• Mest lästa inlägg

  • Mest klickade

El för EU

Egentligen kan det förefalla paradoxalt. 

Linje 1 i folkomröstningen om kärnkraften 1980, stödd av Moderaterna, hade som paroll ”Energi för Sverige”.

Sedan var det just dessa krafter som mest beslutsamt propagerade för att Sverige skulle gå med i EU – varpå vår el-produktion inte längre var till särskilt för Sverige, utan även för andra länder inom EU.

”Marknaden fungerar!” utropar näringsminister Maud Olofsson, trots kostnader som skenat för konsumenterna.

Vad annat kan hon säga?


Galenskaperna är ju styrda från Bryssel och kan inte ändras av någon svensk minister. Bäst då, att ”gilla läget”- om än inte i den bemärkelse som militärer kan göra det. Dvs inte för att göra en nykter utvärdering av situationen, utan för att acceptera det som ändå inte kan påverkas. 

Vilket ju inte hindrade att det främsta argumentet från i varje fall socialdemokraterna inför EU-omröstningen 1994 var att Sverige skulle ”gå med för att påverka”.

Vilket leder över till frågan hur svenska folket förmåddes att rösta för ett medlemskap i EU, när vi redan hade ett bra EES-avtal, som gav fri handel.

En förklaring var att svenska folket ”mjukats upp” genom diverse krissignaler och krishantering. Framdrivna genom politiska missgrepp, skamgrepp och övergrepp.

Det började med kraftiga devalveringar och avregleringar på 80-talet,  sedan inflation och åtstramningar, chockhöjningar av räntan och massarbetslöshet. EU framställdes som en räddare i nöden.

Och Mona Sahlin – okritiskt hyllad i massmedia som ”förnyare” och angripare av ”heliga kor” – predikade: ”jag tror vi måste våga tänka väldigt nytt”.

 

Det ska bli ytterligare några texter om novemberrevolutionen 1985 och hur den svenska modellen bringades på fall.