• Mest lästa inlägg

  • Mest klickade

Teflonsyndromet

När jag gjorde den senaste filmen, ”Tre brottsoffer”, kände jag inte till att även den mördade Elin Krantz hade varit politiskt korrekt, ingående i ett nätverk mot SD på Facebook.

Hade jag vetat detta skulle jag fullföljt en tanketråd kring ansvar och orsaker. Det handlar om tre led:

1. Fjärrinvandringen i sig
2. Frånvaron av kontroll
3. Osäkerhetsindoktrineringen.

1.
Inte bara har vi en omfattande invandring, denna invandring domineras av afrikaner, araber och andra muslimer. Just de grupper där överrepresentationen i våldsbrottslighet är allra störst. Som erfarenheten visat tar man med sig attityder, värderingar och beteenden från de länder man kommer ifrån.

2.
Lika litet som Sverige kontrollerar om de som kommer hit bär på farliga smittor (hälsokontroller är bara ”erbjudanden”), lika litet fungerar någon vandelskontroll. Man har ju inte ens en id-kontroll. Även där svenska myndigheter vet att vederbörande är kriminell utgör inte detta något hinder – som fallet med Elins mördare.

3.
Till detta kommer det moment som jag missade i filmen: svenska kvinnor får lära sig att inte vara ”främlingsfientliga”, dvs att inte inse den förhöjda faran beträffande män från Afrika och Västasien.

Spelade detta en roll i Elin fall? Hon blev ju uppvaktad av denne etiopier redan på spårvagnen och borde väl då haft koll på om han gick av samtidigt med henne. Uppenbarligen hade hon inget säkerhetsmedvetande.

Kan det rentav vara så att hon psykologiskt upplevde sig som skyddad genom att finnas med i detta webbnätverk mot Sverigedemokraterna?

Är det så många pk-svenskar fungerar, att de tror sig kunna undgå att själva bli offer om de bara kramar förtryckarna? Att de liksom blir omgivna ett lager skyddande teflon? Har vi här att göra med en variant av Stockholmssyndromet?

Om detta fenomen skriver Wikipedia:

”Stockholmssyndromet är ett psykologiskt tillstånd där kidnappningsoffer eller personer hållna mot sin vilja – fångar – utvecklar en relation till kidnapparen/kidnapparna och tar parti för förövaren mot polisen. Denna solidaritet kan ibland bli en riktig delaktighet, med fångar som hjälper kidnapparna att uppnå sina mål eller att rymma från polisen. Syndromet har studerats av olika forskare inom viktimologin och man har kommit fram till att det framförallt baserar sig på rädsla för att råka ännu värre ut och en vädjan till den inre godheten hos den som tagit en som gisslan. Ju mer energi man investerar i denna typ av förhållande, desto svårare får man att bryta sig loss.”

Även givet denna sanslösa fjärrinvandringspolitik skulle färre svenska kvinnor behöva bli brottsoffer om de tilläts göra nyktra riskbedömningar och tillämpa rationella säkerhetsstrategier.