• Mest lästa inlägg

  • Mest klickade

Japan blöder…

… och jag gråter, var jag nästan på väg att skriva. Men när uppläsarna på den japanska televisionen, NHK, s.a.s. håller färgen trots landets svåra tragedi dessa dagar, då ska jag också kunna göra det. 

Men visst blir det ett korsdrag av tankar, känslor och impulser som far genom mig inför det fruktansvärda som nu sker framför ögonen på oss.

Till Japan har jag en speciell relation. I inget annat främmande land har jag vistats så länge som där. Efter att sommaren 1965 ha bevistat världsesperantokongressen i Tokyo stannade jag kvar ända till mars året därpå, liftade runt i hela landet från Hokkaido i norr till Kyushu i söder, och kunde hela tiden bo hemma hos esperantister. Har naturligtvis många fina minnen från den tiden! I Sapporo ordnades t ex arbete åt mig under en vecka som engelsklärare i en flickskola.

Noterade då hur vi svenskar (och finländare) har mycket gemensamt med japaner, bär på litet av samma kynne. Kanske beroende på att vi finns på samma breddgrad klimatmässigt och båda kan räknas som öfolk.  Vi är lågmälda och återhållsamma, disciplinerade och plikttrogna. Jag gillar japaner! 

Som krigarfolk har vi också en gång visat prov på mod och stridsduglighet, offervilja och uthållighet, som gjorde oss till formidabla motståndare. För svensk del ligger detta längre tillbaka i historien, för japanernas del ett drygt halvsekel. Om något folk är skickat att klara påfrestningar, så är det japaner, blir min spontana reflexion.

Men detta är ju bara för mycket!!!

Först en rekordstark jordbävning på nära 9 och sedan en gigantisk tsunami som direkt dödade minst 10.000 personer (kanske väsentligt fler)  och gjorde 300.000 totalt utblottade, hela städer bara förvann. Med risk för flera kraftiga efterskalv.

Och ovanpå detta kärnkraftsproblem, som direkt gör stora delar av landet strömlöst och utan uppvärmning. Kanske föreligger redan förhöjd radioaktivitet, men slutet av detta har vi ännu inte sett – det kan bli ett riktigt allvarligt reaktorhaveri. Eller flera.

(Och detta drabbar just det folk i världen som en gång utsatts för atombombningar mot två av sina städer, och mer än andra har erfarenhet av vad radioaktivitet kan åstadkomma på människor!)

Klart är att det råder brist på tillgång till dricksvatten i de värst drabbade områdena kring Sendai i norr. Bränsle till fordon är också en bristvara.

Kommunikationerna har helt lamslagits där. Både landsvägar och järnvägslinjer är bortspolade. Oräkneliga stora och små broar finns att återställa.

Jag har tidigare imponerats, då jag läst svensk historia. Vilka prövningar våra förfäder fick genomgå! Jag tänker på de många stadsbränderna. Mest förödande var nog Sundsvallsbranden 1888. Samma år brann även Umeå ned. Två gånger tidigare under 1800-talet hade Sundsvall brunnit. Hur klarar man att ta sig igenom sådana katastrofer?

För Japan idag rör det sig om en multi-katastrof av enormt mycket större mått. I andra vågskålen finns tillgång till moderna hjälpmedel och internationellt bistånd.

Klart är att japanerna själva gör vad de kan. De klarar en situation som denna med ett imponerande lugn och en värdighet som är gripande. Deras beslutsamhet att ta sig an problemen på ett konstruktivt och  effektivt sätt känns självklar.

Kontrasten är uppenbar, när man jämför med hjälplösheten i Haiti, efter katastroferna där för över ett år sedan. De har fortfarande svårt att enas om var röjningsmassorna ska tippas. Trots stora hjälpinsatser från hela världen kommer man ingenvart med återuppbyggnaden.

Det är skillnad på folk och folk!