”Men det finns en gräns för vad man kan tolerera, och den linjen har Sveriges statschef passerat.”
Det uttalandet bör kunna bli klassiskt. Det är Peter Wolodarski på Dagens Nyheter som är ute på kungajakt.
Här kan bara konstateras att DN-redaktören och jag har olika bedömningar av vad som är huvudsak och bisak, har olika åsikter om vad som är mycket viktigt respektive mindre viktigt.
Något som jag spontant har svårt att tolerera är den typ av frågor som riktades till kungen i en STV-intervju nyligen. Mycket ligger rimligen inom privatlivets sfär. Och skulle kungen vid något tillfälle beskådat nakna damer – so what? Vilka vuxna män kan inte ha visat sådana böjelser?
Man måste vara rejält avskärmad, om man inte märkt att det i svenska massmedia pågår en kampanj mot kungafamiljen och mot monarkin. Gotiska klubben har skrivit bra om detta, bl.a. här och här.
Varför detta drev? Jag kan se två möjliga motiv, men är osäker på vilket som väger tyngst:
1. Man vill avskaffa monarkin.
2. Man vill ta ut hämnd på kungafamiljen, för vad drottningens far en gång gjorde i Nazi-Tyskland.
Starka krafter är igång för att avveckla Sverige som nation, och det här med Kungen förefaller vara en del av detta.
Peter Wolodarski är född 1978. Redan år 2001 – vid 23 års ålder – blev han ledarskribent på Dagens Nyheter. Det tyder på intelligens och begåvning, men det kan också vittna om nätverk och kontakter.
”Peter Wolodarski, född 15 april 1978 i Stockholm, är en svensk journalist och programledare. Wolodarski tillträdde den 15 mars 2009 posten som politisk redaktör i Dagens Nyheter.
Wolodarski är son till stadsplanearkitekten i Stockholm Aleksander Wolodarski; föräldrarna kom till Sverige från Polen i slutet av 1960-talet. … År 1999 blev han ledarskribent i Expressen och samma år började han hos Åke Ortmark i TV8. 2001 blev han ledarskribent i Dagens Nyheter. Han har även varit programledare för Studio 8 och Wolodarski i TV8. Han är också tidigare skribent och numera medlem i redaktionskommittén för Judisk krönika.”
En som tydligen också hade Dagens Nyheters öra var David Schwarz – även han jude från Polen. Han fick disponera DN som forum för sin nyordning av Sverige.
Dagens Nyheter har överhuvudtaget spelat en central roll som pådrivare av det mångkulturella projektet i Sverige. Som BGF kunde konstatera på 90-talet var obalansen kompakt på DN Debatt, beträffande vilka debattörer man släppte fram.
Av ekonomen Marian Radetzki – återigen jude från Polen – fått vi höra att Sverige bör överge det svenska språket och övergå till engelska.
”Marian Radetzki, född 8 december 1936 i Polen, är professor i nationalekonomi vid Luleå tekniska universitet. …Han förespråkar också att mindre språk ska sluta användas till förmån för större språk som engelska. Radetzki har judisk bakgrund och kom till Sverige som tioåring.
”Jerzy Sarnecki, född 7 juli 1947, är professor i allmän kriminologi vid Stockholms universitet.
Jerzy Sarnecki är född i Polen och där utbildad till lantmätare. Jerzy har judisk bakgrund och kom till Sverige som 21-åring … Han är ofta med i TV, nyhetsprogrammen i synnerhet, där han blir tillfrågad olika saker rörande kriminalitet.”
Som en konsekvens av Novemberrevolutionen 1985 gav svenska banker lån med dålig säkerhet. Fastighetspriserna ökade och man verkade förutsätta att så skulle det fortsätta i all evighet. Redan 1990 sprack dock bubblan, och skattebetalarna måste gå in och rädda bankerna.
Det intressanta, som framgick redan av min redovisning i april, var att fastighetspriserna efter en kort dipp snart fortsatte uppåt, i högre takt än konsumentprisindex.
Detta får jag bekräftat av denna kurva, från Dagens Arena:
Där återges även en kurva som visar hur hushållens skuldsättning har ökat:
Webbsidan Cornucopia skriver om riskerna med detta:
”De som köpt sin villa de senaste 15 åren har i princip bara agerat på en stigande marknad, och det är nästan okänt hur bankerna reagerar när marknadsvärdet på deras säkerheter, dvs bostäderna, faller i pris.”
”Högbelånade bolånetorskar blir de heta potatisarna ingen bank vill sitta med.”
”… månadsutläggen för bolånetorsken med för hög belåning i en fallande marknad snabbt kan stiga. Antingen via amorteringskrav eller via höjd straffränta. Sitter man med 4 MSEK i lån och banken endast kräver 2% amortering om året för att få ner skulden till 75% av marknadsvärdet så handlar det om 80 000:- om året. Knappt 6700:- extra i utgift per månad. Många klarar förstås av att betala detta, men det är inte säkert att man blir så nöjd med att 6700:- tas bort från pengar man tänkt ha till annat.
Lägg lite arbetslöshet, sjukskrivning eller föräldraledighet på det där så blir det riktigt illa.”
Med andra ord. Om man dels drabbas av sjunkande värden på sitt hus, dels drabbas av ekonomiska svårigheter genom arbetslöshet eller annat, så att man behöver sälja huset – då kan man hamna i en rävsax. Kanske har man i det läget lån att betala som överstiger husets värde.
I USA tar banken över huset för den låntagare som inte kan betala, eftersom huset utgör garantin för huslånet. I Sverige är det ekonomiska ansvaret personligt. Kan man inte vid en försäljning få ut så mycket att det täcker huslånet så sitter man med en skuld till banken.
I ett krisläge – med ökad arbetslöshet och sjunkande fastighetspriser – kan många svenskar plötsligt hamna i denna situation. Det kan bli en snabbt nedåtgående spiral.
En fråga som infinner sig blir bankernas agerande. Det verkar som att de just inget lärt att det som hände i slutet av 80-talet.
Eller så är det just vad de gjort: de vet att staten går in och räddar dem om de än en gång ställer till det.
Så varför skulle de då inte låna ut mycket pengar? Det är ju det som ger dem vinster och möjliggör feta bonusar för diverse chefer.
Här finns också en koppling till invandringen. Det är ju denna, i kombination med alltför litet bostadsbyggande, som skapar bostadsbristen. Vilken nu tvingar så många svenskar att skuldsätta sig högt för att komma över en bostad.
”Jag kan, som beslutsfattare, inte ge TUT (tillfälligt uppehållstillstånd) till asylsökande ens där det vore rätt. Enligt lagen kan jag förstås göra det. Men Migrationsverkets ledning gillar inte TUT, de menar att integrationen inte fungerar då. En person som bara har fått TUT ger inte järnet, liksom, är deras motivering. Han eller hon svävar i ovisshet och kan inte heller få hit sin familj. Som om en person som får PUT och får hit sin familj skulle jobba!
Den som vill jobba, den jobbar också med TUT. Den som får PUT jobbar inte alltid. Ens om familjen kommit hit.”
Miggan fortsätter sedan – och det här undrar jag just om Maud Olofsson och centerpartister i allmänhet känner till:
”Ofta – och i synnerhet om man har ett litet svartjobb vid sidan av bidragen – så kan börja bygga en villa i hemlandet där man sedan kan bo sex månader om året. Dit kan man åka när man vill, könsstympa en dotter eller tvinga en annan dotter att gifta sig med en kusin. Kusinen måste ju sedan också få komma hit och egendomarna i hemlandet och rikedomarna i Sverige (typ alla bidrag som man kan tillskansa sig här) måste tillfalla släkten och ingen annan. Därför måste dottern gifta sig med sin kusin.
Allt detta har vi sett otaliga exempel på.”
Värd att citera denna söndag är också Julia Caesar (välkommen tillbaka!).
I slutet av sin krönika exemplifierar hon – med Elin Krantz mördare som utgångspunkt – hur invandrare kan skapa sysselsättning i Sverige:
”Ephrem Tadele Yohannes … har inte arbetat och försörjt sig själv en enda dag sedan han kom till Sverige i september 2009. Men låt oss se vilka arbetstillfällen han har genererat åt andra under den tiden.
• Han har sysselsatt personal vid Migrationsverket som har prövat och gett honom uppehållstillstånd.
• Han har gett arbete åt personal vid Sfi, Svenska för invandrare, där han har skolkat ifrån mer än hälften av lektionerna.
• Han sysselsätter personal inom socialtjänsten som beviljar och betalar ut försörjningsstöd och andra bidrag.
• Han har tränat på gym, vilket dels gett honom tillräckliga muskler för att våldta och mörda Elin Krantz och lägga en 83,6 kilo tung sten ovanpå hennes kropp, dels gett gymägaren klirr i kassan.
• Han har inneburit ett stort sysselsättningslyft för Göteborgspolisen plus alla de personalkategorier som har varit involverade i utredningen av hans brott samt åklagare, försvarsadvokat, domare och kanslipersonal vid Göteborgs tingsrätt.
• Vidare ger han jobb för häktespersonal och transporttjänst samt mångåriga arbetstillfällen inom kriminalvården.
• Han ger arbetstillfällen för tolkar till och från amarinja.
• Hans krämpor och tandstatus sysselsätter sjuk- och tandvården.”
”Sammantaget sysselsätter individer som Ephrem Tadele Yohannes ett kraftigt växande antal personer i Sveriges mest expansiva bransch, invandringsindustrin med dess blomstrande underavdelningar polisväsende, socialtjänst, rättsväsende och kriminalvård. Därmed bidrar han i högsta grad till att höja landets bruttonationalprodukt, BNP. Så strängt taget är det kanske personer som Ephrem Tadele Yohannes som vi ska sätta vårt hopp till?”
Vilket leder över till Maud Olofsson och Centerpartiet, med sin kampanj om att den nu pågående invandringen till Sverige utgörs av ”nybyggare”. De ska lyckas vad svenskar inte lyckats med, nämligen att starta företag och få glesbygden att blomstra:
”Det kanske är honom centerledaren Maud Olofsson menar när hon gång på gång lyriskt talar om att det är invandrarna som utgör Sveriges framtid och ska göra Sverige till ett nybyggarland?
‘Det är dags att sluta vara så problemfixerade när det gäller invandringen’, sa Maud Olofsson när hon talade på Centerpartiets förnyelsedagar i Stockholm för en dryg vecka sedan. ‘Vår vision är att göra Sverige till ett nybyggarland där vi ser invandrarna som en resurs som kommer hit med andra kunskaper’, sa hon.”
Av mina näst senaste filmer handlar denna om Centerpartiet och denna om bl.a. mordet på Elin Krantz.
Det är något särskilt som jag har ”i kikaren” med nästa film, ”Tal till Miljöpartiets kongress”. Samma sak som med projektet ”Ekodemokraterna”.
Det är att medverka till och påskynda ett paradigmskifte som nu står för dörren i Sverige.
Definitionen av ”paradigmskifte” är, enligt Wikipedia, ”ett byte av vetenskapliga tankemönster och förebilder”. Jag skulle vilja vidga den till att även omfatta byte av kulturella och politiska tankemönster och förebilder.
Det är ju så i Sverige, att vi kan på den offentliga arenan ha bara en åsikt åt gången. Vi kan tycka det ena eller det andra, men alla måste tycka likadant, samtidigt.
Ungefär detta konstaterades helt nyligen i en Axessdebatt.
Jag har konstaterat detsamma i vitboken (se här och här). Först ansåg alla att en hel del krav ska ställas på utlänningar som får komma till Sverige för att stanna här. Plötsligt tyckte alla precis tvärtom.
Det paradigmskifte som jag far efter är tesen att Sverige är ett ”rikt land” och två föreställningar som är kopplade till denna:
a) vi svenskar ska känna skuld för detta, är värdelösa och har något att försöka kompensera
b) vi ska tävla i godhet och där försöka bli världsmästare, vi ska villkorslöst dela med oss av vårt outsinliga välstånd.
Det har gått så långt att även Sverigedemokraterna i en film före valet talade om Sverige som ett ”rikt land”.
Det paradigmskifte som nu är både önskvärt, möjligt och ofrånkomligt tar sin avstamp i framförallt ”Peak Oil”.
Men även andra moment:
– USA:s skenande statsskuld och dollarkrisen
– EU:s valutaproblem, med Grekland och andra medlemsländer
– det desperata Libyenkriget
– svenska hushålls skuldsättning och Sveriges exportberoende.
Globaliseringen har gjort oss alltmer sårbara, vi har klättrat allt länge ut på en gren, vilken närsomhelst kan gå av.
Det paradigmskifte jag talar om är att vi istället för en fixering vid vår förmenta rikedom inser att problemet är det omvända:
• Hur kan vi någorlunda helskinnade ta oss igenom den enorma kris som står för dörren?
• Hur ”rädda vad som räddas kan”?
• Hur maximera förutsättningarna för mänsklig överlevnad i Sverige?
• Kommer de nya svenskarna att finna sig i att stå kö och vänta på sin tur som svenskar gjorde vid tidigare försörjningskriser?
Under veckan kom ett mejl från en av mina läsare, med synpunkter som väcker reflexioner. Det handlar om fotbollshuliganer och läktarvåld:
Nu har det hänt igen, en supporter sprang in på plan och knuffade till en spelare, han blev snabbt omhändertagen av ett tiotal poliser och utburen med huvudet före. Till och med statsministern och justitieministern fick ge sin syn på saken och lovade hårdare tag och översyn av lagarna. Tidigare för någon vecka sen såg och läste vi om en domare som fick ett knallskott kastat mot sig.
Oj vilket hemskt våld, knuffar och smällare, kommentarer från journalister, politiker, vart är Sverige på väg?
När våld utövas mot ambulanspersonal, räddningstjänst, poliser och oskyldiga i form av stenkastning, mordbränder, raketer osv, var är då media, politikerna och övriga, när ser vi fördömande om detta och varför lyckas polisen knappt gripa någon då?
Mer eller mindre bagatellartat våld, en fotbollsspelare som knuffas till förstoras upp i media medan man tiger om det verkliga våldet.
Har fotbollsspelare högre skyddsvärde än blåljuspersonal?
Beror det på vem som utför våldet? Kommer vi att se censur från media om det visar sig att män med invandrarbakgrund också är inblandade i läktarvåldet?
Mina egna reflexioner blir:
1.
Hur kan individer bli så totalt utflippade,att bara kommer på idén att rusa ut på en fotbollsplan och ge sig fysiskt på spelare eller domare? Så var det väl aldrig förr? Vilka samhällsförändringar ligger bakom?
Jag skulle vilja veta allt om dessa individer och deras bakgrund! Intill dess att fakta framkommer blir min hypotes att det huvudsakligen rör sig om individer ur underklassen – arbetslösa, socialbidragstagare och låginkomsttagare. Personer som lyckats dåligt i skolan och här finner en ”nisch” att kompensera låg självkänsla, få spela en roll och ingå i en form av gemenskap.
2.
”Fotbollsvåldet” ger mig associationer till det politiska våldet. I båda fallen tillhandahålls en arena för stark känsloutlevelse och utövande av våld. I politiska sammanhang lär det dock vara större inslag av medelklassungdomar, samt invandrarungdomar.
3.
Jag kan dela läsarreaktionen att ”fotbollsvåldet”, vid en jämförelse med ”förortsvåldet”, är mindre allvarligt. Jämfört med uppeldande av skolor och bilar, misshandel och annan kriminalitet kan det förra framstå som nästan harmlöst. I det senare fallet kan det ändå i media låta som att man ”inte får skuldbelägga” vandalerna. Beträffande det dåliga beteendet på idrottsarenor visas inte samma benägenhet att ansvarsbefria.
Det är rätt att reagera, detta idiotbeteende ska absolut inte tolereras! Jag fäster mig ändå vid skillnaden och undrar: beror det på att förövarna på idrottsarenorna vanligen är svenskar, medan förövarna i förorten vanligen har utländsk bakgrund?
Människor bör normalt hållas ansvariga för sina handlingar.
Av ekonomen Marian Radetzki – återigen jude från Polen – fått vi höra att Sverige bör överge det svenska språket och övergå till engelska.
Jan Millds blogg 