Utpressare

I ett radioinlägg 1999 sade jag följande:

”Ett land i Europa håller sedan en månad på att förintas. Allt av värde i Jugoslavien ska förstöras, det har en NATO-talesmän förklarat i TV-nyheterna. Denna förintelse och detta angreppskrig pågår just nu, mitt framför ögonen på oss.

Den officiella motiveringen till bombningarna är att:


a) det pågick ett våld och en etnisk rensning i Kosovo, som måste stoppas


b) FN var lamslaget, återstod NATO för att åstadkomma ett ingripande.

Detta resonemang har tre svagheter:

FÖR DET FÖRSTA ingick det serbiska våldet i en upptrappad våldsspiral, där UCK-gerillan spelade en aktiv roll. Genom att ställa krav på även UCK att hålla sig borta från militärt utrymda områden i Kosovo skulle en ny serboffensiv ha kunnat undvikas.

FÖR DET ANDRA står helt klart att bombningar inte har stoppat serbernas våld, utan tvärtom trappat upp det. Vilket var lätt förutsebart.

FÖR DET TREDJE: fanns det verkligen inga möjligheter för FN att ingripa? Enligt en uppgift i New York Times var Belgradregimen redo att släppa in FN-trupper i Kosovo. Ändå beslöt NATO att börja bomba.

Det är uppenbart att vad USA och NATO söker är inte kompromisser, där hänsyn tas till olika parters intressen. Vad USA kräver är underkastelse.

Och vad det då handlar om är inte bara Jugoslavien med dess röda stjärna i sin flagga. Lika mycket handlar det nog om att statuera exempel. Bomberna är så att säga en investering i framtiden, för att få fram en lydigare värld.”

Främst två paralleller kan jag se mellan Libyenkriget 2011 och NATO:s angreppskrig mot Serbien tolv år tidigare, med Bill Clinton som USA-president:

1. En grupp beväpnade rebeller begår våldsdåd och provocerar fram en väpnad reaktion från landets regim.

2. Massivt våld sätts in från NATO för att framtvinga regimens underkastelse.

I båda scenariorna ingår att NATO förkastar kompromisser.

I fallet Libyen duger inget mindre än att Khadaffi avgår. Enligt RT har ryska medlare haft kontakt med båda de libyska sidorna i kriget, och fått gehör för en uppgörelse. NATO har dock inte visat intresse för detta, utan istället trappat upp sina bombningar.

Bakgrunden till konflikten i Kosovo var att antalet albaner successivt hade ökat, främst genom hög nativitet. Vid krigsutbrottet 1999 var de i majoritet i denna serbiska provins. Som vi vet blev resultatet en ny statsbildning – vilket kategoriskt förnekades från NATO:s sida medan bombandet pågick.

Serberna på slagfältet i Kosovo besegrades aldrig. Vad som till sist framtvingade en kapitulation från Belgrads sida var den ihållande och allt massivare bombningen av Serbien, vars infrastruktur systematiskt maldes ned. För civilbefolkningen blev lidandet till sist outhärdligt.

Är inte detta exakt vad som nu pågår i Libyen? Uppenbarligen har Khadaffis stöd hos befolkningen ökat genom bombningarna, men till slut ska – så är tydligen NATO:s strategi – en punkt nås där man bara inte orkar mer, utan blir redo att ändå offra Khadaffi.

Är inte detta vad man normalt skulle kalla både utpressning och omoral, folkrättsbrott och terrorism?

Kommer Bill Clinton att ställas inför krigsförbrytartribunalen i Haag, så som skedde med Slobodan Milosevic?

Något säger mig att så ej kommer att ske.

Inte heller kommer Barak Obama – han fredspristagaren – att åtalas.

Varför gick inte Nobels fredspris även till Bill Clinton?

Ibland framstår världen som orättvis…

PS

Mer om utpressning:

Beträffande Kosovokonflikten – se denna liknelse.