En ”obehaglig” bok

Boken ”Invandring och mörkläggning”, skriven av Karl-Olof Arnstberg och Gunnar Sandelin, har nu utkommit. ”Gloves off” – handskarna av – kanske man kan säga.

Båda författarna känner ju till den svenska invandringsdebatten, där anförandet av fakta om invandringens omfattning, karaktär och konsekvenser renderar stämplingar och utfrysning. Här gör de ändå just detta, så denna bok lär få svårt att bli recenserad och försåld på normalt sätt.

Några av de många uppgifter som boken förmedlar:

• Mellan år 2000 och år 2011 ökade antalet personer med utländsk bakgrund i Sverige med över en halv miljon. Under samma period var ökningen 30.000 för de med svensk bakgrund.

• År 2012 var ett nytt rekordår för invandringen till Sverige med 111.000 uppehållstillstånd.

• Under 2012 tog Sverige emot 14 gånger fler asylansökningar än Finland, 7 gånger fler än Danmark och 5 gånger fler än Norge.

• Under de senaste åren har mindre än 1 av 10 asylsökande visat upp ett giltigt pass.

• Under de senaste åren har anhöriginvandringen varit 3-4 gånger så stor som asylinvandringen. Det handlar då mindre om familjeåterföreningar än om att ta hit en partner från hemlandet.

• Till skillnad från andra länder ställer Sverige inga krav på att invandrare som tar hit anhöriga  kan försörja dem.

• Andelen icke förvärvsarbetande svenskfödda i åldrarna 20-65 år med svenskfödda föräldrar var år 2011 ca 15 procent. Motsvarande siffra för utomeuropeiska invandrare var 50 procent.

• Ca 40 procent av nyanlända kvinnor tar ut föräldradagar under den första tiden i Sverige i så stor utsträckning att de inte kan deltaga i svenskundervisningen.

• I Sverige är bara 2 1/2 % av den totala arbetsmarknaden tillgänglig för lågkvalificerad arbetskraft, jämfört med 17% i genomsnitt för övriga EU-länder.

• Av arbetskraftsinvandringen till Sverige från länder utanför EU/Efta under de senaste fyra åren gällde 43% okvalificerade arbeten. Samtidigt fanns en halv miljon arbetslösa i Sverige.

• Utrikes födda utgjorde 14% av Katrineholms befolkning år 2011, men konsumerade 67% av kommunens försörjningsstöd.

• En familj som invandrar till Sverige med barn under åtta år har rätt till retroaktiv föräldrapenning på 180 kr per barn och dag. För tre barn i denna ålder ger det över 1/4 miljon kronor.

• Jan Ekbergs siffra på invandringens kostnader var 40 miljarder. Denna kan nu uppdateras. Jan Tullberg vid Handelshögskolan i Stockholm hamnar på 110 miljarder kr/år.

•  Av 30.000 somalier som under 2010 och 2011 kom till Europa, sökte sig ca 10.000 till Sverige.

• Sverige tar emot väsentligt fler unga asylsökande (”ensamkommande flyktingbarn”) än något annat land.  3.600 sökande år 2012. Samtidigt görs hos oss inga åldersundersökningar – till skillnad från i många andra länder.

”Invandring och mörkläggning” är med andra ord en ”obehaglig bok”, för alla pk-itiska ögon.

Det är ju kärnan i den politiska korrektheten, att låta fakta och värderingar flyta samman. Vissa fakta – som indikerar problem med massinvandringen och mångkulturen – ska förtigas. Den som förbryter sig mot detta har därmed ställt sig på de icke-rumsrenas sida.

Där placerar sig nu även Karl-Olov Arnstberg och Gunnar Sandelin. Kan ett starkare lovord ges någon i det sjuka Sverige vi nu tvingas uppleva?

Arnstberg/Sandelins bok är stark inte bara genom sina fakta. Det gör även många skarpa iakttagelser och intressanta vinklingar.

I ett inledande kapitel ”Folket skall fostras” beskrivs framväxten av en ”godhetsbyråkrati” och fixeringen vid ordval. Under Olof Palme skulle Sverige görs till en ”moralisk stormakt”:

”Invandrarfientlighet var något som den svenska eliten inte kunde acceptera. I valet mellan att ta varningssignalerna på allvar och dra ner på invandringen och att fostra svenska folket till ökad tolerans, var valet av det senare självklart. Klyftan mellan den politiska och mediala eliten och det ‘korkade’ folket skärps.”

Ur regeringsdeklaration 1982:

”En generös flyktingpolitik är ett viktigt uttryck för internationell solidaritet omsatt i praktisk handling. Regeringen kommer med kraft att motverka de tendenser till rasism och diskriminering av invandrare som på senare tid gjort sig gällande i det svenska samhället.”

”Frågan är om inte diktaturen är en mentalitet lika mycket som en samhällsordning”, konstaterar Arnstberg/Sandelin.

De utlänningar som kommer till Sverige är inte oskrivna blad: ”Den bistra sanningen är att de tar med sig också sådana drag som de ogillar i det land de lämnat bakom sig. Varför skulle man exempelvis bli solidarisk med Sverige, svenskarna och den svenska staten när man aldrig var det mot staten i det land de lämnat?”

Till argumentet att vi får hit välutbildade: ”Det är… inte självklart att det är något i sig positivt med att var fjärde läkare eller tandläkare är utrikes född Det kan ju lika gärna betyda att vi inte klarar att utbilda läkare själva. Varför ska vi dränera andra länder på deras läkare och tandläkare?”

F.ö. är det inte bara välutbildade vi får hit: ”…utgör analfabeterna hälften av de asylsökande som under senare år har tagits emot av Borlänge kommun.”

Klart är också att Arnstberg/Sandelin ogillar hyckleri, vilket tydligt framgår i kapitlet ”Forskarnas svek”.

”Forskare, om de nu är några forskare förstås, som har valt denna väg laborerar med begrepp som rättvisa och skuld.”

”I det vetenskapliga uppdraget ligger inte att förbättra världen, inte att nå större rättvisa, utan att förstå den.”

Med adress till särskilt Stefan Jonsson på DN: ”Istället för att forska vill han tala om för oss vad han tycker i olika frågor.”

Tacksam måltavla blir även Mattias Gardell, som använder det grova propagandabegreppet ”Islamofobi”. Ett begrepp som för tankarna till sovjetkommunismen, där dissidens klassades som mentalsjukdom.

Bokens försvar av Kajsa Ekholm Friedman blir självklart:

”Att ha sanningen som mål innebär alltid ett risktagande. Se till exempel på den banbulla som drabbade socialantropologen Kajsa Ekholm Friedman när hon konstaterade att det mångkulturella samhället är förödande för den sociala solidariteten, för det kitt som måste till för att ett samhälle ska fungera. Hon hade rätt men det var en förbjuden sanning som hon fick löpa gatlopp för. Också ett antal forskare som visste att detta var rätt, tog avstånd från henne. Det sociala priset för att ställa sig på hennes, och sanningens, sida var tydligen för högt.”

Avslutningsvis: Miljöpartiet och journalistkåren. Hur kan detta totalextrema parti ha sådant stöd i väljarkåren? En förklaring kan ligga i dess stöd inom journalistkåren, som ger en välvillig mediabehandling.

”Miljöpartiet befinner sig i en fredad zon när det gäller den politiska bevakningen. De granskas inte lika tufft som andra partier utan har en gräddfil i medierna genom sin unikt starka ställning bland svenska journalister.”

Boken citerar Kent Asp , som forskat om svenska massmedier:

”Det största partiet bland svenska journalister är Miljöpartiet. Hela 41 procent svarade att Miljöpartiet var det bästa partiet. Inte något parti har sedan undersökningarnas start 1989 kunnat uppvisa en så stor andel sympatisörer. Det är nästan tre gånger så stor andel som anser att socialdemokraterna eller moderaterna är bästa parti. Journalistkåren kan därför betraktas som mer grön än röd.”

Sverige hade en gång i tiden fri invandring. Det fungerade när vårt land var fattigt och utan sociala trygghetssystem. Den i praktiken okontrollerade invandring som nu tillämpas kan i längden inte kombineras med en välfärdsstat.

Boken ”Invandring och mörkläggning” av  Arnstberg/ Sandelin är på 391 sidor och finns att köpa för 234 kr på  AdLibris, eller direkt av författarna.