• Mest lästa inlägg

  • Mest klickade

Kuppmakarna


Aktörerna bakom kreditavregleringen i november 1985 utgjordes framförallt av en trio:
1. Kjell-Olof Feldt, finansminister
2. Bengt Dennis, riksbankschef
3. Erik Åsbrink, statssekreterare i finansdepartementet, 1985 även ordförande i Riksbanksfullmäktige. 

Med i bilden fanns även Anders Sahlén, tjänsteman på Riksbanken, och Michael Sohlman, som ingick i K-O Feldts närmaste krets.

Hur lät de ett antal år senare, efter att det stod klart vilka effekter deras agerande fått för svensk ekonomi?

Det framgår av ”Novemberrevolutionen”, en filmserie i sex delar, utlagd på Youtube. Ingen av de inblandade vill just ta något ansvar.

Bengt Dennis försvarar sig med att det är lätt i efterhand att veta vad som hade varit rätt, när man ”sitter med facit i hand”.

Men det var ju Dennis själv, Feldt och Åsbrink som satt på de centrala posterna och fattade besluten. Beslut med vittgående konsekvenser för hela Sverige. Om inte de visste vad de gjorde, vem skulle då veta det?

Dessutom: det fanns faktiskt personer som kunde ha varnat dem, om de öppnat för en diskussion. Men regeringen hölls i praktiken utanför. Statsminister Palme fick en rapport av K-O Feldt fem dagar i förväg.


Erik Åsbrinks försvar i filmen gick ut på att han såg som sin uppgift att i Riksbanksfullmäktige fatta beslut efter sin bedömning av ”riksbankens intressen”, det var ”fel att dra igång beredning om penningpolitiska beslut”.

Så talar en företrädare för Socialdemokratin, ett parti som så mycket berömt sig av att sitta in med en politisk ”helhetssyn”, som andra partier saknar!

I själva verket visste trion mycket väl att Gunnar Sträng var en självklar motståndare till ett avskaffande av kreditreglering. I varje fall under de omständigheter som det sedan skedde:

efter en rekorddevalvering 1982 på 16% fanns redan mycket kapital i omlopp 

det rådde högkonjunktur

skattebetalarna hade möjligheter att dra av för låneräntor på deklarationen, inte bara för lån till investeringar

Sverige hade en fast växelkurs, som omöjliggjorde större räntehöjningar.

Så snart Sträng avgick på sin post som ordförande i Riksbanksfullmäktige och där ersatts av Erik Åsbrink, kom beslutet. Den 21 november 1985.  Utlåningstaket hävdes för banker, bostadsinstitut och finansbolag. Bankernas likviditetskvoter hade avskaffats redan två år tidigare.

Efter beslutet inträffade det som Sträng förutsett. Det skedde ett direkt kampanjande för att människor skulle ta lån. Generösa lån gavs utan säkerhet.

Elmbrant, ”Så föll den svenska modellen”:

”Vad man i praktiken gjorde var att avskaffa ransoneringen på krediter och samtidigt sänka priset…. En väldig kreditbubbla blåstes upp. Utlåningen i Sverige ökade på tre år från 352 miljarder till 622 miljarder.”

En som reagerade på alla låneerbjudandena var socialdemokraten och departementstjänstemannen Leif Karlsson. Han fick fram statistik som bekräftade bilden: det pågick en kraftig kreditexpansion.

Varpå han skrev till Erik Åsbrink: ”Vad i helvete håller ni på med?”.

Något svar kom aldrig.


När media började ställa frågor förnekade Riksbanken  problemet: det vara bara fråga om en skenbar ökning av utlåningen. S.k. gråa lån hade övergått till att bli vanliga banklån.

1987 fick bankerna öppna filialer utomlands och mer utlåning underlättades. 1989 avskaffade s-regeringen valutaregleringen. Därmed upphävdes även restriktionerna att föra kapital ut ur Sverige.

Storskaliga fastighetsaffärer gjordes av svenskar i både London och Bryssel. Fortsatta värdestegringar skulle både täcka ränteutgifter och ge vinst. Spekulerandet i sig drev samtidigt upp priserna. Det blev som en uppåtgående spiral – men denna byggde på förväntningar, inte på reella värdestegringar.

Under treårsperioden 1989-91 förvärvades fastigheter och börsaktier utomlands för 140 miljarder kronor. Det var dubbelt så mycket som utlandsinvesteringarna i tillverkningsindustrin. Vi fick en klipp- och casinoekonomi – med stora förtjänster utan samband med produktiva investeringar eller normal affärsverksamhet.

Fastighetsvärdena kunde naturligtvis inte fortsätta att stiga i all oändlighet. Det var förutsebart, att denna fastighetsbubbla skulle spricka förr eller senare.

Hösten 1990 skedde det, och Sverige gick in i väggen.

Carl Hamilton i ”Att leda Sverige in i krisen”:

”Att använda uttryck som ‘syndabock’ är ett sätt att desarmera ansvarsfrågan och få den att framstå som ett uttryck för psykologiska låsningar, hämndbegär eller ovilja hos den som kritiserar att inse sina egna brister, inte som ett försök att klargöra vad eller vem som har brustit och vilka korrigeringar som måste ske.”