Framförallt underlättades mitt ställningstagande av de många parallellerna till invandringsfrågan:
• det handlar om ett projekt, som några driver igenom på avstånd, med anspråk på att stå för en högre moral än andra
• själva behöver de inget betala för sitt projekt, kostnaderna får bäras av andra
• dessa andra förses med negativa epitet, som ”varghatare” (jfr ”rasist”/”främlingsfientlig”).
I botten på alltihop ligger ett människoförakt.
Den positiva hållningen till varg förekommer alltså främst i större tätorter och områden där inga vargar finns. Det handlar om ett välfärdsfenomen, om åsikter man kan ha råd med när den egna brödfödan och tryggheten är självklar.
Vi behöver inte gå särskilt långt tillbaka i tiden för att upptäcka att vargen varit ett gissel. Den dödade boskap och husdjur, varhelst den kom åt. Ofta dödades eller skadades långt många fler djur än vad vargen kunde äta.
Det blev skottpengar på varg. Med de vapen och den organisation vi svenskar kunde mobilisera försökte vi alltså ta död på vargarna, få bort dem från de områden där människor levde och skulle klara sin försörjning. I början av 1900-talet hade detta i stort sett lyckats, 1980 ingick varg inte längre i faunan i Sverige.
Under 60-talet inträffade dock en förändring. 1965 blev vargen fridlyst. Ett decennium senare – 1976 – hade SNF presenterat sitt ”Projekt varg”, om att återinföra varg i Sverige.
Ungefär samtidigt upptäcktes ett vargpar i det norska fylket Trysil, som gränsar till Värmland. Några år senare hade ett vargrevir upprättats på den svenska sidan om gränsen. Därefter har antalet vargar och revir ökat snabbt, främst i ett bälte Dalsland-Värmland-Dalarna-Hälsingland. Exakt det område som utstakats i ”Projekt Varg”.
Regering och riksdag har även gjort ställningstaganden. En utredning hade föreslagit 200 vargar i en första etapp, ett beslut som togs år 2001.
Innebörden av vargförekomst gäller dock inte bara antalet vargar eller vargrevir. Det handlar också om i vilken utsträckning människor har rätt att försöka freda sig själva och sina djur mot vargen.
Hur situationen var i det avseendet demonstrerades med eftertryck genom domen mot Stig Engdahl i Dalsland. Flera av hans får hade dödats i en vargattack. När vargen kom tillbaka vid ett senare tillfälle sköts den av Stig Engdahl. Han åtalades för ”grovt jaktbrott” och dömdes till 6 månaders fängelse. Engdahl var tidigare ostraffad, men domen blev ändå ovillkorlig, och utan benådning!
I samband med riksdagsvalet 2006 hölls folkomröstningar i fyra dalkommuner i rovdjursfrågan. Frågan löd: ”Ska kommunen verka för att det ska bli möjligt att freda tamdjur och hundar vid ett direkt rovdjursangrepp även utanför hägn?” En överväldigande majoritet röstade ja.
Samma år var moderatledaren Fredrik Reinfeldt på besök i Mora. Han uttalade sig: ”Vid konflikt mellan människa och rovdjur måste människan ha företräde.”
I regeringsställning har det inte blivit så mycket av detta reinfeldska löfte. Mot den vargjakt som ändå tillåtits har EU haft skarpa invändningar. Antalet vargrevir har fortsatt att öka.
EU:s inblandning i svensk rovdjurspolitik har märkts också genom finansieringen av webbsidan ”De 5 stora”. En sida som förtjänar uppmärksamhet!
Till de ”5 stora” räknas här Människan. Vi är bara är ett djur bland andra – men ändå inte:
”Människan är planetens talrikaste och mest spridda större rovdjursart. Dessutom den i särklass farligaste. Inte minst för sina egna artmedlemmar.”
”De senaste tio åren har hela tiden flera krig pågått samtidigt någonstans i världen. Enbart i USA blir någon skjuten var tredje minut, trots att det är fredstid.”
”I Sverige har med åren till och med små löjliga bråk runt att inte bli insläppt på en nattklubb, barn som bråkar i en sandlåda, eller en felparkering slutat med övervåld och människors död.
Människan får nog klassas som den grymmaste av alla jordens arter eftersom hon inte bara nöjer sig med att döda. Trots svält och sjukdomar ägnar hon häpnadsväckande mycket tid och pengar åt att hitta på tortyrredskap för att förlänga lidandet..”
Vad detta resonemang leder fram till är att människor i Dalarna och andra vargtäta områden ska skuldbeläggas. På grund av sin enorma kollektiva skuld ska dalfolket vara tvunget att acceptera vargförekomst.
Det är ju inte dalfolk som har skjutit mot krogköer i Stockholm, fosforbombat barn i Gaza, krigat i Irak eller torterat på Guantanamo. Men detta är nivån på argumenteringen hos denna påkostade EU-webbsida!
Avslutningsvis vill jag förmedla några citat ur en ganska nyutkommen bok i ämnet: ”Varg och landsbygdsboende”, skriven av Karl Hedin m.fl.
”Statens nuvarande vargförvaltning har, i balansen mellan EU:s förvaltningskrav och lokalbefolkningens acceptans, hamnat i en återvändsgränd.
Aktörer i förvaltningsarbetet är
• Regelverksskapare – EU, Riksdag och Regering i Sverige.
• Förvaltare av fattade beslut – Departement, Naturvårdsverk, Länsstyrelser.
• Betraktarna – människor, som inte socialt och ekonomiskt drabbas av varg
• Brukarna – människor som delar land med varg och drabbas socialt och ekonomiskt av vargförekomst.
Betraktarna, det vill säga de som inte drabbas av kostnader och förluster, har fått stort utrymme i debatten. De har troligen påverkat beslutsfattarna mer än vad som är brukligt.
Brukarna av marken i reviren tvingas ta kostnader och förluster i många fall utan eller med otillräcklig ersättning.
Skillnaderna i synsätt mellan brukare och betraktare tenderar att öka klyftorna mellan land och stad.”
Vargpopulationen i Sverige har ökat kraftigt i Sverige. Skillnaden blir tydlig i jämförelse med Norge. I Finland har antalet vargrevir tvärtom minskat.
”Resultatet av regeringens vargförvaltning innebär, att landet för närvarande med visshet har betydligt fler vargar än vad riksdagen fastställt som maximum. Naturvårdsverkets försiktighetsprincip synes innebära, att det betraktar riksdagens maximinivå som en eftersträvad miniminivå.
Vidare har hittillsvarande förvaltning varken lett till att vargpopulationen spridits över landet eller att införsel av nytt genetiskt material inletts.
Vargförvaltningen bedrivs således icke … i linje med riksdagens beslut. Vargpopulationen ökar.”
Boken konstaterar att enligt riksdagsbeslut skulle vargreviren spridas över hela Sverige söder om renbeteslandet (Härjedalen och norrut), men att så inte har skett. Reviren är koncentrerade till 5-6 landskap i mellansverige. (A)
Detta stämmer ju inte alls med riksdagens beslut. Enligt det beslutet skulle det ske en jämn spridning över hela södra halvan av Sverige. (B)
Det alternativ (C), som boken i första hand föreslår är en förläggning av reviren till norr om renbeteslandet, invid finska gränsen. Den lösningen skulle rymma två poänger:
1. Färre svenskar drabbas av olägenheter till följd av vargförekomst.
2. Risken för inavel minskar, genom lättare kontakt med resten av denna vargstam, som ju finns i Finland och Ryssland.
Ett utmärkt alternativ!
”Alla människors lika värde” mässar de politiskt korrekta hela tiden beträffande invandringen.
I rovdjursfrågan gäller plötsligt något helt annat. Där väger landsbygdsbefolkningars intressen lätt.
Det kan jag inte acceptera.
Det är inte vargar som beslutat om nuvarande rovdjurspolitik.
”En demokrati måste bygga på sanning. Om vi kompromissar med sanningen i centrala frågor urholkas förtroendet mellan styrda och styrande. Det förtroendet är grundbulten i vårt samhälle.”
”Man gjorde alltså utredningar med stora luckor och blanka fält. Det hade varit begripligt om det man bortsåg från var vare sig trovärdigt eller väsentligt. Men här var det tvärtom – det fanns starka indicier som pekade ditåt. Ändå ignorerade man alternativen. Frågan måste ställas varför detta skedde.”
”Lurar vi oss själva om viktiga skeenden i det förflutna står vi svagare rustade inför kommande prövningar.
I ubåtsfallet är det uppenbart. Om det är så att man inom försvaret systematiskt mörkade uppgifter som pekade västerut – tog bort dem, hittade på bortförklaringar, ignorerade dem – och samtidigt överdrev eller rentav fabricerade indicier åt andra hållet, var det ett sätt att i praktiken ta över ledningen för landets säkerhetspolitik från riksdag och regering.”
”Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik fördes sålunda på felaktiga grunder under ett decennium, den byggde på ett missvisande faktaunderlag. Det ledde till allvarliga diplomatiska misstag i relationen till Sovjetunionen (och senare Ryssland)…”
Handlar politik i grunden om sympatier och antipatier? Är det, som i en idrottstävling, fråga om att välja att lag, som man sedan ”håller på”? Kanske blir ett inslag av detta ofrånkomligt, men en strävan måste ändå vara att göra riktiga verklighetsbedömningar. En vilja att ta fram relevanta fakta och söka sanningen i olika sammanhang.
Som kring ubåtskränkningarna under 1980-talet.
För att börja med den sovjetiska ubåten 137 i Blekinge skärgård 1981. Det var odiskutabelt en kräkning av svenskt territorium, men var det en medveten sådan? Var u137 ute på spioneriuppdrag?
Där var, menar jag, omständigheterna så glasklara att varje nykter bedömning måste ge svar ”nej”. Inte desto mindre var svenska massmedia och vårt politiska etablissemang – i varje fall på den borgerliga kanten – redo att där svara ”ja!”.
Sedan kom Hårsfjärdspådragen i Stockholms södra skärgård året därpå. En ubåtskommission tillsattes, där ungmoderaten Carl Bildt ingick. Den kom fram till att inte bara nya kränkningar av svenska farvatten förekommit och att det rörde sig om avsiktliga sådana – utredningen ansåg sig dessutom kunna fastställa varifrån dessa ubåtar kom: Warszawapakten.
Statsminister Olof Palme trodde uppenbarligen inte på uppgifterna, men hans tidigare försvarsminister Sven Andersson hade lett kommissionen, så Palme blev tvungen att sända en protestnot till Moskva.
Även andra s-ministrar var skeptiska, t ex utrikesminister Lennart Bodström. Det blev mediapådrag och en ”affär”. Sådant var samhällsklimatet i Sverige på den tiden.
”…Journalister från TT, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet hävdade att Bodström vid en pressträff i informella ordalag hade förnekat att det skett några ubåtskränkningar efter incidenten vid Hårsfjärden 1982. Palme och Bodström dementerade att något sådant hade sagts, och Bodström menar i sin självbiografi (2001) att han aldrig uttalat sig på det viset. Han ansåg, till skillnad från ubåtskommissionen och till skillnad från Sveriges officiella hållning vid denna tid, att det inte fanns tillräckliga bevis för att utpeka Sovjetunionen som ansvariga för ubåtskränkningarna; liknande synpunkter har senare framförts av Thage G Peterson i hans memoarbok Resan till Mars och av Ingvar Carlsson.
Ord stod mot ord ifråga om Bodströms uttalanden, men affären ledde till att de borgerliga partierna i riksdagen begärde en misstroendeomröstning mot honom. En sådan genomfördes, men ledde till oppositionens nederlag. Fram till år 2008 är detta den enda gången ett svenskt statsråd har ställts inför en misstroendeomröstning; de statsråd som har hotats av en sådan har valt att avgå dessförinnan.”
Här finns alltså två olika påståenden att hålla isär:
1. ”Inga sovjetiska ubåtskränkningar har skett.”
2. ”Det saknas bevis för att några sådana har skett.”
Även om Bodströms ord fallit såsom journalister hävdade kan ju andemeningen ha varit att ingen ska dömas utan att bevis föreligger, och sådana hade inte frambringats.
En ny ubåtsutredning presenterade 1995 sitt resultat. Den kom fram till att inga ubåtskränkningar förekommit, där nationalitet på ubåtarna kunnat fastställas.
Under tiden hade unge Carl Bildt ångat vidare.
Ubåtsdrevandet markerade hans politiska födelse. Som en komet steg han upp på den politiska stjärnhimlen, genom den plattform som ledamotskapet av ubåtskommissionen gav. Massmedias öra hade han garanterat, likaså Washingtons.
Där var Ronald Reagan president och han talade hellre med Carl Bildt än med Olof Palme. 1983 for Bildt direkt till Washington för att avlägga rapport, då ubåtskommissionen var klar.
En ubåtskommission som alltså hade tolkat in ubåtsljud när det var ljud från djur, osv.
Lars Borgnäs ger exempel på hur Carl Bildt ytterligare tänjde på sanningen, särskilt i ett anförande 1990:
”Hans övertygelse om varifrån kränkarna kom var orubblig, trots bristen på handfasta bevis. Till och från trängde känslorna fram och ersatte den sakliga analysen. 1987 sade han i en tv-intervju:
– Jag fylls när jag tar del av dessa incidenter av samma inre raseri som första gången, att det fortsätter år efter år med den karaktär det har.
Hans övertygelse i skuldfrågan fick sitt klaraste uttryck i det inträdesanförande han höll inför Krigsvetenskapsakademien i december 1990. Det 23 sidor långa talet hade rubriken ‘Ubåtskränkningarna mot Sverige – bakgrund, mönster och motiv’. I det målade han upp bilden av att ubåtsintrången på 1980-talet hade utförts av sovjetiska marina så kallade diversionsförband, avsedda för dolda överfalls- och sabotageoperationer djupt inne i andra länders territorier.
De här diversionsförbanden, antog Bildt, var försedda med dykare, fallskärmsjägare och dittills okända undervattensfarkoster. Bland annat måste de, menade han, förfoga över miniubåtar av ca 10 meters längd, varav en del var försedda med larvband. Andra miniubåtar av 30 meters längd och 6-7 mans besättning utgjorde bas och stöd för de mindre, resonerade Bildt.
Dessa förband hade genomfört operationer mot Sverige under hela 1980-talet ‘med en regelbundenhet som varit imponerande från rent tekniska utgångspunkter’, sa Bildt i sitt anförande. Två till tre större operationer hade förmodligen genomförts varje år mot svenska kuster, antog han.”
”Han tvekade alltså inte att på egen hand nationalitetsbestämma kränkarna. Han gjorde det utan bevis, men med en stark övertygelse och med ett känslomässigt engagemang. Problemet var att allt han beskrev i sitt anförande inför Krigsvetenskapsakademien, hela den omvärldsbild han målade upp, byggde på spekulationer. Han trodde sig ha sanningen, men hade inga fakta. Det fanns inte ett enda bevis för att stora operationer av det slag han beskrev verkligen hade utförts, än mindre att de hade utförts av den sovjetiska marinens styrkor.”
”…Carl Bildts påstående att de sovjetiska förbanden hade olika slags miniubåtar och undervattensfarkoster som stämde in på de svenska observationerna byggde inte på kända fakta utan på obekräftade uppgifter från osäkra källor. Mycket var slutsatser av hur det ‘måste’ vara med hänsyn till de spår och annat om hittats på havsbotten längs de svenska kusterna, slutsatser som Bildt övertagit från den svenska marinens analytiker.
Det har varken förr eller senare bekräftats att det någonsin fanns den typ av miniubåtar i det sovjetiska systemet vid den aktuella tiden… ingenting tyder på att västliga underrättelseorgan någonsin fick korn på de omfattande dolda sovjetiska styrkor som Bildt beskrev med sådana detaljrikedom.”
Ett år senare var Carl Bildt Sveriges statsminister, och på officiellt besök i Moskva fanns ubåtsfrågan på dagordningen. I SVT:s Aktuellt rapporterade Bildt om ett ”genombrott” i förhandlingarna.
SvD:s säkerhetspolitiske reporter Mikael Holmström skrev den 7/12 -93: ”…en fjäder i hatten för Carl Bildt att han tillsammans med just Rysslands president entydigt kan slå fast att kränkning förekommit”.
Vad hade hänt? Jo, svenskarna hade ljudinspelningar på propellerljud, som man hävdade kom från en ubåt. Ryssarna hade i stort sett bara konstaterat att detta hävdades från svensk sida. I själva verket var det alls inte uteslutet, att ytgående fartyg kunde ha funnits i närheten.
Borgnäs:
”Svenskarnas försäkran till sin ryska motpart att ytan var fri saknade alltså täckning. Men det var i tron att det var sant som ryssarna gick med på att det måste röra sig om en undervattensfarkost.”
”Några månader senare gjorde Totalförsvarets Forskningsinstitut, FOI, en ny teknisk analys av inspelningen. Slutsaten blev att ljudet sannolikt kom från taxibåten Amalia från Nynäshamn. Det var känt att den mitt på dagen den 11 oktober 1982 hade transporterat ett par journalister över fjärden utanför Mälsten.”
Året därpå var Carl Bildt igång igen. Den 25 maj 1994 skrev han ett brev till Rysslands president, Boris Jeltsin:
”Den tekniska bevisningen för detta är övertygande… Mot bakgrund av de erfarenheter vi haft med sovjetiska ubåtar under tidigare år ligger det dessutom nära tillhands att tro att ansvaret för denna verksamhet kan ligga i olika kvarvarande ex-sovjetiska strukturer eller aktionsmönster.”
Boris Jeltsin kände dock inte till några sådana ”strukturer”. Han förstod just ingenting. Vilket kan vara begripligt. Strax klarlades nämligen att de ljudinspelningar Bildt hänvisade till sannolikt gällde simmande minkar…
Om några sovjetiska ubåtskräkningar av svenska farvatten någonsin ägt rum, skulle då inte detta ha framkommit efter Sovjetunionens kollaps? Skulle inte någon besättningsman då ha ställt sig till förfogande för västliga media, för att avslöja vad han visste?
Vilken bild av oss svenskar har ryssarna fått
• genom först den genom Palme framförda protesten 1982, sedan
• genom Bildts agerande i Moskva 1993 och slutligen
• genom brevet till Jeltsin 1994?
En bild av svenskt statsmannaskap väl i linje med vad vi förmedlar genom dagens invandringspolitik!
Tills saken hör att NATO regelbundet kränkt svenska farvatten med sina ubåtar. Då kan man också undra: hur gick Bildts samtal med amerikanerna vid hans besök i Washington 1983? Också där måste Bildt ha väckt ett löje å våra vägnar!
NATO-kränkningarna erkändes ju offentligt av USA:s f.d. försvarsminister Caspar Weinberger. Detta föranledde ytterligare en svensk ubåtsutredning, under Rolf Ekéus. Där vägrade Carl Bildt att medverka. Däremot kritiserade han i efterhand skriftligen Ekéus för dennes slutsatser.
Borgnäs:
”Bildts tunnelseende sträcker sig inte bara till att han vägrat acceptera att han blivit vilseledd. Han har också aktivt stoppat nya avslöjanden från att komma fram.”
Denna bildska hållning fick Lars Borgnäs själv erfara som SVT-journalist för ”Uppdrag Granskning” 2007. Carl Bildt hade vägrat ställa upp för intervju – istället gav han i efterhand kommentarer på sin blogg. Kommentarer av ett insinuerande, demagogiskt och osakligt slag som kan kännas igen från en del anonyma bloggkommentarer av det vedervärdiga slaget:
”Huvudtesen presenterades som att allt nog var fullständigt fel – och var det inte fel så var det i alla fall Nato som var skyldigt. Det enda som tydligen var alldeles, alldeles uteslutet var att Sovjetunionen någonsin, någonsin kunde ha haft det allra minsta med med saken att göra. Jojo, man tackar för klarheten.”
Borgnäs:
”Bildts blogginlägg grundades alltså på andrahandsinformation om programmet. Det var en märkligt oseriös hantering av en viktig fråga för att komma från Sveriges utrikesminister. Han avböjde att svara på frågor och gav istället raljanta kommentarer till ett faktaredovisande program om i en för honom central politisk fråga.”
Dagen innan hade han på sin blogg hyllat några marinofficerare som i en SvD-artikel återigen fört fram tesen att miniubåtar från Sovjetunionen i svenska farvatten: ”Endast de som fortfarande inte kan frigöra sig från en romantiserad bild av det gamla sovjetiska väldet har svårt att se sanningen som den var.”
Bildt undvek således intervjuer som riskerade bli ”besvärliga”, från journalister som var pålästa och kunde ställa motfrågor på de svar han gav. Däremot ställde han upp för SVT:s Aktuellt.
Borgnäs:
”Nu var villkoren gynnsamma för honom. Reportern hade inga specialkunskaper i ämnet och hade, som de flesta nyhetsjournalister, kort tid på sig att förbereda intervjun. Bildt kunde således räkna med en enkel resa.”
Bildt drog till med: ”Det har gjorts tre stora offentliga utredningar om detta och de har i grunden kommit fram till exakt samma resultat. Sen finns det konspirationsteoretiker som vill tro att det här var Nato och USA och officerare och sånt där. De har grävt i ett kvarts sekel och inte funnit något stöd för den tesen.”
Intervjusvar som ju var en bluff, vilket framgår väl av boken ”Nationens intresse”. Rekommenderas till läsning!
Inte heller för denna bok lyckades Lars Borgnäs förmå Carl Bildt att ställa upp för någon intervju.
”I den mån man ändå erkänner att det finns något som kan kallas svenskt så inpräntar man hos medborgarna hur fult eller rentav rasistiskt det är att tala om sådana ting i positiva ordalag. Att däremot vara nationalmasochist och förringa svenska sedvänjor ger höga politiska korrekthetspoäng. Sådana poäng tilldelas också den som kan beslå något som vi av hävd betraktat som svenskt med utländskt ursprung.”
Sedan år 2005 är den 6 juni en helgdag. Göran Perssons regering motiverade detta i sin proposition:
”Det svenska språket, den svenska historien, det svenska kulturarvet och det svenska samhällssystemet utgör stora delar av den nationella identiteten som i en tid med ökad internationalisering förefaller bli mer och mer betydelsefull. Att göra nationaldagen till helgdag i Sverige skulle vara ett sätt att visa att nationaldagen är värd ett större utrymme än den har idag.”
”Nationalkänslan spelar en viktig roll som sammanhållande kraft när så mycket annat drar människor i sär, och jag är övertygad om att sammanhållning behövs för att det demokratiska samhället ska fungera. Att vi lyder lagarna och betalar skatt till det gemensamma beror inte bara på att vi blir straffade ifall vi låter bli, utan det beror på känslan av att vi hör ihop och har mer gemensamt än att vi råkar vara på samma plats samtidigt.”
I praktiken har den 6 juni förvandlats till en multikulti-dag och en dag som exkluderar. En årligt återkommande förnedring av oss svenskar.
”I morgon är det Sveriges nationaldag. På ytan: ett land i fagraste försommarprakt … Under ytan: ett land, ett folk, en nation som håller på att utplåna sig själv. Vi förväntas fira vår nationaldag i skamvrån. Helst ska vi inte fira dagen alls om PK-eliten med sitt utvidgade självhat får som den vill. I mer än fyra decennier har den predikat för oss att svenskhet och svensk kultur inte finns.
Och om det finns en svensk kultur ska vi skämmas för den eftersom den är underlägsen jordens alla andra kulturer. Den mångkulturella katastrof som har tvingats på oss av regering, riksdag och media tillåts infiltrera till och med vår nationaldag. Vi står och ser på medan de som när ett sjukt Sverigehat stjäl vår egen nationaldag ifrån oss.
Skulle vi trots allt envisas med att fira Svenska flaggans dag kan vi göra det till tonerna av kurdisk folkmusik eller med somalisk fest, anordnad av Stockholms stadsmuséum…. Inbjudan pryds av en svensk flagga i form av en kamel.”
”Somliga vill både äta kakan och ha den kvar – de vill slippa sitt hemlands krig, förtryck och fattigdom och leva i Sveriges fred, frihet och välstånd men samtidigt hålla fast vid de värderingar och föreställningar som bringat deras hemländer i fördärvet och avvisa den värdegrund som är en förutsättning för att åstadkomma ett samhälle som vårt.”
Jag har ett förslag: gör den 6 juni även officiellt till en multikulti-dag, som firar koloniseringen och ockupationen av Sverige.
Gör istället midsommarafton till Sveriges nationaldag.
Då har ju många av våra pensionsräddare åkt hem till sina egna länder för långsemester, så den dagen bör vi svenskar kunna få ha för oss själva.
PS
Ett alternativ vore naturligtvis att göra den 6 juni till en dag som inte förnedrar etniska svenskar.
Minskningen gäller dock inte vad jag för min del vill lägga in i begreppet ”gruppvåldtäkt”, dvs där det finns tre eller fler förövare. Är det bara två förövare – vad jag skulle kalla något annat, t ex ”parvåldtäkt” – hade en minskning skett.
Jan Millds blogg 