Kris

Begreppet ”kris” har ju en dubbel mening. Det står för dels akuta problem, dels möjligheter. 

De svårigheter som Sverige hamnade i öppnade nya möjligheter för dem som vill omvandla vårt samhälle på ett sätt som det under lugna omständigheter inte skulle ha varit möjligt att samla en politisk majoritet för.

Hur märktes det, när Sverige ”gick in i väggen”?

I huvudsak rörde det sig om tre moment:

1. 1989-1990 drabbades Sverige av en inflation utan motsvarighet i andra länder.

2. Under 1990 hamnade banker i svårigheter efter att fastighetspriser börjat falla och lån inte kunde återbetalas.

3. Under hösten 1992 strömmade valuta ut ur Sverige i en omfattning som aldrig tidigare.

Vilka åtgärder vidtogs som svar på detta?

1.

Bengt Dennis ansåg ju den fasta växelkursen helig.

En penningspolitisk åtgärd som höjning av räntan var därmed inte möjlig för att möta inflationen. Han förespråkade då finanspolitiska åtgärder, i form av budgetåtstramningar. Enligt Ingvar Carlsson skulle de ha handlat om 100 miljarder kronor eller mer i nedskärningar inom välfärden. Det kunde han inte gå med på. 

Hösten 1990 kom ändå regeringsskrivelsen om inflationsbekämpning som ett politiskt mål, överordnat den fulla sysselsättningen.

I det skedet hade s-regeringen också, i samverkan med Folkpartiets, arbetat fram en skattereform. Moment i denna var sänkt marginalskatt genom minskad progressivitet. Reformens arkitekter – Erik Åsbrink och Bengt Westerberg – förväntade sig att detta skulle ge ”dynamiska effekter” genom ökad arbetsvilja.

Så blev det inte, varför budgeten under flera år blev underbalanserad och statsskulden varje år ökade.

1991 infördes också ett kommunalt skattestopp.

Björn Elmbrant: ”Så föll den svenska modellen”:

”Det långsiktigt mest systemförändrande men minst uppmärksammade då var skattestoppet i kommunerna. … Från och med 1991, när skattestoppet började, sattes kommunerna under ett starkare omvandlingstryck än tidigare. 

Åtskilliga kommuner var redan sedan länge igång med att se över sin organisation. Men eftersom skattestoppet senare förlängdes ledde det efter ett tag till en rejäl neddragning av den kommunala sysselsättningen. 1993, det tredje året med kommunalt skattestopp, väntas 80.000 jobb försvinna i kommunerna. Det sker i ett arbetsmarknadsläge som inte varit så besvärligt sedan 20- och 30-talen.”

2.

Skattereformen innefattade även minskade möjligheter till ränteavdrag på lån. Det blev därmed dyrare att ta lån och fastighetspriserna började falla. Många fick då svårt att betala redan tagna lån. 

Bankernas kreditförluster blev 20 miljarder under 1990, 50 miljarder under 1991, och de fortsatte. Staten gick in för att rädda den statliga Nordbanken, sedan måste även andra banker få ett antal miljarder.

Räddningen av bankerna skedde också genom ett vidgat räntegap,  mellan den ränta man gav och den man tog på lån. Både som skattebetalare och som bankkunder fick medborgarna alltså betala.

3.

Sedan kom det desperata kronförsvaret 1992, anfört av Bengt Dennis och statsminister Carl Bildt. Det skulle stå Sverige dyrt! 

En ränta som nådde 500% gjorde att 90.000 svenska företag gick i konkurs och 250.000 människor blev av med sina arbeten. Det var den värsta krisen i Sverige sedan 30-talet.

Ur SvD den 14/9 -2002:

”På måndag är det exakt tio år sedan den svenska reporäntan höjdes till 500 procent. Riksbankschefen Bengt Dennis meddelade med en sammanbiten min att han tänkte försvara den svenska kronan till varje pris. 
Räntan blev osannolika 500 procent och förhoppningen var att spekulationen mot kronan skulle upphöra. Så blev det naturligtvis inte. När marknadens vargar fått blodvittring släpper de inte taget. Drygt två månader och flera krispaket senare släpptes den svenska kronan att flyta fritt.

Svenska politiker och ekonomer fick ge upp sin tro på en fast växelkurs. En övertygelse som växt fram efter ett antal devalveringar under de tidigare decennierna. Men när den svenska ekonomin går i otakt med den internationella – i det här fallet genom en högre inflation – går det inte att parera med höjd ränta. Marknadens tryck på att justera kronans värde blir för stort.

I efterhand har många aktörer medgett att de borde givit upp kronan tidigare. Den höga räntan – som snart sänktes ned mot en tvåsiffrig nivå – var skadligt hög för näringslivet och husägarnas boendekalkyler. Dessutom fortsatte penningplacerare att sälja kronor. Riksbanken och Riksgäldskontoret har räknat ut att försvaret av kronan kostade 25 miljarder kronor eller 3 000 kronor per skattebetalare. Andra beräkningar talar om kostnader uppåt 100 miljarder kronor.”

Kanske var det nödvändigt både att
– avskaffa kreditregleringen,
– minska möjligheter till ränteavdrag
– släppa kronkursen fri. 

Uppenbart var dock att det skedde i fel ordningsföljd.

Kreditavregleringen borde heller inte ha skett när det just genomfört stora devalveringar och mycket pengar fanns i omlopp. 

Björn Elmbrant i ”Så föll den svenska modellen”:

”Ekonomijournalisterna rapporterade om fragment av det finansiella vanvett som växt fram men förmådde inte att ge en helhetsbild.” 

”Några effekter på LO:s praktiska hantering fick… inte LO-ekonomernas farhågor. Fackförbundsledare teg sig igenom sammanträde efter sammanträde i de bankstyrelser där de placerats.”

Björn Elmbrant i ”Dansen kring guldkalven”:

”Den undanglidande Åsbrink har spelat en central roll i svensk politik i tjugo år och har varit en av dem som möblerat om det politiska och ekonomiska landskapet i Sverige, utan att egentligen fått stå till svars för vad han gjort.” 

Björn Elmbrant i ”Så föll den svenska modellen”:

”Skulle en bilreparatör som alltid gör ett dåligt jobb anlitas gång på gång? Det är en bild av ekonomismens och anti-intellktualismens fasta grepp över medierna att ekonomerna fortfarande sitter och lägger ut texten i radio och TV, fast de haft fel i nästan allt.” 

Carl Hamilton i ”Att leda Sverige in i krisen”:

”Resurserna har en helt annan karaktär än pengar. Pengar kan sparas i madrassen och tas fram året därpå; den arbetskraft som inte fann jobb ifjol är inte sparad utan förslösad och den maskin som stod oanvänd ifjol har på liknande sätt förlorat ett år av sin tid som ekonomisk resurs. Politisk ekonomi handlar om att så långt som möjligt förhindra att resurser slösas bort på grund av arbetslöshet eller produktionsstillestånd.” 

”…besparingar i en situation med stor ledig kapacitet… leder till att ytterligare kapacitet kommer att tas ur produktionen. Till slut svälter vi ihjäl i vårt sparnit.”

Sammanfattningsvis, konsekvenserna av Novemberrevolutionen:

1. Kronan fick flyta (vilket borde ha skett tidigare än 1992!)

2. Ökad arbetslöshet, från en nivå på 2-3% till det tredubbla.

3. Ökade inkomstklyftor.

4. Resursöverföringar till redan välbeställda.

5. Neddragningar inom kommunerna.

6. Utförsäljning av samhällelig egendom.

7. Ökning av statsskulden.

Det ”krismedvetande” som skapades bidrog också till att jämna vägen för ett svenskt EU-medlemskap.