Tyskland 7: Fred eller krig?

Hur tolka utvecklingen i Europa fram till utbrottet av det tysk-polska kriget 1939?

Hur tolka de påföljande tyska krigshandlingarna – ockupationen av Norge, angreppet på Frankrike och flygkriget mot England?

Var det hela ofrånkomligt, ett resultat av att Adolf Hitler önskade krig?

Var krigandet för honom ett självändamål?

Eller var det för honom bara ett medel?

Var rustningarna och krigandet i själva verket något som han helst skulle ha önskat slippa?

Och hur se på positionen från väst – företrätt av Englands Winston Churchill och USA:s Franklin D. Roosevelt?

Churchill var krigsminister fram till den 10 maj 1940, därefter premiärminister. Roosevelt var USA-president sedan mars 1933. Önskade Churchill och Roosevelt fred?

---

Det blev tidigt uppenbart, att det var för krig som de två arbetade.

Snart stod också klart, att de inte nöjde sig med mindre än en total och villkorslös tysk kapitulation. Målet var att helt krossa Adolf Hitler och Nationalsocialismen.

Men stannade det vid detta? Var målet att krossa också det tyska folket?

Var det ett mål i sig, att få tillfälle att rusta och släppa bomber?

”Tyskland blir oss för mäktigt, det måste krossas, och jag kommer att göra allt för att inleda denna tillintetgörelse.”

Winston Churchill 1936

Den 1 september 1939 gick Tyskland in i Polen. Den konflikt som låg bakom invasionen gällde i huvudsak två moment:

1. Korridoren som skilde Ostpreussen och Danzig från övriga Tyskland.

2. Behandlingen av den tyska befolkningen i Polen.

Den 3 september förklarade England och Frankrike krig mot Tyskland, men ingrep inte i Polen. Om polackerna i sin vägran att förhandla med Hitler hade påräknat ett praktiskt militärt stöd i skarpt läge, så uteblev detta.

I det polska kriget hade de tyska stridskrafterna klara order att inte angripa civilbefolkningen i Polen – bombangrepp skulle endast riktas mot militära mål. Polska soldater som kapitulerade skulle behandlas väl – vit flagg skulle respekteras.

I framförallt staden Bromberg utsattes däremot den tyska civilbefolkningen för en massaker den 3-4 september. Det rörde sig där om 1200-1500 offer.

Den 6 oktober var Polen besegrat. Dessförinnan – den 17 september – hade Sovjetunionen gått in i kriget, genom att invadera Polen från öster. Dock följdes detta inte av någon engelsk eller fransk krigsförklaring mot Sovjetunionen.

Resultatet av Tyskland och Sovjetunionens angrepp blev att Polen delades mellan de två. Ett mindre område kring Warszawa gjordes till ett ”generalguvernement”, under kontroll från Berlin.

Måste det tysk-polska kriget i september 1939 leda till ett fortsatt krig? Var det ofrånkomligt att fler länder skulle dras in, och att det utvecklades till ett världskrig?

Besegrandet av Polen följdes i oktober 1939 från tysk sida upp med ett fredserbjudande till England och Frankrike.

Detta avvisades, i likhet med tidigare tyska förslag/deklarationer (maj och december 1933 samt mars 1935).

I sitt tal i oktober 1939 konstaterade Hitler att Versaillesfreden inte längre gällde. Bara på en punkt såg han anledning till ytterligare revideringar, och det gällde att Tyskland borde få tillbaka sina forna kolonier i andra världsdelar, eller andra områden i kompensation.

Här ges alltså ett andra exempel på hur Hitlers politik gick utöver principen att förena alla tyskar i ett område. Kolonialism var honom tydligen inte främmande. Han eftersträvade för Tysklands del en likställighet med England.

---

Det krig i Europa som sedan fortsatte var ett märkligt ”krig” – i stort sett utan krigshandlingar.

Wikipedia skriver om ”Låtsaskriget”:

”…inga militära operationer förekom på västfronten trots Frankrikes och Storbritanniens krigsförklaring mot Tyskland. Medan den största delen av den tyska krigsmakten, Wehrmacht, stred i Polen bemannade en avsevärt mindre styrka den befästa västvallen, Westwall, mer känd som Siegfriedlinjen, längs Frankrikes gräns mot Tyskland. Fransmännen hukade bakom sin egen starkt befästa Maginotlinje.

Endast ett begränsat franskt angrepp skedde i den tyska gränsregionen Saar den 7 september 1939. Den franska armén trängde 8 kilometer in i Tyskland, dock fortfarande inom räckvidd för Maginotlinjens artilleri.”

”Låtsaskriget, alltså att varken Frankrike eller Storbritannien i handling stred mot Tyskland, gav Polen en känsla av att ha blivit förrått av sina allierade. En förklaring till att inget gjordes för att undsätta Polen var att de allierade inte hade hunnit genomföra sin mobilisering förrän striderna redan var över.”

”De enda militära strider som de allierade utkämpade under låtsaskriget var till sjöss.”

---

På våren året därpå – den 9 april 1940 – invaderade Tyskland plötsligt Danmark och Norge. Varför?

Denna invasion hade sin bakgrund i att England var på väg till Norge, för att ta kontroll över Narvik och de svenska malmfälten i norr. Det tyska angreppet utgjorde ett försök att förekomma engelsmännen, vilket också lyckades.

Inte bara kunde man därigenom säkra fortsatt tillgång till järnmalm, ockupationen av Norge gav också ett strategiskt bättre läge i det fortsatta kriget mot England.

Till bilden hör att England invaderade Island den 10 maj 1940, efter att Island vägrat ansluta sig till de allierade.

Om engelsmännen hade hunnit före tyskarna till Norge, och ockupera vårt grannland – hur skulle det då ha gått för oss? Skulle Sverige då ha kunnat hållas utanför Andra världskriget?

---

En månad senare – den 10 maj 1940 – angrep Tyskland Frankrike. Det skedde genom att gå via Belgien och Nederländerna, en manöver som dels undvek den franska Maginotlinjen, dels franska och engelska styrkor. Dessa förmådde inte förflytta sig tillräckligt snabbt, och genom sin blixt-krig-taktik vann tyskarna snabbt ett övertag.

Det finns olika teorier om vilka krigsmål som Hitler här från början hade. Var det bara att upprätta en buffertzon på den franska sidan om gränsen, som skydd mot franska angrepp? Eller var det att – som faktiskt skedde – ockupera hela norra Frankrike, inklusive Paris?

Redan den 14 juni intogs Paris och Frankrike kapitulerade den 22 juni. Kapitulationen undertecknades i samma järnvägsvagn i vilken tyskarna undertecknat vapenstilleståndet i november 1918.  Norra Frankrike blev efter nederlaget en av Tyskland ockuperad zon, södra delen blev det beroende Vichyfrankrike.

---

Intressant i detta sammanhang är också Dunkerque. Det handlade där om ödet för den brittiska expeditionskår på 10 divisioner, som naglades fast vid kanalkusten.

Wikipedia:

”I slutet av maj inledde de brittiska och franska styrkorna vid Dunkerque en enorm evakuering. Hela 335 000 allierade soldater lyckades fly från Frankrike till Storbritannien. Evakueringen möjliggjordes av att de tyska förbanden av skäl som aldrig blivit riktigt klargjorda stoppade offensiven mot Dunkerque…”

”De tyska trupperna trängde ut den brittiska expeditionskåren tillsammans med stora franska styrkor mot Engelska kanalen. Genom en omfattande insats – inte minst genom allmänhetens bistånd – lyckades man ta hem en stor del av expeditionskåren, cirka 338 000 man.

Allt vad som fanns i fråga om fartyg och båtar (inklusive fritidsbåtar) uppbringades i södra England och med hjälp av dem fördes soldaterna från Dunkerques stränder till moderlandet. Huvuddelen av de franska styrkorna och all brittisk materiel blev kvar på stranden.”

För England blev det både ett moraliskt nederlag och en förlust av stora mängder krigsmateriel.

Evakueringen möjliggjordes av att tyskarna stoppat sin offensiv, lät dem undkomma.

Varför? En förklaring kan vara att Hitler önskade en fredsuppgörelse med engelsmännen och inte önskade ha dem som fiender.

Inom den brittiska statsledningen fanns nu också röster för en fredsuppgörelse med Tyskland.

Wikipedia:

”The May 1940 War Cabinet Crisis was a confrontation between Winston Churchill, newly appointed as the Prime Minister of the United Kingdom, and Viscount Halifax, the Foreign Secretary, which took place between 25 and 28 May. Halifax believed that in view of the successful German invasion of France and the encirclement of British forces at Dunkirk the United Kingdom should explore the possibility of a negotiated peace settlement with Adolf Hitler. Churchill outmanoeuvred Halifax by calling a meeting of his 25-member Outer Cabinet, to whom he delivered a passionate speech…”

Vad var här innebörden av det tyska fredsbudet?

En uppgift på webben säger så här:

”Hitler offered total cessation of the war in the West. Germany would evacuate all of France except Alsace and Lorraine, which would remain German. It would evacuate Holland and Belgium, retaining Luxembourg. It would evacuate Norway and Denmark. In short, Hitler offered to withdraw from Western Europe,..”

Kan det stämma? Skulle Hitler vara beredd att gå så långt som till att utrymma både Frankrike och andra områden?!

Ja, kanske:

Enligt webbsidan Tomatobubble förmedlades redan i maj, genom kontakter i Sverige, ett tyskt förslag med innebörden att Tyskland kunde tänka sig att åter lämna ockuperade länder.

Dock inget gensvar från London.

---

Till detta återkom Hitler i ett tal inför den tyska riksdagen den 19 juli. Rubriken var ”En sista vädjan till förnuftet”. Detta tal trycktes sedan upp som flygblad och släpptes över London.

Hitler ville därigenom gå förbi brittiska massmedia, försökte vända sig direkt till engelska folket.

Ur texten:

”I can see no reason why this war must go on. I am grieved to think of the sacrifices it will claim…. I know that millions of German men, young and old alike, are burning with the desire to settle accounts with the enemy who for the second time has declared wap upon us for no reason whatever. But I also know that at home there are many women and mothers who, ready as they are to sacrifice all they have in life, yet are bound to it by their heartstrings.

Possibly Mr. Churchill again will brush aside this statement of mine by saying that it is merely born of fear and of doubt in our final victory. In that case I shall have relieved my conscience in regard to the things to come.” 

Inget gensvar från London heller denna gång.

---

Sedan kom ”Blitzen” mot London, då Luftwaffe släppte annat än flygblad.

Hur började detta bombkrig? Hur utvecklades det?

Det ska jag ta upp i nästa Tysklandsavsnitt!

---

Mer

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article23782512.ab

Tyskland 6: Versailles

I min Tysklandsserie vill jag nu komma in på frågan om hur Andra världskriget startade i Europa.

Den officiella historieskrivningen utgår ju ifrån att skulden hamnar helt på Adolf Hitler, nationalsocialisterna och Tyskland. I det paketet ligger s.a.s. att Hitler från första början strävade efter bara en sak, nämligen krig och erövringar. Han stod för aggressivitet och ren ondska, var hopplöst manisk och helt gränslös.

När det blev ständigt nya krig och erövringar från Hitlers sida, då berodde det bara på att detta var vad Hitler från första början eftersträvat,  vad han s.a.s. var programmerad för.

En alternativ tolkning skulle kunna rymma att i botten fanns framförallt tre drivkrafter, nämligen att

a) rätta till orättvisor från  Versailles 1919

b) samla alla tyskar i ett land

c) utveckla Tyskland

Om denna hypotes kombineras med antagandet att Hitler om möjligt hade önskat nå dessa mål utan krig – hur skulle det klara en jämförelse med det faktiska skeendet?

Förutom genom de ekonomiska och sociala framgångarna vann Hitler ökad popularitet också genom den successiva revideringen av bestämmelserna från Versailles 1919. Efter Första Världskriget hade Tyskland decimerats på ett sätt som överträffades bara av vad som drabbat Ungern.

En princip i Versaillesfördraget hade varit att varje folk, varje etnicitet, så långt möjligt skulle samlas i en gemensam stat. Från den principen hade här avsteg gjorts.

---

I reviderandet av Versailles tog Hitler ibland risker, men vann stora framgångar.

Georg Brandell, i boken ”Hitler och hans verk”:

”Trots denna ovillighet att betrakta Tyskland som jämställt med de andra makterna i rustningshänseende upprepade Hitler sin i programtalen omedelbart efter makttillträdet uttalade tanke: ’Tyskland skulle utan vidare vara berett att upplösa hela sin militära organisation och förstöra den lilla rest av vapen som det hade fått behålla, såvida de angränsande nationerna gjorde detsamma. Men om de andra staterna ej är villiga att genomföra de avrustningsbestämmelser i Versaillesfördraget, som är förpliktande även för dem, så måste Tyskland åtminstone stå fast vid sitt krav på likaberättigande’.”

”Nedrustningskonferensen i Génève hade enligt tysk uppfattning till uppgift att i de andra staterna åstadkomma nedrustning till samma nivå vartill Tyskland genom Versaillesdiktatet hade tvingats att nedrusta. Om segermakterna inte ville nedrusta i samma grad vari nedrustning hade skett i Tyskland, så skulle Tyskland medgivas rätt att upprusta till samma nivå som de andra makterna och sålunda få militärisk likställighet med dessa.”

Adolf Hitler – mindre allmänt känt – pläderade alltså för en ömsesidig nedrustning i Europa. I själva verket levererade den tyska regeringen alltsedan 1993 en rad förslag.

Vad Hitler förkastade var anspråk på fransk eller brittisk ”exceptionalism” (även om detta begrepp inte användes på den tiden):

”Den tyska regeringen och det tyska folket kommer emellertid inte under några omständigheter att låta tvinga sig till någon underskrift som skulle innebära att Tysklands diskriminering förevigades. Försöket att genom hotelser inverka på regering och folk kommer ej att göra något intryck… Som ett ständigt skuldbelastat folk skulle det också falla sig svårt för oss att i fortsättningen tillhöra folkförbundet.”

---

• Hösten 1933 utträdde Tyskland ur NF – Nationernas Förbund. En bakgrund till detta var att Tyskland inte tillerkändes likaberättigande beträffande rustningar.

• I mars 1935 infördes allmän värnplikt i Tyskland och Hitler deklarerade att han inte godkände bestämmelser om tysk avrustning.

• I mars 1935 inrättades också ett tyskt flygvapen, Luftwaffe, under ledning av Hermann Göring.

• I  januari 1935 hade en folkomröstning hållits  i Saar-området, vid gränsen till Frankrike. Valdeltagandet var 98% och drygt 90% av de röstade uttalade sig för en återförening med Tyskland.

• 1936 besatte tyska trupper Rhenlandet, som därmed återmilitariserades.

• i mars 1938 tågade tyska trupper in i Österrike, och ”Anschluss”  genomfördes.

Var det fråga om en ”annektering”? Det tyska intåget skedde under massornas jubel och i en folkomröstning månaden därpå röstade 99%  för Anschluss.

Anslutningen låg uppenbart i linje med folkviljan i Österrike – och varför skulle så inte vara fallet? Österrike beboddes av tysktalande och Hitler hade vid tidpunkten lyckats väl med att åter få Tyskland på fötter.

• i Tjeckoslovakien levde 3,2 miljoner tyskar, mer än antalet slovakier i landet. Tyskarna bodde i Sudetlandet, mot gränsen till Tyskland. Länge hade de krävt autonomi, men utan framgång. I takt med ett ökande förtryck restes i stället krav på förening av Sudetområdet med Tyskland. I september 1938 genomdrevs detta, efter Münchenöverenskommelsen.

i september 1938 träffades Münchenöverenskommelsen. Efter denna kunde Tyskland ansluta även Sudetlandet i Tjeckoslovakien, där det levde 3,2 miljoner tyskar.

• i mars 1939 kunde tyska trupper även gå in i Memelområdet, som 1919 tilldelats Litauen.

Så långt fanns en princip och konsekvens. Det gällde att revidera Versaillesbestämmelser och det handlade om att sammanföra etniska tyskar till samma rike.

Sudetlandet hade visserligen inte tidigare tillhört Tyskland, utan Österrike-Ungern, men även det riket var ju tysktalande, styrt från Wien.

---

Annorlunda blev det när Hitler i mars 1939 gick in även i Prag, och anslöt tjeckiska Böhmen-Mähren.

Argumenteringen bakom denna invasion var att det som blev kvar efter avskiljande av Sudetlandet inte var en livskraftigt stat och att risken var stor för att kommunister skulle ta makten där. Geografiskt-säkerhetsmässigt skulle detta inte ha varit bra för Tyskland.

Till bilden hör att – efter överföringen av sudetområdet till Tyskland – Polen hade kapat åt sig ett område av Tjeckoslovakien, till Ungern hade överförts ett området där det bodde 1 miljon ungersktalande, ett område i öster ville till Ukraina och att hela Slovakien vill bryta sig loss. Kvar blev en liten och svag stat.

Här gjorde Hitler ändå ett misstag, moraliskt och politiskt, tror jag. Tyskland kunde istället ha valt att understödja denna tjeckiska stat, för att den skulle kunna fungera. En viss säkerhetsmässig risktagning, det skulle ha kunnat ge bättre förutsättningar att klara nästa konflikt, den med Polen.

---

• De landområden som 1919 överförts från Tyskland till Polen beboddes av både tyskar och polacker. Där levde mer än 1 miljon tyskar.

• Till detta kom komplikationen att med Polens tillgång till Östersjön följde att Ostpreussen avskiljdes från övriga Tyskland.

• Dessutom fanns Danzigområdet, bebott av tyskar men under NF-administration och i tullunionen med Polen för att den stora hamnen där skulle vara tillgänglig för Polen.

Vad Tyskland här ville uppnå var landkommunikationer med Ostpreussen.

Därutöver fanns etniska konflikter – tyskar i Polen utsattes för övergrepp. Denna situation och dessa problem fanns även för Weimarrepubliken, de var ingen skapelse av Adolf Hitler.

Ur ”Hitler och hans verk”:

”De många tvisterna mellan Polen och Danzig samt mellan Polen och Tyskland gjorde relationerna mellan Polen och Weimarrepublikens Tyskland till de sämsta tänkbara. Polackerna kallade  Danzig för ’hålet i norr’, och i Tyskland talade man om landets öppna sår i öster.”

Sedan mars 1939 hade övergreppen mot tyskar i Polen ökat i omfattning:

 ”Den tyske generalkonsuln i Katowice rapporterade den 19 maj att det vid intermezzona huvudsakligen var fråga om häktningar, bestraffningar, husundersökningar, hotelser, inskränkningar i friheten, överfall, vidare om beslagtagande av tyska tidningar, om tyskfientliga upprop och om avskedanden av tyskar som var anställda i industriföretag. Men därjämte förekom tyskfientliga demonstrationer, sprängning av möten som hade anordnats av tyskar, bojkotthets och bojkotter, misshandel av tyskar, skadegörelse på tysk egendom, stängning av tyska skolor, föreningshem och biblioteksföreningar, åtgärder för att hindra tyska studenter från att besöka universitetsföreläsningar, expropriation av tysk egendom, utskjutning av tysk jordegendom, övergrepp mot tyska kyrkor och prästgårdar, upplösning av tyska föreningar, tyskars bortdrivande från de polska gränsområdena, även mordbrandsanläggningar och mord på tyskar förekom.

I sitt riksdagstal den 11 december 1941 uppgav Hitler, att i Polen på få månader under den sjukaste fred 62.000 tyskar hade dödats, inte sällan under den grymmaste tortyr.

I det tyska utrikesministeriet beräknades, att intill den 21 augusti omkring 70.000 tyska flyktingar från Polen för längre eller kortare tid hade härbärgerats i flyktinglägren…”

Tyskland under Hitler försökte vid flera tillfällen få till stånd förhandlingar med Polen för att få stopp på dessa övergrepp och för att finnas kompromisslösningar, men mötte allt mindre gehör. I takt med att England och Frankrike deklarerade sin beredskap att med våld backa upp Polen vid konflikt blev polackerna mindre kompromissvilliga.

Det förslag som Hitler lade fram den 24 oktober 1938 rymde tre moment:

1. Danzig skulle återföras till Tyskland. Hamnen skulle dock även fortsättningsvis kunna användas av Polen.

2. Tyskland skulle få bygga en motorväg och en järnväg genom den polska korridoren till Ostpreussen.

3. Inga territoriella förändringar skulle ske, Polen skulle få behålla landområdena från 1919.

Efter att de tyska kraven helt avvisats av den polska ledningen invaderade Tyskland Polen, den 1 september.

Vid den tidpunkten fanns 80.000 flyktingar i Tyskland och Danzig – tyskar som flytt undan förtryck och förföljelse i Polen.

Angreppet hade föregåtts av den tysk-sovjetiska pakten några veckor tidigare, vilket gjorde att Tyskland hade ryggen fri gentemot Moskva.

De allierade västländerna England och Frankrike däremot, förklarade nu Tyskland krig. Därmed var det Andra Världskriget också formellt igång.

---

PS

Tysklands slutförslag till lösning, det som Polen inte ens svarade på. Från webbsidan IHR:

Proposal for a settlement of the Danzig-Corridor problem and the German-Polish minority question: 

The situation between the German Reich and Poland is now such that any further incident could lead to action by the military forces that have taken position on both sides of the frontier. Any peaceful solution must be such that the basic causes of this situation are eliminated so that they are not simply repeated, which would mean that not only eastern Europe but other areas as well would be subject to the same tension. The causes of this situation are rooted in, first, the intolerable border that was specified by the dictated peace of Versailles [of 1919], and, second, the intolerable treatment of the minority populations in the lost territories. 

In making these proposals, the German Reich government is motivated by the desire to achieve a permanent solution that will put an end to the intolerable situation arising from the present border demarcation, secure to both parties vitally important connecting routes, and which will solve the minority problem, insofar as that is possible, and if not, will at least insure a tolerable life for the minority populations with secure guarantees of their rights. 

The German Reich government is convinced that it is absolutely necessary to investigate the economic and physical damage inflicted since 1918, with full reparations to be made for that. Of course, it regards this obligation as binding on both sides. 

On the basis of these considerations, we make the following concrete proposals: 

1. The Free City of Danzig returns immediately to the German Reich on the basis of its purely German character and the unanimous desire of its population. 

2. The territory of the so-called [Polish] Corridor will decide for itself whether it wishes to belong to Germany or to Poland. This territory consists of the area between the Baltic Sea [in the north] to a line marked [in the south] by the towns of Marienwerder, Graudenz, Kuhn and Bromberg — including these towns — and then westwards to Schoenlanke. 

3. For this purpose a plebiscite will be conducted in this territory. All Germans who lived in this territory on January 1, 1918, or were born there on or before that date will be entitled to vote in the plebiscite. Similarly, all Poles, Kashubians, and so forth, who lived in this territory on or before that date, or were born there before that date, will also be entitled to vote. Germans who were expelled from this territory will return to vote in the plebiscite. 

To insure an impartial plebiscite and to make sure that all necessary preliminary preparation work is properly carried out, this territory will come under the authority of an international commission, similar to the one organized in the Saar territory [for the 1935 plebiscite there]. This commission is to be organized immediately by the four great powers of Italy, the Soviet Union, France and Britain. This commission will have all sovereign authority in the territory. Accordingly, Polish military forces, Polish police and Polish authorities are to clear out of this territory as soon as possible, by a date to be agreed upon. 

4. Not included in this territory is the Polish port of Gdynia, which is regarded as fundamentally sovereign Polish territory, to the extent of [ethnic] Polish settlement, but as a matter of principle is recognized as Polish territory. The specific border of this Polish port city will be negotiated by Germany and Poland and, if necessary, established by an international court of arbitration.

5. In order to insure ample time for the preparations necessary in order to conduct an impartial plebiscite, the plebiscite will not take place until after at least twelve months have elapsed. 

6. In order to ensure unhindered traffic between Germany and East Prussia, and between Poland and the [Baltic] Sea, during this period [before the plebiscite], certain roads and rail lines may be designated to enable free transit. In that regard, only such fees may be imposed that are necessary for the maintenance of the transit routes or for transport itself. 

7. A simple majority of the votes cast will decide whether the territory will go to Germany or to Poland. 

8. After the plebiscite has been conducted, and regardless of the result, free transit will be guaranteed between Germany and its province of Danzig-East Prussia, as well as between Poland and the [Baltic] Sea. If the plebiscite determines that the territory belongs to Poland, Germany will obtain an extraterritorial transit zone, consisting of a motor super-highway [Reichsautobahn] and a four-track rail line, approximately along the line of Buetow-Danzig and Dirschau. The highway and the rail line will be built in such a way that the Polish transit lines are not disturbed, which means that they will pass either above or underneath. This zone will be one kilometer wide and will be sovereign German territory. In case the plebiscite is in Germany’s favor, Poland will have free and unrestricted transit to its port of Gdynia with the same right to an extraterritorial road and rail line that Germany would have had. 

9. If the Corridor returns to Germany, the German Reich declares that it is ready to carry out an exchange of population with Poland to the extent that this would be suitable for the [people of the] Corridor. 

10. The special rights that may be claimed by Poland in the port of Danzig will be negotiated on the basis of parity for rights to Germany in the port of Gdynia.  

11. In order to eliminate all fear of threat from either side, Danzig and Gdynia will be purely commercial centers, that is, with no military installations or military fortifications. 

12. The peninsula of Hela, which will go to either Poland or Germany on the basis of the plebiscite, will also be demilitarized in any case. 

13. The German Reich government has protested in the strongest terms against the Polish treatment of its minority populations. For its part, the Polish government also believes itself called upon to make protests against Germany. Accordingly, both sides agree to submit these complaints to an international investigation commission, which will be responsible for investigating all complaints of economic and physical damage as well as other acts of terror. 

Germany and Poland pledge to compensate for all economic and other damages inflicted on minority populations on both sides since 1918, and/or to revoke all expropriations and provide for complete reparation for the victims of these and other economic measures. 

14. In order to eliminate feelings of deprivation of international rights in the part of the Germans who will remain in Poland, as well as of the Poles who will remain in Germany, and above all, to insure that they are not forced to act contrary to their ethnic-national feelings, Germany and Poland agree to guarantee the rights of the minority populations on both sides through comprehensive and binding agreements. These will insure the right of these minority groups to maintain, freely develop and carry on their national-cultural life. In particular, they will be allowed to maintain organizations for these purposes. Both sides agree that members of their minority populations will not be drafted for military service. 

15. If agreement is reached on the basis of these proposals, Germany and Poland declare that they will immediately order and carry out the demobilization of their armed forces. 

16. Germany and Poland will agree to whatever additional measures may be necessary to implement the above points as quickly as possible.

---

Mer

https://justice4germans.wordpress.com

http://ihr.org/other/what-the-world-rejected.html

Tyskland 5: Judiska reaktioner

Maktskiftet i Berlin följdes av en krigsförklaring från judiska organisationer i framförallt USA.

”Judea Declares War on Germany! Jews of all the World Unite! Boycott of German Goods!  Mass Demonstrations!” löd rubriker den 24 mars 1933.

I artikeln i Daily Express talades om ett ”heligt krig”:

”The Israeli people around the world declare economic and financial war against Germany. 

Fourteen million Jews stand together as one man, to declare war against Germany. The Jewish wholesaler will forsake his firm, the banker his stock exchange, the merchant his commerce and the pauper his pitiful shed in order to join together in a holy war against Hitler’s people.”

Ett protestmöte den 27 mars i Madison Square Garden i New York, organiserat av American Jewish Congress, samlade 55.000 deltagare. Samtidigt hölls ytterligare  70 sådana möten i olika städer i USA och Europa. Budskapet var alltså att Tyskland skulle tillfogas ekonomisk skada, genom olika bojkottsåtgärder. Detta lyckades också till stor del, landets export hade i april 1933 sjunkit med 10%.

Ur ”The Myth of German Villainy”:

”The Jewish boycott almost brought the Third Reich to its knees before it ever got started. Jews controlled much of the worlds shopping, so they had the means of blocking German exports and imports. Moreover, this was the worst possible time for Germany to be a victim of a boycott, as Germany was already deep in a depression with a quarter of her work force out of work.”

Marsmötet i New York följdes i juli upp med en internationell judisk konferens för fortsatta bojkottsaktioner.

Så här lät en av de judiska ledarna, Samuel Untermeyer, i amerikansk radio i augusti:

”Each of you, Jew and Gentile alike, who has not already enlisted in this sacred war should do so now and here. It is not sufficient that you should buy no goods made in Germany. You must refuse to deal with any merchant or shopkeeper who sells any German-made goods or who patronises German ships or shipping…. we will undermine the Hitler regime and bring the German people to their senses by destroying their export trade on which their very existence depends.”

Än mer oförsonlig lät Vladimir Jakobinsky:

”For months now the struggle against Germany is waged by each Jewish community, at each conference, in all our syndicates, and by each Jew all over the world. … We will trigger a spiritual and material war of all the world against Germany’s ambitions to become once again a great nation, to recover lost territories and colonies. But our Jewish interests demand the complete destruction of Germany.”

Det finns ju idag en föreställning om att Hitler efter makttillträdet omedelbart inledde en förföljelse av judar i Tyskland. Detta stämmer inte.

Denna skrift, ”Jüdischer Protest”, är sammanställd av Jakow Trachtenberg, ukrainsk jude. Den rymmer en mängd uttalanden från 1933, av inte minst judiska organisationer och enskilda judar i Tyskland. Alla tar eftertryckligt avstånd från den  då aktuella handelsbojkotten mot Tyskland.

En sanktionspolitik som motiverades med judeförföljelser i Tyskland. Enskilda övergrepp hade uppenbarligen förekommit, men inte med något stöd från Adolf Hitler. Tvärtom – dessa övergrepp skedde i strid mot tyska intressen och landets nya politiska ledning tog bestämt avstånd från dem. Något som också gav resultat.

Det fanns med andra ord ingen enad judenhet i världen bakom sanktionspolitiken mot Tyskland.

Så här skrev exempelvis  ”Verein zur Abwehr des Antisemitismus e.V., Berlin”:

”Das Ausland ist in letzter Zeit überschwemmt werden mit Nachrichten, dass in Deutschland Verfolgungen und Bedrohungen der Juden an der Tagesordnung seien und dass Reichskanzler Hitler, seine Regierung und seine Partei de Verantwortung für diese angebliche Judenbedrückung tragen.

Det Verein zur Abwehr des Antisemitismus e.V. hat seine seit 43 Jahren unter massgeblicher christlicher Beeilung geleistete Arbeit gegen den Antisemitismus immer unter die Idee der Wahrheit und des Rechts gestellt. Er, als unverdächtiger Zeuge gelten darf, betrachtet es deshalb als seine selbstverständliche Pflicht, den im Ausland verbreitete Auswertung über angebliche Judenverfolgungen in Dienste der Wahrheit aufs nachdrücklichste engegenzutreten. Wir stellen hiermit fest:

1. Det politische Umschwung in Deutschland war wohl von einer Reihe von Einzelaktionen gegen Juden begleitet, die aber nicht im entfernten den Umfang und die Formen angenommen hatten, wie dies vielfach in ausländischen Zeitungen ohne Nachprüfung des Sachverhalts behauptet worden ist.

2.  Von den verantwortllichen Männern der neuen Regierung sind die von Ihnen selbst festgestellten vereinzelten Übergriffe weder gutgeheissen noch gewünscht worden. Sie haben im Gegenteil wiederholt ihren ganzen Einfluss aufgeboten, um antisemitische Ausschreitungen abzubremsen under Wiederholung zu unterbinden.

3. Diese Verhalten verbietet es, an der Aufrichtigkeit und dem Ernst der Erklärung zu zweifeln, welche von führenden Regierungsämtern wie Reichskanzler Hitler… u.a. über die Gleichberechtigung und den Schutz der deutschen Juden abgegeben worden sind.

Die leichtfertige oder gewissenlose Verbreitung unwahrer Gruelpropagaganda schädigt das deutsche Volk und nicht zulezt die deutschen Juden.

Wer antisemitische Hetz verurteilt, muss aus dem gleichen Ethos der Gerechtigkeit und Wahrheit auch die blinde Hetze gegen Deutschland verdammen.”

I översättning:

”Utomlands översvämmas på senaste tiden med nyheter, om att förföljelser och hot mot judarna står på dagordningen i Tyskland var och att rikskansler Hitler, hans regering och hans parti bär ansvar för detta påstådda judeförtryck.

Föreningen för bekämpande av antisemitism e.V. har under sina 43 år av betydande kristet arbete mot antisemitism alltid arbetat med sanning och rättvisa som ledstjärna. Som trovärdigt vittne, ser den som sin naturliga plikt att med eftertryck vända sig mot de utomlands spridda uppgifterna om påstådda judeförföljelser.  Vi slår härmed fast:

1. Det politiska omslaget i Tyskland åtföljdes förvisso av en rad enskilda aktioner mot judar, som dock inte på långa vägar hade den omfattning och former, som har ofta påståtts i utländska tidningar utan kontroll av sakförhållandena.

2.  Från den nya regeringens män i ansvarig ställning har de enstaka angrepp som de själva har konstaterat varken godkänts eller önskats. De har tvärtom upprepade gånger mobiliserat allt sitt inflytande, för att förhindra upprepande av antisemitiska yttringar.

3. Denna hållning gör det omöjligt att betvivla uppriktigheten och allvaret i den deklaration, som ledande regeringsföreträdare som förbundskansler Hitler och andra har utfärdat om likaberättigande och skydd av de tyska judarna.

Det lättsinniga och samvetslösa spridandet av osann skräckpropagaganda skadar det tyska folket och inte minst de tyska judarna.

Som fördömer antisemitisk hets måste utifrån samma etik om rättvisa och sanning också fördöma blind hets mot Tyskland.

Föreningen för försvar mot antisemitism e.V.

Berlin, den 27 mars 1933″

---

 

Ett annat ställningstagande var från judiska församlingen i Berlin:

I översättning:

”Av tidningsnotiser att döma fortsätter skräck- och bojkottspropaganda mot Tyskland, enligt uppgift även från judiska organisationer. Som tyskar och som judar måste vi bestämt gå i försvar mot detta.  Spridandet av felaktiga uppgifter är bara ägnat att åstadkomma skada, att minska anseendet för vårt tyska faderland och att äventyra relationerna mellan tyska judar och övriga medborgare. Eftersträva därför för att dylik skräck- och bojkottspropaganda upphör.

Företrädare för judiska församlingen i Berlin”

---

En del åtgärder vidtogs sedan mot judar i Tyskland, men de var uppenbarligen svarsreaktioner, föranledda av denna internationella judiska krigsförklaring.

Ur artikel i Barnes Review:

• ”To this day, it is generally (although incorrectly) believed that when Adolf Hitler was appointed German chancellor in January of 1933, the German government began policies to suppress the Jews of Germany, including rounding up of Jews and putting them in concentration camps and launching campaigns of terror and violence against the domestic Jewish population.

• While there were sporadic eruptions of violence against Jews in Germany after Hitler came to power, this was not officially sanctioned or encouraged. And the truth is that anti-Jewish sentiments in Germany (or elsewhere in Europe) were actually nothing new. As all Jewish historians attest with much fervor, anti-Semitic uprisings of various degrees had been ever-present in European history.”

  

En officiellt deklarerad svarsåtgärd blev en endagarsbojkott under våren av judiska affärer i Tyskland. Till detta kom olika spontana aktioner av missnöje från tyskar mot judar i landet.

”The Myth of German Villainy”:

”Hostilities toward Jews increased all across Germany… Many shops and restaurants refused to serve Jewish people. Placards saying ’Jews not admitted’ and ’Jews enter this place at their own risk’ began to appear all over Germany. In some parts of the country Jews were banned from public parks, swimming pools and public transport.”

Andra åtgärder mot judar var lagstiftning för att begränsa andel judar på vissa tjänster eller till utbildningar, för att få mer proportionalitet. Bakgrunden var en överrepresentation för judar i förhållande till sin andel av befolkningen i Tyskland. Sådana lagar tillkom under april 1933.

Två år senare, 1935, tillkom Nürnberglagarna, som gällde två moment:

1. Judar berövades tyska medborgarskap, varigenom de alls inte fick ha offentliga ämbeten.

2. Giftermål eller sexuella relationer mellan tyskar och judar förbjöds.

Vad gäller moment 2 så låg även detta i linje med båda parters intressen.

”The Myth of German Villainy”:

”Instead of being offended by the laws, the head of the German Jewish community and the head of Germany´s Zionist movement, Georg Kareski, actually supported them…. The Jews were no less interested in keeping their race pure than the Germans were.”

Åter till den judiska bojkotten 1933:

En annan svarsåtgärd blev försök att splittra den judiska fronten genom att samverka med zionister kring stöd åt utvandring av judar från Tyskland till Palestina.

I botten fanns även där sammanfallande intressen. Både Hitler och sionisterna hade intresse av att tyska judar flyttade till Palestina.

”The Myth of German Villainy”:

”On August 25, 1933 Hitler entered into a pact with representatives of the Jewish Agency, whose members would eventually become leaders of Israel. The pact was called the Haavaara Agreement, or Transfer Agreement, which was a program for moving the Jews out of Germany to Palestine.”

---

Nästa Tysklandsavsnitt ska handla Versaillesrevideringar.

---

Se även detta tidigare avsnitt i serien om tysk historia:

https://janmilld.wordpress.com/2016/07/04/tyskland-2-historia

Tyskland 4: ekonomiska framgångar

 

---

Hitler hade lovat att åter få Tyskland på fötter.

Snart visade det sig, att just detta också skedde – Hitler förmådde ”leverera”. Det blir ingen överdrift att här tala om ett tyskt ekonomiskt mirakel. Inom tre år hade arbetslösheten minskat från 30% till 5%. Inom fem år gick Tyskland från att vara ett fattigt land till Europas rikaste.

Och det handlade inte nödvändigtvis om rustningar.

Människor hade åter kunnat sättas i arbete och produktionen kom åter igång, bl.a. genom offentliga byggprojekt. Ett paradprojekt var byggandet av autobahn. I förlängning av detta kom 1937 bilproduktionen, med folkvagnen – ”Volkswagen”.  Samtidigt skedde en satsning på utbildning och folkhälsa. Arbetstillfällen skapades, men där fanns samtidigt en skyldighet för envar att bidraga.

Människor kunde åter sättas i arbete, resurser kom till nytta.

Resultatet blev mer av både trygghet och materiellt välstånd för tyskarna, men framförallt gällde det välbefinnande, sammanhållning och framtidstro. Kontrasten blev stark, mot de tidigare nödåren.

---

Hur var detta möjligt? Vad förklarar dessa framgångar?

Hjärnan bakom miraklet var Hjalmar Schacht, ekonom och politiker.

Det handlade framförallt om en bank- och penningreform, som gav medel att skapa resurser. Schacht fann en väg att gå förbi bankerna och deras lånerestriktioner. Han fick fram penningmedel utan att landet behövde skuldsätta sig och dra på sig höga ränteutgifter.

Metoden var att ersätta dem som deltog i offentliga arbeten med en form av skuldsedlar, vilka sedan kunde cirkulera som valuta i samhället.

A. J. P. Taylor, brittisk historiker:

“Germany’s economic recovery, which was complete by 1936, did not rest on rearmament; it was caused mainly by lavish expenditure on public works, particularly on motor roads,.. ”

Se 3 minuter in i denna film:

Ur boken ”The Myth of German Villainy”:

”Hitler also called for the destruction of Germany´s ’bondage of interest’, which was another swipe at the jews, who controlled banking and finance in Germany. He wanted to create a new financial system for Germany that would be free of Jewish control. Later on, after becoming Chancellor, that is precisely what he did. He went around the Jewish controlled central bank and created a new currency, issued by the government.”

Ur boken ”The Bad War”:

”Takes control of Germany´s Reichsbank and issues debt-freed currency”.

”Low taxes, responsible debt, intelligent planning, lean government, debt-free currency, and a business friendly environment are the secrets of Hitlers economic miracle, and his extraordinary popularity among a grateful German people, including many former liberals who were once Communist voters.”

Ur ”Radical Press”, ”How Hitler Defied International Bankers”:

”Hitler began a national credit program by devising a plan of public works that included flood control, repair of public buildings and private residences, and construction of new roads, bridges, canals, and port facilities. All these were paid for with money that no longer came from the private international bankers. 

The projected cost of these various programs was fixed at one billion units of the national  currency. To pay for this, the German government (not the international bankers) issued  bills of exchange, called Labor Treasury Certificates. In this way the National Socialists  put millions of people to work, and paid them with Treasury Certificates. 

Under the National Socialists, Germany’s money wasn’t backed by gold (which was  owned by the international bankers). It was essentially a receipt for labor and materials  delivered to the government. Hitler said, ’For every mark issued, we required the  equivalent of a mark’s worth of work done, or goods produced.’ The government paid  workers in Certificates. Workers spent those Certificates on other goods and services,  thus creating more jobs for more people. In this way the German people climbed out of  the crushing debt imposed on them by the international bankers. 

Within two years, the unemployment problem had been solved, and Germany was back  on its feet. It had a solid, stable currency, with no debt, and no inflation, at a time when  millions of people in the United States and other Western countries (controlled by  international bankers) were still out of work. Within five years, Germany went from the  poorest nation in Europe to the richest. 

Germany even managed to restore foreign trade, despite the international bankers’ denial  of foreign credit to Germany, and despite the global boycott by Jewish-owned industries.  Germany succeeded in this by exchanging equipment and commodities directly with  other countries, using a barter system that cut the bankers out of the picture.”

”This economic freedom made Hitler extremely popular with the German people. 

Germany was rescued from English economic theory, which says that all currency must be borrowed against the gold owned by a private and secretive banking cartel ~ such as the Federal Reserve, or the Central Bank of Europe ~ rather than issued by the government for the benefit of the people. 

Canadian researcher Dr. Henry Makow (who is Jewish himself) says the main reason  why the bankers arranged for a world war against Germany was that Hitler sidestepped  the bankers by creating his own money, thereby freeing the German people. Worse, this  freedom and prosperity threatened to spread to other nations. Hitler had to be stopped!” 

”The National Socialists put the Reichsbank under strict government regulation, and took prompt corrective measures to eliminate foreign speculation. One of those measures was to eliminate easy access to funny -money loans from private banks. Then Hitler got Germany back on its feet by having the public government issue Treasury Certificates. 

Schacht , the Rotchschild agent, disapproved of this government fiat money, and wound up getting fired as head of the Reichsbank when he refused to issue it. Nonetheless, he acknowledged in his later memoirs that allowing the government to issue the money it needed did not produce the price inflation predicted by classical economic theory, which says that currency must be borrowed from private cartels. 

What causes hyper-inflation is uncontrolled speculation. When speculation is coupled with debt (owed to private banking cartels) the result is disaster. On the other hand, when a government issues currency in carefully measured ways, it causes supply and demand to increase together, leaving prices unaffected. Hence there is no inflation, no debt, no unemployment, and no need for income taxes. 

Naturally this terrifies the bankers, since it eliminates their powers. It also terrifies Jews, since their control of banking allows them to buy the media, the government, and everything else.” 

Tyskland 3: Hitlers väg till makten

Detta tredje avsnitt i min Tysklandsserie ska handla om Adolf Hitlers väg till makten.

För att ta det från början, men bara översiktligt. Partiet som bildades 1919 hette DAP – Deutsche Arbeiterpartei. Adolf Hitler fick kontakt med partiet i egenskap av spion, utsänd av den militära underrättelsetjänsten.

Inom ett år hade han både blivit medlem där och övertagit posten som partiledare. Partiet blev då ”nationalsocialistiskt”, bytte namn till NSDAP och tog svastikan, hakkorset, som symbol.

1923 gjorde NSDAP ett försök till kupp i München, men det slogs ned och Hitler hamnade i fängelse. Under tiden i fängelse skrev han boken ”Mein Kampf”. Därefter bytte partiet strategi, satsade på att vinna val och den vägen erövra makten i Tyskland.

Detta gick först trögt.  I riksdagsvalet 1924 fick NSDAP 6,5 % av rösterna, och 1928 hade det sjunkit till 2,6 %. 1930 var partiet dock uppe i 18,3 %.   I påföljande val,  juli 1932, ökade detta ytterligare, till 37,3%. Därmed var NSDAP riksdagens största parti, och större än Socialdemokraterna och Kommunisterna tillsammans.

Vad kan förklara dessa valframgångar?

De grundläggande förutsättningarna låg i Tysklands svåra problem, i kombination med att övriga partier misslyckades med att åtgärda dessa. Den 24 oktober 1929 hade Wallstreet-kraschen inträffat i USA och denna världsdepression drabbade Tyskland hårdare än något annat land.

Det handlade om nedlagda företag och avstannad produktion, om massarbetslöshet och skattehöjningar, inflation och spekulation, förmögenhetsöverföringar och ruineringar. Otryggheten var djup, både ekonomiskt och socialt.

Till detta kom känslorna av förnedring och orättvisor pga Versailles och den kulturella dekadensen.

Se vidare 11 minuter in i denna film.

Ur ”The Myth of German Villainy”:

”… people could not buy enough food with the wages they earned. They began desperately selling off all their personal belongings just to buy enough food to keep themselves and their families alive as wages and salaries lagged far behind the rapidly increasing prices. Plan shops proliferated. Countless homes, farms and commercial buildings were lost to private banks.

Those with access to foreign capital, especially dollars, began buying up property all over Germany for pfennigs on the mark.  The private banks and the pawn shops were owned almost entirely by Jews, and the Jews were the ones who had access to foreign capital. The Jews, as a result, grew rich off the inflation, while ordinary Germans were reduced to living in hovels, and in many cases, starving to death.”

Det politiska systemet levererade inte, det tyska folket kände hopplöshet och desperation. Antalet självmord var 1932 uppe i 270.000.

Den andra orsaken låg i hur NSDAP lyckades politiskt ta tillvara denna situation.

Viktiga faktorer var där:

•  budskapet, som svarade mot tyskarnas situation, behov och önskningar

• Hitler, som var en energisk och karismatisk ledare

• partiets propaganda och organisation

• våldet

I propagandan fyllde Horst-Wessel-sången en viktig roll som suggestiv kampsång för nationalsocialisterna.  Den tillkom efter att SA-mannen Horst Wessel 1930 hade mördats av en kommunist.

Våldet utövades av män i SA – ”Sturmabteilung” – som leddes av Ernst Röhm. SA hade 1933 en halv miljon man under vapen, ett år senare var antalet närmare 2 miljoner.

Under 1932 – i november – hölls på nytt ett riksdagsval. NSDAP gick då något tillbaka, till 33%, men var fortfarande riksdagens största parti. 288 mandat av totalt drygt 600. Efter flera turer utsågs Adolf Hitler i januari 1933 till Tysklands rikskansler i en koalitionsregering.

I mars 1933 hölls ytterligare ett riksdagsval. Innan dess brann riksdagshuset i Berlin, vilket skylldes på kommunisterna. Den följande valkampanjen blev inte normal – kommunisternas möten stoppades, även socialdemokraterna trakasserades.

Valresultat: NSDAP ökade till 44%, och blev största parti i alla utom två valkretsar.

För min del hade jag trott att Bayern var det starkaste fästet för NSDAP, men allra störst blev alltså stödet i östra och norra Tyskland: områdena 1, 5 och 6 på kartan nedan – områden som efter kriget tillföll Polen och Ryssland.

För övrigt kan konstateras det var i Vorpommerna – dvs västra delen av område 6 – som det nya partiet Alternative für Deutschland nyligen hade stora valframgångar.

Det blev dock ingen egen majoritet för NSDAP. Detta åstadkoms istället efter valet, genom att de kommunistiska riksdagsledamöterna avlägsnades.

Dessa och andra kommunister placerades i koncentrationsläger, för ”omskolning”. Samma behandling drabbade även socialdemokrater.

Därmed var Hitlers ”Machtübernahme” ett faktum.

I valet i november 1933 fanns bara ett deltagande parti – NSDAP.

Ur ”The Myth of German Villainy”:

”On July 14, 1933 the Communist Party and the Social Democrat Party were banned. Party activists still in the country were arrested and sent to the concentration camp. Hitler decided that while they were at it, they would clean up Germany in other ways, as well. The Gestapo began arresting and incarcerating beggars, prostitutes, homosexuals, alcoholics and anyone who refused to work, or who was ´work shy´, as they put it. A law was then enacted banning all political parties except for the National Socialist Party.”

 

---

Nästa Tysklandsavsnitt – det fjärde – ska komma att handla Tysklands ekonomiska framgångar.

---

Tidigare artiklar i serien om tysk historia:

https://janmilld.wordpress.com/2016/06/21/ska-vi-hata-tyskar/

https://janmilld.wordpress.com/2016/06/29/tyskland-1-priset/

https://janmilld.wordpress.com/2016/07/04/tyskland-2-historia/