• Mest lästa inlägg

  • Mest klickade

Överspänt

Som jag ser det har Sverigedemokraterna en politisk balansgång att klara av: 

• Å ena sidan att försöka välja sina strider, att inte dra på sig onödiga hugg, att undvika självmål.

• Å andra sidan att stå för ett tydligt alternativ till 7-klövern.

Det senare betyder inte bara att företräda en annan handlingslinje inom olika politikområden, som invandring, brottsbekämpning mm.

Det betyder också att förkasta den politiska korrektheten. Dvs att stå för en öppenhet och ärlighet, att verka för ett annat kulturellt och intellektuellt klimat i vårt samhälle.

Här finns en del som gjort mig betänksam.

Och fortsätter att göra mig betänksam.

Expressens kampanjjournalist Christian Holmén utmärkte sig redan i mitten av 90-talet genom att  stort uppslaget hänga ut demokratiska invandringskritiker, baserat på Expoartiklar.

 

Inför valet 2010 var Holmén igång igen.

Ur Expressen den 11/9 2010:

”51 av Sverigedemokraternas kandidater i valet om en vecka har kopplingar till den rasistiska vit makt-rörelsen.
Åtta av dem är före detta medlemmar i högerextremistiska Nationaldemokraterna. En deltog som frivillig legosoldat i Pluton Viking i inbördeskriget på Balkan.
Det avslöjar en granskning gjord av den antirasistiska tidskriften Expo.”


SD:s presschef Mattias Karlsson svarade:

”Enstaka rötägg går nog inte att undvika, men skulle det visa sig att några av de här grova sakerna stämmer så ska de ut med huvudet före,..”

Jonas De Geer kommenterade träffsäkert på sin blogg:

”Fel, så fel.  SD har mandat för att gå på offensiven, inte defensiven.
Varför inte istället vara rakryggad och säga att det väl i så fall bara är bra om vederbörande blivit mindre extrem/mognat och beslutat sig för att verka parlamentariskt? Ställ motfrågan om alla sossar och vänsterpartister med bakgrund inom avgrundsvänstern för all framtid ska anses diskvalificerade från politiskt engagemang.”

”Hur mycket SD än slår knut på sig kommer de att brännmärkas som ‘nazister’, ‘extremister’, bara eftersom de opponerar sig mot den sakrosankta massinvandringen. Det har inget, säger inget, med partiets förflutna att göra.”

En av de som figurerade i Holméns artikel var Isak Nygren. Den 12/2 2011 skrev Expressen åter om honom:

”SD-politikern Isak Nygren skriver att han är emot ‘rasblandning’ och att européer skaffar barn med ‘negrer’, enligt tidningen Expo.

– Det vore bra för barnet om föräldrarna är lika till utseendet, säger Isak Nygren till tidningen.” 

”Enligt Nygren leder ‘rasblandning’ till rotlöshet.

– När SD var mot adoption var det av samma skäl, det blir identitetsproblem och det kan ge psykiska problem,”

Isak Nygren har nu valt att självmant lämna partiet, som bloggen ”Sverige Idag” rapporterar. Men påtryckningarna för att han ska göra det har varit nog så grova.

Om SD verkligen gjort något fel ska man naturligtvis backa, men man ska inte backa bara för att Expo och dess förlängning Expressen drar i gång ett drev.

 

Låt oss vara uppriktiga:

De politiskt korrekta ser rasblandning som något positivt och eftersträvansvärt. Helst ska hela mänskligheten bli av nordafrikanskt utseende.

De politiskt korrekta begär också att alla ska tycka som de i denna fråga.

Så stark är deras övertygelse om frågans vikt och sin egen rättfärdighet, att de inte är främmande för sanktioner mot oliktänkande.

Instrument i sammanhanget kan vara:
– skandalisering i massmedia
– yrkesförbud
– uteslutningar ur partier, fackföreningar och andra organisationer. 

Det finns två moment att hålla isär i en diskussion kring rasblandning:

1. Demografin och den samhälleliga, politiska nivån.

2. Individnivån. 

Det är okontroversiellt att vilja värna olika djurarters överlevnad.  Varför kan inte fortlevanden av olika människoraser betraktas på samma avspända sätt?

Jag är själv varken blond eller blåögd och en majoritet av alla svenskar har nog aldrig varit det, men jag ser det som en förlust för mänskligheten om människor med det utseendet utrotades.

Med den utgångspunkten kan jag inte se det som eftersträvansvärt att direkt arbeta för mer rasblandning.

Vilket inte är detsamma som att vare sig förbjuda äktenskap över rasgränserna eller att diskriminera människor efter utseende. Det har heller inte Isak Nygren förespråkat, vad jag förstått.

Fortsätter denna trend att intellektuella och demokratiskt sinnade människor tvingas lämna Sverigedemokraterna pga sina åsikter, då blir det angeläget att på något sätt kunna fånga upp dessa – så att deras krafter ändå kan tas tillvara i ett fortsatt politiskt arbete.

Det är vad jag vill verka för!

Beröringsångest

Den danske författaren Mikael Jalving fick inte tala på Publicistklubben i Malmö, eftersom ha tidigare talat på ett möte för svenska nationalister. 

Ur Politiskt Inkorrekt” den 20/3 -11:

”…dess ordförande, journalisten Per Svensson, vägrat låta Jalving besöka Publicistklubben för att diskutera det svenska debattklimatet med utgångspunkt från hans nyligen utgivna bok, ‘Absolut Sverige – En resa i tystnadens rike’. Ett beslut Svensson motiverar med att Jalving några dagar innan talat på ett seminarium arrangerat av nationaldemokraterna.”

Jalvings kommentar:

”Jag hade ju redan fått en inbjudan att komma till Malmö och tackat ja.  Jag reste mycket i Sverige förra året när jag höll på med min bok, men trots att jag kände till den svenska politiska och kulturella mentaliteten så … jag kan väl säga att detta bekräftade mina misstankar och bevisade att det jag skriver i boken är sant.”

”Det illustrerar den mekanik som träder i kraft i Sverige när man pratar med dem man inte får prata med – men vad är det då för idé att endast diskutera med folk som tycker likadant som en själv? Talet jag höll hos nationaldemokraterna var för övrigt exakt det samma som jag skulle hålla på Publicistklubben i Malmö.”

Det här visar på ett genomgående och allvarligt problem i Sverige, kulturellt och politiskt: beröringsångesten

Är personen eller gruppen X peststämplad, då kan man inte träffa eller på något sätt kommunicera med X.

Det hela är dessutom smittsamt. Den som haft samröre med X blir själv oberörbar – som fallet Jalving visade.

Till bilden hör att själva peststämplingen från början kan ha skett på mycket lösa grunder, som fallet Blågula frågor visar.

I praktiken har det visat sig räcka med opponerande mot mångkulturprojektet. Då är vederbörande ”högerextremist” och alla politiskt korrekta vet vad som gäller:

”- Vårt mål är… att ringa in och marginalisera extremister, hålla dem borta från det legitima politiska samtalet.”

David Goldman från ”Hatewatch”

Spontant minns jag tre exempel på detta, i samtliga fall beträffande svenska EU-kritiker, vars insatser i den debatten jag har uppskattat. I alla tre fallen blev det samma typ av undvikande, när jag ville ha intervjuer för BGF eller SVIC med:
Sören Wibe (S)
Björn von der Esch (KD)
Jonas Sjöstedt (V)  

Ingen ställde upp.  Tydligast var Wibe, han kunde inte ens fortsätta en e-post-korrespondens efter att han fått klart för sig att jag var invandringskritiker. Med von der Esch kom jag så långt som till en träff i riksdagen, men beträffande en tidningsintervju skulle han ”återkomma”.

Vad ligger bakom denna hållning, som de tre EU-kritikerna visade prov på? I princip kan den tolkas på två olika sätt:

1.  Det handlar om deras egen övertygelse.

Antingen att de tycker direkt illa om invandringskritiker, att de ser det som att en intervju skulle gagna en icke önskvärd politikinriktning eller att de är rädda för att komma under dåligt inflytande.

2. De har själva ingen särskild övertygelse.

De gör bara en taktisk eller realpolitisk bedömning, av att de kan få obehag efter en intervju – bli anklagade för att ”spela rasister i händerna”, ”ge främlingsfientliga en plattform”, osv.

För egen del skulle jag ställa upp för intervju i vilken tidning som helst. Mitt enda krav skulle vara att inte bli felciterad, att man inte medvetet missförstår vad jag säger.

I princip ställer jag också upp som kolumnist i varje tidning som vill ge mig utrymme, så länge jag har friheten att där skriva vad jag själv vill.

Goldman- och Expo-hållningen rymmer en märklig logik. De mest extrema ståndpunkterna förutsätts med automatik vara de starkaste, de som vinner spridning om människor får kontakt med varandra.  Människor med nyanserade ståndpunkter förutsätts sakna integritet – vid kontakt med extrema ståndpunkter faller de pladask för dessa.

Jag kan inte annat än instämma med Mikael Jalving: det måste vara tillåtet att kommunicera även med dem som har andra åsikter än en själv.

Mina egna uppfattningar håller för en prövning, det är jag övertygad om.  Skulle det ändå visa sig att så inte är fallet, då byter jag uppfattning.

Svårare än så behöver det väl inte vara.

Arv och miljö

När jag var ung på 60-talet rådde konsensus om att vi människor formas av i huvudsak två faktorer:
1.  Arvet, dvs våra gener, vårt påbrå.
2.  Miljön, dvs uppväxtvillkoren, de erfarenheter vi gör. 


Fråga mig inte hur det gick till, men plötsligt har det blivit politiskt inkorrekt och därmed kontroversiellt att hävda betydelsen av ett genetiskt arv.

Expressen hade för några år sedan en fet rubrik, som ”informerade” läsarna. Den löd ungefär:  ”Det finns fortfarande människor som tror att det finns raser”.

På så vis förmedlades ett dubbelt budskap:
1. Det finns inga raser.
2. De som hyser den uppfattningen är udda och efterblivna.

Här tvingas jag utan omsvep tillstå, att jag tillhör denna kategori som inte hänger med beträffande de nya ”rönen”. Som lantis är jag väl litet korkad, kantänka.

Jag har ju noterat att människor i olika delar av världen ser olika ut. Och föreställer mig då att när exempelvis en japan och en japanska frambringar ett barn, så är utseendet på detta barn i stora drag förutsägbart.  Det kommer inte få svart hudfärg. Det finns gener som styr.

Inte bara ser ”vita”, ”gula” och ”svarta” olika ut, vi har också olika egenskaper och kvalitéer, genomsnittligt sett.

Svarta är genomsnittligt duktigare att hoppa och springa, vilket manifesterats åtskilliga gånger vid friidrottstävlingar.

Vita är i gengäld vanligare bland nobelpristagare inom olika vetenskaper, vilket jag föreställer mig återspeglar inte bara skillnader i miljömässiga förutsättningar, utan också olikheter i arvsanlag.

Alla människor må ha lika värde i ett mänskliga-rättigheters-perspektiv, men de är inte likadana!


Inte heller vittnar det om någon extra hög moral att vilja verka för en utjämning, så att hela mänskligheten blir en enda blandras.

Man kan också uttrycka sig mer rakt på sak, som Julia Caesar gör i sin senaste krönika, om ”Låtsaslandet”: intelligensen är påtagligt lägre bland svarta än bland vita eller gula.

”Invandrare från Mellanöstern, Sydamerika, Syd- och Sydostasien har i snitt IQ 86. Invandrare från Afrika skiljer ut sig från alla andra invandrargrupper. De har en genomsnittlig IQ kring 70. Gränsen för utvecklingsstörning eller begåvningshandikapp går just där, vid IQ 70. Under IQ 70 betraktas man som utvecklingsstörd. 

När Låtsaslandet massimporterar människor från Afrika importerar vi alltså tiotusentals utvecklingsstörda individer från samhällen med en utvecklingsnivå som ligger hundratals år tillbaka i tiden jämfört med vår, människor som kommer från stamsamhällen och i många fall är funktionella analfabeter.”

Många av invandrarna från Mellanöstern och Afrika har dessutom psykiska och fysiska handikapp som en följd av inavel sedan flera generationer, fortsätter JC.

”Hela 80 procent av intelligensen är ärftlig och påverkas inte nämnvärt av uppfostran eller utbildning. Den är stabil över generationer.” 

”Utifrån den generella intelligensen kan en persons utbildningslängd, förvärvsstatus och inkomst senare i livet förutsägas med stor precision. Den naiva tron på att social ingenjörskonst i form av välvilliga välfärdsförmåner och möjligheter till vuxenutbildning kan kompensera för låg IQ och förvandla alla invandrare till produktiva medborgare faller platt till marken. Afrikanska invandrare med en genomsnittlig IQ på 70 har allvarliga problem i alla länder som de har utvandrat till och löper, precis som andra människor med låg IQ, risk att leva på försörjningsstöd livet ut.”

”Invandring från länder med låg genomsnittlig IQ bäddar dessutom för ökad kriminalitet och mer utbrett asocialt beteende. Sambanden mellan intelligenskvot och kriminalitet är starka.”

Naturkatastroferna i å ena sidan Japan och Nya Zealand, å andra sidan Haiti och New Orleans, aktualiserar detta moment: förmågan att uppträda altruistiskt och disciplinerat. Som vi vet är kontrasten här total. 


Jag tänker också på Sydafrika.

PK-iter vill i det längsta hålla vita ansvariga även för den rasism och de övergrepp som pågår i Sydafrika idag, där förövarna är svarta. Men inte ingick dagens scenario i kalkylen hos dem som tryckte på för apartheids avskaffande?!

Jag kan här tala för egen del: nej, det ingick inte i min kalkyl. Som motståndare till apartheid föreställde jag mig 1994 att resultatet skulle bli ett fredligt och försonligt samhälle. Det blev sedan raka motsatsen.

ANC-företrädare konstaterar att vita fortfarande i genomsnitt har det materiellt bättre än svarta i Sydafrika och drar därav slutsatsen att detta vittnar om en orättvisa.

De vill eller förmår inte tänka tanken att Sydafrika blev ett ekonomiskt utvecklat land just genom de vitas insatser och att deras fortfarande högre standard – i genomsnitt – har samband med deras intelligens och företagsamhet, arbetsmoral och prestationer.

Det här ger, eller borde i varje fall ge, en tankeställare: hur blir tillvaron för oss etniska svenskar, om vi hamnar i minoritet i Sverige?

Kommer de nya makthavarna anse sig ha en moralisk rätt att ta ifrån oss det vi har, inklusive våra liv?

Sydafrika utgör en varningssignal!

Åsbrinks råd

Har du hört talas om ”Novemberrevolutionen” i Sverige 1985? Den har kallats för vår ”okända statskupp”, och förvisso resulterade den i ett systemskifte – bort från den fulla sysselsättningens politik. 

En av männen bakom denna kupp var Erik Åsbrink.

Nu ger han  goda råd till den nyvalde s-ordföranden, Håkan Juholt

Under rubriken ”S måste återerövra arbetslinjen” tycker Åsbrink till i SvD den 25/3 -11:

”Socialdemokraterna bör bejaka arbetskraftsinvandring, eftersom den berikar vårt land. Den ska självfallet ske i ordnade former.”

Kommentar:

Varför behöver Sverige arbetskraftsinvandring?

Arbetslösheten är fortfarande hög, trots stora pensionsavgångar. Inom vilka yrken råder brist på arbetskraft? Från vilka länder kan vi i så fall få denna? 

Hur skiljer sig Åsbrinks ”arbetskraftsinvandring” från den ”arbetskraftsinvandring” som nu pågår? Det rör sig idag ofta om skenarbeten.

Merit Wager har skrivit en hel del om detta på sin blogg:

”Det finns ingen godtagbar ursäkt för att Migrationsverket har praktiskt taget noll regler för att bedöma misstänkta fall av bedrägeri. Som exempel har det länge varit känt att städ- och restaurangbranscherna är riskgrupper. Åtgärd hittills: så gott som obefintlig.”


”Utbildning, utbildning, utbildning. Svenska elevers resultat i skolan försämras jämfört med andra länder. … Det finns utrymme för en utbildningspolitisk offensiv på bred front.”

Kommentar:

Javisst, men varför har det blivit som det blivit?

En orsak är den socialdemokratiska flumskolan i allmänhet.  Till detta kommer effekterna av en sanslös invandringspolitik, som gör att undervisningen lamslås genom både ordningsproblem och språksvårigheter.

”Socialdemokraterna måste återerövra arbetslinjen. Med många människor i arbete minskar utanförskapet.”

Kommentar:

Javisst, men hur gick det till när Sverige tvingades bort från politiken för full sysselsättning? Det framgår av filmen ”Novemerrevolutionen”, i 6 delar.

”Med många arbetade timmar kan en generell och generös välfärd bäras upp också i framtiden, …”

Kommentar:

Det handlar hela tiden om avvägningar mellan begränsade resurser och oändliga behov. Den avvägningen ska vara klok, rimlig och rättvis – aldrig ”generös”!

”Att människor lever längre än tidigare till följd av en bättre hälsa är naturligtvis något positivt men kräver att människor också arbetar längre…. Den bästa metoden att möjliggöra högre pensioner är att stimulera människor att arbeta längre.”

Kommentar:

En flexibel pensionsålder kan vara bra, men den som vill gå i pension vid 67 ska ha den möjligheten. Det ekonomiska utrymmet för detta finns – om slöseriet genom massinvandring, improduktiva befattningar och alltför höga ersättningar upphör.

”Bostadsmarknaden befinner sig i permanent kris med stigande fastighetspriser, växande bostadsköer och en osund svart sektor.”

Kommentar:

Och vad har orsakat detta?

Bankernas låneexpansion efter novemberkuppen lade grunden till stigande fastighetspriser.  Själva bristen på bostäder orsakades av kombinationen massinvandring och för litet bostadsbyggande. Invandringen har dessutom orsakat ett onormalt slitage i husen.

”Infrastrukturen är allvarligt eftersatt, vilket åter har visat sig i vinterns tågtrafik. Investeringar i infrastruktur måste prioriteras…”

Kommentar:

Så sant, men kunde det inte här vara klädsamt med ett stänk av eftertanke och självkritik? Det var under en s-regering på 80-talet som SJ styckades upp och grunden lades till problemen i tågtrafiken.

”Den avgörande skiljelinjen går mellan människor som vill ha så små skillnader som möjligt för inkomster, förmögenheter och andra resurser och de som ser klyftor som något oundvikligt eller rentav önskvärt. Socialdemokratin ska naturligtvis verka för att minska klyftorna..”

Kommentar:

Ska det löna sig att arbeta?

Bostadsbristen

Avsnitt 5 av mitt tal till s-kongressen, om bostadsfrågan: