• Mest lästa inlägg

  • Mest klickade

Kidnappad demokrati

På ytan är vårt statskick fullt demokratiskt.  Vi har olika partier och allmänna val, vi har media som informerar och debatterar samt möjligheter för medborgare att fritt bilda opinion.

Hur har det ändå kunnat gå så snett?
Uppenbarligen är det något viktigt som fattas!

Ser vi till vad som faktiskt sker kan konstateras att krafter som uppenbarligen inte vill oss väl har kunnat få ett avgörande inflytande över utvecklingen.

Då kan delfrågorna bli flera:

1. Vilka är dessa krafter?

2. Hur har de kunnat få en sådan makt?

3. Varför vill de oss så illa?

4. Hur går de konkret tillväga, för att driva igenom sin agenda?

5. Kan detta sägas ha lyckats särskilt väl i just Sverige? Varför?

Låt mig först som sist erkänna att jag inte har svaren. Jag nalkas frågorna med en kombination av ödmjukhet och envishet. Ödmjukhet såtillvida att både min kunskap och fattningsförmåga har begränsningar. Envishet såtillvida att jag verkligen vill försöka bidraga till att gå till botten med detta. Här må ej väjas för några obekväma fakta eller känsliga frågeställningar. Därtill är läget nu för allvarligt och ämnet för viktigt!

Det måste bli en process, där vi kan bli många som bidrar och tillsammans kan nå mer av klarhet. Så brukar det överhuvudtaget bli när jag skriver på bloggen – lär mig en hel del nytt under arbetets gång.

För att här uppehålla mig vid fråga 5:

Mitt svar blir  ”ja”. Det är bara att se på statistiken kring invandringen, sedan decennier tillbaka, eller på hur djupt det satt att överhuvudtaget få in ett invandringskritiskt parti i riksdagen.

Så varför? Hur kan man få en stor majoritet av svenska folket att i val efter val rösta för sin egen undergång?! Att likt sömngångare obevekligt röra sig vidare mot randen av en avgrund?!


Den som läst vitboksmaterialet på webben känner till Milgrameffekten.

Flera sociologiska experiment i olika länder visar att c:a 2/3 av befolkningarna är starkt auktoritetsstyrda, redo att lyda signaler uppifrån, även då dessa är galna. Bara de ges med bestämdhet.

Men varför så särskilt illa i just vårt land?

Två sekler av fred och ett växande välstånd kan ha inverkat menligt på självbevarelsedriften. De många decennierna av s-styre med social trygghet kan också ha verkat avtrubbande.  Vi har blivit insnärjda i ett högskatte- och bidragssamhälle, där många bär på en rädsla för att kunna gå miste om sin försörjning ifall de ”bråkar”. Vi svenskar har lärt oss att ”sitta still i båten”– då ordnar sig allt till det bästa.

Vi är också hårdare än andra folk drabbade av ett godhetssyndrom, en specifikt svensk mentalitet, där självförakt och likgiltighet, feghet och rädsla, ingått en märklig blandning med en föreställning av att vara världsbäst i moral, med ett självklart ansvar för andra folks väl och ve – mer än andra svenskars.

Under ytan ligger en föreställning om att ”rasism” sitter i färgen på hud, hår och ögon. Påfallande många svenskar är oikofober – en perverterad välbehagskänsla infinner sig när man får ta på sig skuld och klassa ned det egna.

Milgrameffekten kan utövas genom att man i Sverige fått fram ett homogent etablissemang.  Tydligt märks det  beträffande massinvandringen och ”mångkulturen”, men även kring hbt-frågor, genusfrågor och vad som än har hamnat på den politiskt korrekta dagordningen.

Konkret tar det sig uttryck i 7-klövern, den stora kartellen av riksdagspartier, kompisgänget  som i grunden tycker likadant. Ovanligt tydligt manifesterades detta vid avtackningen i riksdagen av Mona Sahlin och Maria Wetterstrand.

Överhuvudtaget alla större organisationer i Sverige har gjorts politiskt korrekta – de är redo att rycka ut med uttalanden, fördömanden, uteslutningar eller andra ställningstaganden vid behov. Dit kan räknas fackföreningsrörelse och näringsliv, kyrka och välgörenhetsorganisationer, kulturarbetare och forskare,  ja t.o.m. hembygdsföreningar. Och i stort sett envar med tillträde till massmedia.

Man kan här tala om en form av kidnappning. Organisationerna har avlänkats från sina egentliga uppdrag, det som en gång gjorde att de tillkom. En annan agenda har smugits på medlemmarna.

Tag exempelvis fackförbundet Transport. Man utesluter medlemmar som vill hålla fast vid den politik för reglerad invandring som inte minst LO drev i genom på 1960-talet.

Ett tydligt exempel för mig är även SAP.  Under 1980-talet påbörjades en brytning med partiets tidigare värnande av demokrati, av svenska arbetares intressen och av en fungerande infrastruktur i Sverige:
– trixandet med linje 2 i kärnkraftsomröstningen
– uppstyckningen av SJ
– medlemskap i EU (när Sverige redan hade EES-avtalet)
– torpederingen av ATP
– avregleringen av elförsörjningen och införandet av Elbörsen
– utländska företags rätt att inmuta mineraltillgångar i Sverige
– panikutförsäljningen av det svenska försvaret
– smyganslutningen till NATO
– den politiska adeln, ökade klassklyftor.

På motsvarande sätt skulle man kunna gå igenom övriga partier inom 7-klövern och finna att de avlägsnat sig från sina ursprungliga kärnidéer.

Jag kan inte säga hur denna kapning har gått till, konstaterar bara att så skett. Klart är att det blir en ”smartare” metod att erövra ett land genom infiltration och psykologisk krigföring, än att komma med en storskalig militär invasion över hav och land.

När så allt kommit på plats kan propagandan gå igång på högtryck. Jag vet inte om vare sig diskriminering av utlänningar eller främlingsfientlighet hos svenskar någonsin varit ett verkligt problem i Sverige. Men klart är att det trycktes på från FN-håll om både lagstiftning och kampanjanden i Sverige redan på 60-talet.

Vi har olika tidningar och TV-kanaler, men precis som 7-klövern talar de med en röst.

Trots att Sverige formellt sett är en demokrati blir det i praktiken fråga om något annat. Det svenska systemet kan i själva verket vara mer effektivt än en öppen diktatur, eftersom det förser människor med illusionen av att leva i en demokrati.