Arv och miljö

När jag var ung på 60-talet rådde konsensus om att vi människor formas av i huvudsak två faktorer:
1.  Arvet, dvs våra gener, vårt påbrå.
2.  Miljön, dvs uppväxtvillkoren, de erfarenheter vi gör. 

Fråga mig inte hur det gick till, men plötsligt har det blivit politiskt inkorrekt och därmed kontroversiellt att hävda betydelsen av ett genetiskt arv.

Expressen hade för några år sedan en fet rubrik, som ”informerade” läsarna. Den löd ungefär:  ”Det finns fortfarande människor som tror att det finns raser”.

På så vis förmedlades ett dubbelt budskap:
1. Det finns inga raser.
2. De som hyser den uppfattningen är udda och efterblivna.

Här tvingas jag utan omsvep tillstå, att jag tillhör denna kategori som inte hänger med beträffande de nya ”rönen”. Som lantis är jag väl litet korkad, kantänka.

Jag har ju noterat att människor i olika delar av världen ser olika ut. Och föreställer mig då att när exempelvis en japan och en japanska frambringar ett barn, så är utseendet på detta barn i stora drag förutsägbart.  Det kommer inte få svart hudfärg. Det finns gener som styr.

Inte bara ser ”vita”, ”gula” och ”svarta” olika ut, vi har också olika egenskaper och kvalitéer, genomsnittligt sett.

Svarta är genomsnittligt duktigare att hoppa och springa, vilket manifesterats åtskilliga gånger vid friidrottstävlingar.

Vita är i gengäld vanligare bland nobelpristagare inom olika vetenskaper, vilket jag föreställer mig återspeglar inte bara skillnader i miljömässiga förutsättningar, utan också olikheter i arvsanlag.

Alla människor må ha lika värde i ett mänskliga-rättigheters-perspektiv, men de är inte likadana!

Inte heller vittnar det om någon extra hög moral att vilja verka för en utjämning, så att hela mänskligheten blir en enda blandras.

Man kan också uttrycka sig mer rakt på sak, som Julia Caesar gör i sin senaste krönika, om ”Låtsaslandet”: intelligensen är påtagligt lägre bland svarta än bland vita eller gula.

”Invandrare från Mellanöstern, Sydamerika, Syd- och Sydostasien har i snitt IQ 86. Invandrare från Afrika skiljer ut sig från alla andra invandrargrupper. De har en genomsnittlig IQ kring 70. Gränsen för utvecklingsstörning eller begåvningshandikapp går just där, vid IQ 70. Under IQ 70 betraktas man som utvecklingsstörd. 

När Låtsaslandet massimporterar människor från Afrika importerar vi alltså tiotusentals utvecklingsstörda individer från samhällen med en utvecklingsnivå som ligger hundratals år tillbaka i tiden jämfört med vår, människor som kommer från stamsamhällen och i många fall är funktionella analfabeter.”

Många av invandrarna från Mellanöstern och Afrika har dessutom psykiska och fysiska handikapp som en följd av inavel sedan flera generationer, fortsätter JC.

”Hela 80 procent av intelligensen är ärftlig och påverkas inte nämnvärt av uppfostran eller utbildning. Den är stabil över generationer.” 

”Utifrån den generella intelligensen kan en persons utbildningslängd, förvärvsstatus och inkomst senare i livet förutsägas med stor precision. Den naiva tron på att social ingenjörskonst i form av välvilliga välfärdsförmåner och möjligheter till vuxenutbildning kan kompensera för låg IQ och förvandla alla invandrare till produktiva medborgare faller platt till marken. Afrikanska invandrare med en genomsnittlig IQ på 70 har allvarliga problem i alla länder som de har utvandrat till och löper, precis som andra människor med låg IQ, risk att leva på försörjningsstöd livet ut.”

”Invandring från länder med låg genomsnittlig IQ bäddar dessutom för ökad kriminalitet och mer utbrett asocialt beteende. Sambanden mellan intelligenskvot och kriminalitet är starka.”

Naturkatastroferna i å ena sidan Japan och Nya Zealand, å andra sidan Haiti och New Orleans, aktualiserar detta moment: förmågan att uppträda altruistiskt och disciplinerat. Som vi vet är kontrasten här total. 

Jag tänker också på Sydafrika.

PK-iter vill i det längsta hålla vita ansvariga även för den rasism och de övergrepp som pågår i Sydafrika idag, där förövarna är svarta. Men inte ingick dagens scenario i kalkylen hos dem som tryckte på för apartheids avskaffande?!

Jag kan här tala för egen del: nej, det ingick inte i min kalkyl. Som motståndare till apartheid föreställde jag mig 1994 att resultatet skulle bli ett fredligt och försonligt samhälle. Det blev sedan raka motsatsen.

ANC-företrädare konstaterar att vita fortfarande i genomsnitt har det materiellt bättre än svarta i Sydafrika och drar därav slutsatsen att detta vittnar om en orättvisa.

De vill eller förmår inte tänka tanken att Sydafrika blev ett ekonomiskt utvecklat land just genom de vitas insatser och att deras fortfarande högre standard – i genomsnitt – har samband med deras intelligens och företagsamhet, arbetsmoral och prestationer.

Det här ger, eller borde i varje fall ge, en tankeställare: hur blir tillvaron för oss etniska svenskar, om vi hamnar i minoritet i Sverige?

Kommer de nya makthavarna anse sig ha en moralisk rätt att ta ifrån oss det vi har, inklusive våra liv?

Sydafrika utgör en varningssignal!