Lagom är nog bäst

Anders Isaksson är ju en av de alltför många intellektuella sverigevänner som gått bort för tidigt. Han hann ändå producera ett stort antal mycket läsvärda böcker, varav jag har flera i min bokhylla.

Jag är glad att vid ett tillfälle ha fått fram en eloge åt honom. Det var i samband med att jag på BGF-sidan ville ta med ett längre citat från en av hans texter och mejlade till honom för att förvissa mig om att det var OK.

Jag formulerade mig ungefär att det ”är ingen idé att jag försöker sammanfatta vad jag tycker om det du skriver – det skulle bara låta alltför insmickrande undergivet”. Han kvitterade att han ”slickade i sig berömmet”.

I sakfrågan blev hans besked ungefär att ”lagom är bäst”: dvs det var OK att jag citerade honom, bara det totalt sett inte blev för mycket.

När jag nu inventerar alla BGF-sidor med citat från Anders Isakssons texter visar det sig ändå bli en ganska diger lista:
http://www.bgf.nu/vinden/sve/isak.html
http://www.bgf.nu/nationalism/isaks.html
http://www.bgf.nu/svenskfientlighet/fobi.html
http://www.bgf.nu/nomenklaturan/tillit.html
http://www.bgf.nu/korrekt/pastor.html
http://www.bgf.nu/pengar/ftp.html
http://www.bgf.nu/pengar/lekpengar.html
http://www.bgf.nu/nr/96/6/hugg.html
http://www.bgf.nu/folkhem/folkhem-bidrag-rekvisionsekonomi.htm
http://www.bgf.nu/fpol/asyl.html
http://www.bgf.nu/fiin/fiin-2002-6-per-albin.htm

Nåväl. Detta leder över till min medverkan i tidningen Nationell Idag, med en krönika varannan vecka. I SD-ledningens ögon gör detta mig till en ”persona non grata”. En icke önskvärd person.

Är det en hållning som jag kan respektera? Nej.

Därför att folk- och opinionsbildning är viktigt. Det behövs en sverigevänlig tidning.  Där är NI än så länge ensam på plan. SD har inte visat något intresse av att – trots alla sina miljoner i partistöd! – starta en konkurrerande veckotidning.

Därutöver medverkade jag på NI-seminariet den 29 januari i år, vilket gav tillfälle att presentera tabloidprojektet.

Sedan presenterade Nationell Idag sitt projekt ”Årets fosterlandsvän”, med bilder på de dittills nominerade. Jag fanns med där, sida vid sida med Nils-Eric Hennix.

Då kändes det som att det blev ”för mycket”. I det ögonblicket beslöt jag att tacka nej, om jag skulle bli utsedd.  Vilket jag nu har gjort.

På NI-webben presenteras detta med formuleringen:

”Den ene, Jan Milld, har beslutat sig för att avstå från priset, då han inte ville förknippas med några av de personer som läsarna hade nominerat.”

Det blir att spetsa till saken. Det handlar om den samlade effekten. När  Vavra Suk ringde mig och frågade varför jag tackade nej svarade jag att det beror på ”inramningen” i NI-presentationen.

Med detta avsåg jag ensidigheten i nomineringarna. Dvs inte bara vilka som där fanns med, utan lika mycket vilka som inte fanns med.  Jag saknade t ex Julia Caesar på Snaphanen och Widar Nord på Fria Tider.

Dessutom. Denna avstamp i Nationell Idag gör det inte långsökt att nästa års pristagare skulle kunna bli Nils-Eric Hennix. Politiskt upplever jag det som ljusår mellan hans och mina åsikter.

Med andra ord värnar jag min roll som fristående debattör, vill inte paketeras in i ett sammanhang som jag själv inte valt.