• Mest lästa inlägg

  • Mest klickade

Japaner – ett föredöme!


Mina tankar går hela tiden till Japan. Naturligtvis – när läget där är så allvarligt. Snart 10.000 döda och lika många saknade, 100.000 utblottade och utan bostäder. Idag är det minusgrader i det värst drabbade området. Ovanpå detta kärnkraftskatastrofen, särskilt i Fukushima-3-reaktorn, med sitt plutoniumrika MOX-bränsle och spridningen av farlig radioaktivitet. 

Under min tid i Japan 1965-66 kom jag bra överens med japanerna, men nu känns det även som att jag fått mer perspektiv på dem. Fram träder en bild som imponerar.  Vilket fantastiskt folk!


Det är ju så, att det är i svåra tider som människor prövas. Det är då de får visa vad de verkligen går för. Från TV-sändningarna är det framförallt tre scener som etsat sig fast på min näthinna: 

1. Ordning och hänsyn

Vilket annat land skulle kunna genomgå ett sådant kaos utan att en hel del människor skulle ”tappa koncepterna”? Från andra delar av världen vet vi hur plundringar och annan brottslighet följer. I Japan märks ingen antydan till sådant, alla behåller en självdisciplin.

Ovanligt tydligt åskådliggjordes detta av bilder från en gymnastiksal där många hemlösa familjer inlogerats. Man lade ut sina filtar och rutade in området med räta gångar emellan sig.  Varje familj höll sig inom gränserna för sin tilldelade ruta. Någon sopade omsorgsfullt upp litet skräp på gången. En tonåring höll sig sysselsatt med en dator.

Det var självklart att man skulle visa varandra hänsyn, bita ihop och göra bästa möjliga av situationen. 

2. Solidaritet

En annan scen flimrade snabbt förbi, men jag hann uppfatta att det var en kanske 20-årig japanska som stod i stadsvimlet med utsträckt hand, samtidigt som hon vände bort ansiktet i en grimas av skam.

Om en japan tar det steget, att offentligt tigga pengar, då har det gått långt. Då är läget verkligen desperat för vederbörande!

På TV-bilden såg man hur förbipasserande också uppfattade situationen, och gav henne bidrag.

3. Hjältemod

Begreppet ”kamikaze” har ju blivit en negativt laddad metafor, men där ryms ju den totala individuella självuppoffringen, för kollektivet, för ett högre mål som vederbörande tror på.

I går såg jag sjukhusbilder från Japan, hur påtagliga strålskador drabbat några av räddningsarbetarna vid Fukushima. Sedan intervjuades en japan, medan han satte sig sitt utryckningsfordon, på väg mot arbete vid den radioaktiva reaktorn. Han visste att han offrade sin hälsa och riskerade livet, men han gjorde det ändå: för att kunna rädda alla andra japaner.

Japan och japaner framstår alltmer som ett föredöme och en inspiration.