Eftertanke

Varför avgick Håkan Juholt som socialdemokratisk partiledare? Han tvingades till det.

Men vilka var det som tvingade honom, och  varför?  Vilka motiv låg bakom?

• Omedelbart sett var det andra inom partiledningen som framtvingade Juholts beslut.

• Partiledningens beslut framtvingades av att det gick utför i opinionen för SAP med Juholt som ordförande.

• Folkopinionen, i sin tur, skapades genom massmedias fokusering på sådant som för Juholt och SAP var negativt.

Förvisso hade Håkan Juholt brister och han gjorde en serie misstag. En del har jag påtalat på denna blogg, en del erkänner Juholt själv.

Detta förklarar dock inte intensiteten i mediadrevet mot honom. Marita Ulvskog gjorde ett ganska träffande påpekande i en radiodebatt (hon anförde uttryckligen sin yrkestitel som journalist, för att tillåtas vara litet mediakritisk): kontrasten mellan hur journalisterna behandlar överklassaren Carl Bildt och ”lantisen” Håkan Juholt.

Det handlar ändå inte främst om journalistiska ryggmärgsreaktioner eller en automatisk medialogik. Själva drivkraften bakom medias agerande måste  sökas politiskt. Det fanns krafter som ville se en följsammare socialdemokrati. Helt konkret handlar det om den nu aktuella Europakten, där Juholt sade tydligt nej.

Mäktiga krafter – inom media och politik, inom och utanför SAP – ville något helt annat.

En av nyckelspelarna i sammanhanget är Erik Åsbrink.

Ur SvD den 18/1 2012:

”Men Håkan Juholts nej till europakten får även tung intern kritik. En av dem som ifrågasätter ställningstagandet är förre finansministern Erik Åsbrink (S), i dag rådgivare hos USA:s största investmentbank Goldman Sachs.– Jag tycker att det är beklagligt. Jag delar inte den uppfattningen…”

Webbsidan ”Nemokrati”:

”Anledningen till att han ‘rekommenderar’ S att säga ja till europakten är nämligen inte oförenlig med faktumet, att Goldman Sachs är en av de storspekulanter som har mest att förlora på Frankrikes exponering mot PIIGS-länderna och i synnerhet Italien, varför man högst troligt föredrar att svenska skattebetalare är med och betalar till euron, så att man i största möjliga mån själv slipper stå för sina egna kreditförluster.”

Håkan Juholt lär de första dagarna ha charmat journalisterna med sin skämtsamhet. Denna ”smekmånad” tog tydligen slut när Juholt inte tveklöst bejakade en fortsatt svensk militär insats i NATO:s bombkrig över Libyen.

Om det här finns en lärdom att hämta för politiker tror jag det kan vara att undvika velande. I just Libyenfrågan förlorade Juholt i båda ändar. Jag kan inte låta bli att leka med tanken att han där istället hade stått för en rak opposition, anknytande till traditionell s-märkt utrikespolitik, att han hade sagt ifrån klart, högt och tydligt, att detta krig är moraliskt otillständigt.

Och att han på journalisternas anstormning av anklagelser förklädda till frågor hade svarat : ”Det må vara din åsikt, det må vara hela den svenska journalistkårens uppfattning, det må vara varenda redaktions linje att Sverige ska deltaga i detta vidriga angreppskrig – men det är inte min uppfattning, och det är inte svensk socialdemokratis uppfattning! Det har det aldrig varit och kommer förhoppningsvis aldrig att bli!”

Hur befriande hade det inte varit för många svenskar att någon enda gång få höra en politiker som rakt av bara skåpade ut detta journalistpatrask!

Det närmaste vi kommit ett sådant klarspråk var Jimmie Åkesson i en taxi, efter ett påhopp av en TV4-journalist. Åkesson använde begreppet ”rövskalle”.

Det hedrar Åkesson.

Det sägs att det finns många olika åsikter företrädda inom SAP och att en partiledares främsta uppgift ligger i att hålla ihop sitt parti.  Vilket i praktiken gör det svårt  eller omöjligt för en partiledare att bli ”tydlig”.

Ligger inte här en paradox?

Riksdagspartierna – SD kanske undantaget – är ju till förvillelse lika i sina värderingar och sitt agerande. Så mycket olikhet i åsikter inom samma parti – ändå blir det i stort sett samma politik som drivs av nästan samtliga riksdagspartier!

Bättre vore om varje parti renodlade en linje och konsekvent drev denna – en linje som skilde sig från andra partiers. Då skulle väljarna få något att välja mellan. Samtidigt skulle det kunna ge en politisk debatt som verkar folkbildande.

Tänk om vi i Sveriges riksdag hade haft åtminstone ett parti som inte bara mumlade fram ett tveksamt nej till Libyenkriget, utan klart sade ifrån vad det hela handlade om!

Se 2 minuter in på denna film!

Se även:

”Pay-back-time”!

”Väntat inbördeskrig”