Palmemordet

Det finns ett begrepp som signalerar tankeförbud i samband med spektakulära händelser som mord på höga politiker. Det är ”konspirationsteorier” och ”konspirationstänkande”.

Den som ser bara tillfälligheter och enskilda galningar bakom morden på bröderna Kennedy och Olof Palme, dvs köper officiella förklaringar – den personen får godkänt. Den som bakom dåden ser politiska motiv, en målmedvetenhet och en organisation – den personen får underkänt.

Jag ska här skriva om Palmemordet, och sälla mig till de underkändas skara.

Redan före mordet hade jag mina onda aningar, om att Olof Palme ”levde farligt” genom sitt arbete för kärnvapennedrustning.

Ur Wikipedia, om Palme:

”År 1983 bildade Olof Palme det så kallade sexnationsinitiativet. Det utgjordes av stats- och regeringschefer från sex länder och fem kontinenter som verkade för kärnvapennedrustning. I detta ingick presidenter och premiärministrar från Indien, Grekland, Argentina, Mexiko och Tanzania.”

Där ingick även ryssen Georgy Arbatov, som i likhet med Palme insåg farorna med kapprustningen och innebörden av ett kärnvapenkrig.

Under 1980-talet satt Ronald Reagan som president i USA. Han var ju en ”hök” inom utrikespolitiken, inriktad på kärnvapenkapprustning och ett ”chicken-race” för att krossa ”Ondskans imperium”, dvs Sovjetunionen.

Republikanen Reagan omgav sig med andra hökar. En av dessa var biträdande försvarsministern, Richard Perle, även kallad ”The Prince of Darkness”.

Ur Wikipedia, om Perle:

”Richard Norman Perle is an American political advisor and lobbyist who worked for the Reagan administration as an assistant Secretary of Defense…”

”He is a member of several think-tanks, such as the Hudson Institute, the Washington Institute for Near East Policy (WINEP) Board of Advisors, the Center for Security Policy (CSP), and (as a resident fellow) the American Enterprise Institute for Public Policy Research, as well as the neoconservative Project for the New American Century (PNAC) and the Jewish Institute for National Security Affairs (JINSA).”

Ur Wikipedia, om JINSA:

”The Jewish Institute for National Security Affairs (JINSA) is a Washington, D.C.-based non-profit think-tank focusing on issues of United States and Israel in national security. JINSA’s stated aim is threefold: to ensure a strong and effective U.S. national security policy; to educate American leaders on what it views as the vital strategic relationship between the United States and Israel; ”

”JINSA is officially a non-partisan organization welcoming advisors from both sides of the aisle including Democrats …”

Under 80-talet var jag själv aktiv i Svenska Freds och läste med stort intresse boken ”Bara spadarna räcker”, skriven av Robert Scheer. En skakande läsning om hur ledarna i Washington spelade rysk roulette med hela mänskligheten.

Där figurerade inte minst Richard Perle, som citerades:

”Vad som skulle hända vid en faktisk kärnvapenduell har alltid bekymrat mig mindre än kärnvapenbalansens återverkningar på vår riskvilja i lokala situationer.”

Scheer kommenterar:

”Perle tror fullt och fast på att vi kan lagra kärnvapen och hota med att använda dem utan att det skulle öka risken för kärnvapenkrig.”

”Perle berättade för mig att hans ‘historiska bedömningar’ utgår från att Sovjetunionen i många avseenden har likheter med Hitlers Tyskland, obönhörligt inriktat på världserövring…”

För Richard Perle var kärnvapenkrig något som kunde utkämpas och hållas på en begränsad nivå, som kunde överlevas.

Olof Palmes arbete gick ju helt på tvärs mot strävanden i Washington. Det allmänna politiska klimatet på den tiden var sådant, att Palmes politiska agerande kunde ses som landsförrädiskt.

Om detta skriver nu, den 26/4 -11,  Anders Jallai på Newsmill.

Ur artikelingressen:

”Olof Palme visste att Sovjet såg Sverige som en USA-allierad och att atombombshotet mot svenska städer och hamnar var mycket stort. Därför förde han en politik som uppfattades som Sovjetvänlig och som direkt stred mot USA:s intressen och han kom alltmer att uppfattas som ett hot mot Sveriges tillhörighet i den västliga kretsen.”

Anders Jallai:

”Landsförrädarspåret är ett högst relevant mordspår enligt mina källor inom Sveriges underrättelse- och säkerhetstjänster. Att indicierna helt nonchalerats i sökandet efter Palmemördaren, eller mördarna som det sannolikt handlar om, är inget annat än ett lågvattensmärke i det svenska rättsväsendets historia. Granskningskommissionen med bl a Inga-Britt Ahlenius konstaterade att landsförrädarspåret överhuvudtaget inte tagits upp av palmeutredningen (Uppdrag Granskning 2006).

Jag har utgått från landsförrädarspåret i min nya bok…”

Det skulle ha kunnat finnas ett ”fosterländskt” motiv bakom Palmemordet.

”Jag tror att Palme ironiskt nog, i sin tro handlade för Sveriges bästa och kom därmed på kant med det militära etablissemanget och Nato.

Genom sina informella kanaler till ryssarna fick han information om att Sverige skulle anfallas med taktiska kärnvapen redan i ett inledningsskede av ett krig. Mycket på grund av Sveriges hemliga Natosamarbete. Sovjet litade helt enkelt inte på svensk neutralitet. Svenska hamnar, militärbaser och andra strategiskt viktiga mål skulle slås ut i ett första kärnvapenanfall. Det bekymrade givetvis Olof Palme. Hans hårt drivna linje om att göra Östersjön till en kärnvapenfri zon och att få bort Natos kärnvapenubåtar därifrån var ett hedervärt försök att dra Sverige ut ur det kalla kriget.

Han tillät heller inte att NATO skulle få placera fast avlyssningsutrustning i svenska vatten, så kallade SOSUS anläggningar eller utgruppering av Natoubåtar i den svenska skärgården i ett gryningsskede av ett möjligt tredje världskrig. Det var givetvis ett stort avbräck i Natos försvar av Europas norra flank och som av analytiker bedömdes förskjuta den europeiska maktbalansen i tydlig sovjetiskt favör. Olof Palme blev en säkerhetsrisk och min tes är att ett mord med forsterländskt motiv började planläggas redan hösten 1985.”

Mordet gav tydligen också politisk utdelning:

”I september 1986, bara sex månader efter mordet, placerade marinens fartyg Visborg ut NATO:s hypermoderna avlyssningsutrustning i vattnen utanför Understen, alldeles norr om Grisslehamn. SOSUS (Sound Surveillance System) som anläggningen hette gick även under benämningen Ålandsspärren (Mikael Holmströms Den dolda alliansen, Atlantis 2011). Det här var en viktig pusselbit i maktspelet mellan stormakterna. SOSUS gav istället amerikanarna ett strategiskt försprång. Nu kunde de ‘höra’ även de moderna supertysta sovjetiska attackubåtarna av Kilo-klass och det blev helt omöjligt för sovjetiska kärnvapenubåtar att passera obemärkta i Östersjön. Ansvarig svensk myndighet för den utplacerade amerikanska utrustningen var Försvarsdepartementet och statsminister Ingvar Carlsson.”

Sverige har nu knutits närmare till NATO även genom upplåtande av svensk territorium för NATO-flygningar samt svenskt deltagande i NATO-krig på andra kontinenter.

Anders Jallai om sin bok:

Om svenskt politiskt 80-tal handlar även denna BGF-text kring Ubåt 137.

---

Läs mer

Efter Palme