• Mest lästa inlägg

  • Mest klickade

Nyliberalism


Den ideologi som dominerade i USA och som på 80-talet kom att påverka även Sverige var nyliberalismen. De företräddes av nationalekonomer i Chicago, med Milton Friedman i spetsen. 

Friedmans nyliberalism gick på tvärs mot den keynesianism som legat till grund för den svenska modellen. Hans idéer tillämpades i Chile efter militärkuppen där 1973.

Nyliberalismens budskap var i korthet: ”befria marknaden!”. Dvs minimera statens roll inom samhällsekonomin.

Detta betydde tre moment:
1. sänkta skatter
2. privatiseringar
3. avregleringar. 

Arbetslöshet sågs som nödvändig – det fanns en ganska hög nivå av ”naturlig arbetslöshet”.

Så här formuleras ”hörnstenarna” i nyliberalismen av Björn Elmbrant i ”Så föll den svenska modellen”:

”1. Politikerna är klantskallar som snavar omkring i ekonomin som elefanter i en porslinsbutik. På grund av sin önskan att bli omvalda vågar de bara fatta populära beslut. 

Det är inte kapitalismen som skapar olika tillkortakommanden i ekonomin som depression och arbetslöshet utan alltför mycket politisk klåfingrighet. Kapitalismen ska därför lämnas i fred så mycket som möjligt, för då fungerar den bäst.

2. Det enda staten ska göra är att sätta upp ett antal normer, där den viktigaste är att inflationen hålls nere. Det sker genom sträng sparsamhet med allmänna medel, en nedbantad offentlig sektor och så låga skatter som möjligt. Aktiv konjunkturpolitik à la Keynes betraktas som ett dödligt gift.

Stora skattesänkningar är självfinansierande eftersom människor då arbetar mer och därmed betalar mer skatt.

3. De regleringar som finns för banker, flyg, taxi, läkare och annat näringsidkande ska avskaffas. Offentliga monopol som post och televerk ska privatiseras. Har man kvar en offentlig verksamhet ska marknadsekonomins principer om konkurrens och prissättning tillämpas även på den.

4. De fattigas problem löses inte genom socialförsäkringar och fattigdomsprogram utan genom att de välståndsbildande krafterna högre upp i samhället sätter sådan fart på kapitalismen att också de sämre ställda får del av välståndet. Detta kallas nedsippringsteorin.

5. Stora organisationer, t ex fackföreningar, är marknadsstörningar och en farlig korporativism, vars betydelse bör reduceras så mycket som möjligt.

6. Utvecklingen är lagbunden och närmast vetenskaplig. Förr eller senare kommer de icke-liberala systemen att kollapsa genom sina inre motsägelser.”


”Lafferkurvan” beskriver det som Elmbrant är inne på under punkt 2: det finns en optimal skattesats, för att få in mesta möjliga till staten. Överskrids denna arbetar människor mindre, eller skattemoralen sjunker och man finner vägar att undgå skatt. 

(Var denna optimala nivå faktiskt ligger har dock inte klarlagts. F.ö. kan ju skattemoralen bli låg även av andra skäl, t ex att skattemedel pytsas ut på ett ansvarslös sätt.)

Björn Elmbrant beskrivning av Lafferkurvan: ”den till vetenskaplighet förklädda fromma förhoppningen att skattesänkningar skulle ge staten mer pengar än vad skattehöjningar kunde göra.”

Nyliberalismen innefattar alltså en föreställning att gynnande av de rika gynnar även de fattiga, eftersom detta ger mer tillväxt, vilken sedan tillfaller alla på något sätt. Det sker en ”nedsippring” eller uppstår ”dynamiska effekter”.

I del 2 av filmen ”Novemberrevolutionen” ges ett smakprov på Milton Friedmans tänkande.


Han jämförde där människor med skjortor eller vilken annan som helst produkt på marknaden. Precis som en klädbutik behöver ha skjortor i lager på sina hyllor måste det finnas arbetskraft på lager, till förfogande när den behövs.

En tveksam människosyn!


Människor har ju behov som skjortor inte har.  Skjortor far inte illa av att ligga på en hylla, även om det skulle vara i månader och år. Människor har både fysiologiska och emotionella behov. Långvarig arbetslöshet drabbar inte bara människors kompetens och anställningsbarhet, det kan direkt påverka hälsan.

Talar vi ”elefanter i porslinsbutik”, så vittnade svenska nyliberalers (s-märkta sådana) under 80-talet om just ett sådant agerande: dålig timing, fel ordningsföljd och avsaknad av förutseende i det mesta som de företog sig.

När konsekvenserna av deras åtgärder inte längre gick att blunda för blev de tagna på sängen – och diverse brandkårsutryckningar och panikåtgärder framtvingades.

Mer om den saken i kommande texter.

Den svenska modellen


Det amerikanska TV-programmet ”Good Morning,  America!” var på 90-talet  i Stockholm för att göra ett program om Sverige. I huvudsak mycket positivt, som jag minns det, där programmakarna häpet talade om ”Sweden – the middle way!”  

Landet med välstånd och trygghet för alla. Landet där människor regelbundet gick till sina arbeten och samvetsgrant utförde sina uppgifter, utan att vara drillade eller hotade till det. Där behövdes varken en kampanjande statsapparat som i kommuniststater eller hot om att bli arbetslös och ställd utan försörjning, som i råkapitalistiska samhällen.

Programmet ingav mig intuitivt vissa farhågor.  Vilken tolerans hade makthavare i USA för existensen av ett sådant samhälle?   Var det kanske ett ”farligt” exempel, som kunde vinna spridning och upplevas som ett hot för Washington? 

Vad karaktäriserade ”den svenska modellen”?

Kärnan låg i ett fullödigt resursutnyttjande:

• alla arbetsföra skulle stå till arbetsmarknadens förfogande och arbetslösheten skulle ligga nära noll 

• omställningar skulle befrämjas genom kompetenshöjande utbildningar

• inga arbetsdagar skulle gå till spillo genom strejker

• inte heller skulle arbetsdagar förspillas genom sjuklighet

• folkhälsan skulle befrämjas.

Ohälsa motverkades redan genom att arbetslöshet undveks.

Låg arbetslöshet förhindrade samtidigt lönedumpningar.

Köpkraft hos låg- och medelklass befrämjade efterfrågan och därmed full sysselsättning.

Centralt i modellen var utjämningar av konjunkturcykler genom underbalansering respektive överbalansering av statsbudgeten:
– underbalansering i kristider (lågkonjunktur), för att skapa efterfrågan
– överbalansering i goda tider (högkonjunktur), för att hålla igen efterfrågan.

Björn Elmbrant ger i sin bok ”Så föll den svenska modellen” denna definition av modellen:

”1. strävan efter samförståndslösningar och klassamarbete 

2. strävan efter demokratiskt förankrade beslut

3. kraftfulla men jämnstarka organisationer på arbetsmarknaden löser konflikter med fredliga medel; med kollektivavtal, inte lagstiftning.

4. exportföretagen är privilegierade, men förutsätts deltaga i ett gemensamt samhällsbygge.

5. högt skattetryck, men produktion och tillväxt ska gynnas.

6. arbetslösheten är ett gissel och ska bekämpas med aktiv konjunkturpolitik.

7. välfärden är en offentlig uppgift, med rättvisa och jämlikhet som principer; ingen fattigvård utan en angelägenhet för alla.”


Raserandet av den svenska modellen kan från socialdemokratiskt håll idag framställas enligt bilden ovan, dvs:
a) modellen finns fortfarande
b) den håller på att raseras
c) de som gör detta är de borgerliga partierna.

Den bilden är bara delvis sann.
•  till stor del är modellen redan raserad
•  de som raserade den var själva socialdemokrater, eller kallade sig åtminstone för det. 

Odiskutabelt är att de borgerliga partierna idag arbetar efter Reinfeldts MUF-devis från 1993 om skrotning av välfärdsstaten.

På mer än ett sätt!