Efter Palme

Vi kan spekulera, men något säkert svar på vem eller vilka som mördade Sveriges statsminister Olof Palme 1986 lär vi inte få. Inte heller kan vi mer än gissa oss fram till motivet för mordet.

Däremot kan konstateras vilka politiska effekter som Palmemordet har fått. Det har resulterat i att Sverige tystnat som en fri och oberoende röst på den internationella arenan, en röst för fred och nedrustning, mot förtryck och stormaktsövergrepp.

Jag saknar Olof Palme!

Palme ledde alliansfria länders försök att påverka världspolitiken. Han var positiv till Norden som en kärnvapenfri zon.

Ur Wikpedia:

”År 1983 bildade Olof Palme det så kallade sexnationsinitiativet. Det utgjordes av stats- och regeringschefer från sex länder och fem kontinenter som verkade för kärnvapennedrustning. I detta ingick presidenter och premiärministrar från Indien, Grekland, Argentina, Mexiko och Tanzania. Förutom Olof Palme själv, avlöst av Ingvar Carlsson, ingick Indira Gandhi och Andreas Papandreou i gruppen. Arbetet upphörde 1989…”

Med Olof Palme kvar som aktiv politiker i Sverige skulle kanske varken Afghanistankriget eller NATO-bombandet av Libyen ha kunnat förhindras, men Sverige skulle inte ha varit delaktigt i övergreppen.

Med dett inte sagt att jag är allmänt okritisk till Olof Palme – tag bara Geijeraffären, IB-affären och den farsartade kärnkraftsomröstningen 1980, med tre linjer.

Framförallt är jag kritisk till en pk-utläggning som Palme gjorde kring ”rasism” och svenskars förmenta fördomar:

https://vimeo.com/155994380

På den internationella arenan gjorde Olof Palme ändå värdefulla insatser. Han sade ifrån, klart och tydligt, om det pågående krigsförbrytelser som USA:s hämningslösa bombningar av Hanoi julen 1972. Hade han levt idag skulle han garanterat sagt ifrån om USA:s eskalerande terrorism.

Är det någon som inte förstår vad jag talar om? Ingen som vill veta behöver längre vara okunnig:

Jag vet inte om Palme myntade begreppet, klart är att han använde det: ”GEMENSAM SÄKERHET”:

”Det går inte att hoppas på seger i ett kärnvapenkrig, motståndarna skulle förenas endast i lidanden och förstörelse. De kan överleva bara tillsammans. De måste uppnå säkerhet inte mot motståndaren utan tillsammans med honom.”

Det här speglade en grundsyn som radikalt skilde sig från den Ronald Reagan företrädde som USA-president. För honom var kapprustning och kärnvapenhot ett sätt att driva igenom sin vilja, att uppnå politiska mål.

Fred, avspänning och nedrustning är ett gemensamt intresse för alla folk. Inget folk har något att vinna på att andra folk ska leva i osäkerhet och känna sig hotade av kärnvapenmissiler.

Till Reagans fördel kan då anföras att han bidrog till Sovjetunionens kollaps och att kommunistregimerna i Östeuropa föll. Polen, Ungern m.fl. länder blev fria.

Problemet är att USA nu fortsätter samma aggressiva politik. NATO har inte lagts ned!

Tvärtom – man värvar nya medlemmar och placerar ut missiler alldeles inpå Ryssland, i tidigare Sovjetstater. Och man vägrar lyssna på ryska säkerhetspropåer.

Jag tillhörde dem som självklart önskade att ryssarna skulle lämna dessa länder, låta dem gå sin egen väg. Jag förstod iofs att ryssarna efter kriget mot Nazi-Tyskland 1941-45, och 20 miljoner av sina egna dödade kunde känna ett psykologiskt behov av en buffert-zon, av säkerhetsskäl.

Detta kunde jag förstå, men tog för givet att det sakligt sett var obefogat.  Tyvärr har vi nu ett facit som visar att det var befogat.

Det är ett svenskt säkerhetsintresse att få stopp på kärnvapeninringningen av Ryssland. Den leder ju till svar från rysk sida, och vi får en ny vända av kapprustning. Detta skapar större osäkerhet, ökar risken för ett krigsutbrott.

Sverige ligger då i skottlinjen, eftersom vårt land i praktiken är medlem i NATO.