Japansk politik

Här ska jag ta upp två texter, om Japans befolkningspolitik och invandringspolitik. 

Ur en text av John Järvenpää:

”Det tycks som om Kina och framförallt Japan, möjligen också Finland, är några av de få länder i världen som förstått vikten av att det måste råda en balans mellan bärkraft och tärkraft.”

”Finland och Japan har båda en negativ befolkningsutveckling, dvs färre än 2,1 barn per familj, i kombination med en liten invandring. Japan med sina 128 miljoner invånare är med europeiska mått nästintill radikalt. Trots en tilltagande befolkningsminskning vägrar man invandring; hellre får robotar, som används alltmer, hjälpa till att ta hand om de gamla. Man anpassar sig för att minska befolkningen, kanske ner mot de 65 miljoner som prognoser pekar mot, varför det naturligtvis inte finns anledning att syssla med (permanent) invandring.”

”I Sverige såväl som inom EU-sfären talar politikerna om att ‘vi måste blir fler’. … Politikerna tänker kortsiktigt, för konsumtionens och den ekonomiska tillväxtens skull. För miljöns och människans egen skull pekar det mesta istället på att vi måste konsumera miljövänligare och bli färre.

Med en mindre befolkning skulle förvisso den ‘ekonomiska tillväxten’ minskas, räknat i absoluta tal.  Tittar man relativt på saken ser man emellertid att exempelvis Sveriges ekonomi och konkurrenskraft var mycket stark för 40-50 år sedan, med några miljoner färre invånare; Sverige har visserligen gott om bärkraft men sett ur konfliktperspektiv bör inhemskt barnafödande stimuleras framför import av potentiella konflikter. ”

”I ett längre perspektiv – inom en relativt snar framtid(?) – torde Japans befolkningspolitik bli en ledstjärna för alla världens länder. Ingen kommer ifrån det faktum, att det måste finnas en balans mellan tärkraft och bärkraft, mellan det som vi tar och det som jorden kan ge utan att resurserna tar slut. Livet är ingen självklarhet.” 

Ur en text på Merit Wagers blogg.

En av hennes läsare som bott i Japan ger en redogörelse för kontrasten gentemot förhållanden i Sverige beträffande asyl och invandring. Skribentens information var i huvudsak hämtad härifrån. 

”Jobb kan ordnas när man väl är i landet på ett giltigt visum, men arbetsvisum ges enbart till den person som kan visa att den har tryggat arbete i minst ett år framöver och lönen ska motsvara ungefär dubbelt så mycket som en person utan högskoleutbildning tjänar och några tusenlappar mer än en nyutexaminerad universitetsstuderande, dvs. en rejäl lön.

Eftersom arbetsvisumet årligen ska förnyas, innebär det att skattedeklarationerna granskas årligen och om man saknat jobb märks detta snabbt. Således blir man utsparkad ur landet och man får absolut ingen respit, inte ens för att packa sina saker. Det finns dock andra former av visum på upp till tre år för mindre kvalificerade jobb, men dessa har kommit till efter häftig kritik då många arbetsgivare utnyttjat de utländska arbetarna under nästan slavlika förhållanden, där det vid ett flertal tillfällen inträffat att trettioåringar har dött pga jobbrelaterad stress och utmattning.

Om detta låter svårt är det inget jämfört med hur det är att söka asyl. Japan har enbart beviljat ca 350 personer uppehållstillstånd som flyktingar sedan 1990. Dessa siffror är dock lite missvisande då de 2009 beviljade 30 personer flyktingstatus. 250 av de 350 har fått sina visum efter 2005. Det förs dock samtal om att öka denna siffra till 90 personer per år. Men då förutsatt att de är från Burma för att inte ‘synas’.

I väntan på att man får flyktingstatus räknas det som att man saknar visum (dvs. illegal vistelse) och man får därför sitta bakom lås och bom i speciella förvar (därav häftig kritik från Amnesty). Myndigheterna försvarar sig genom att säga att ingen är flykting förrän den har fått flyktingstatus. Asylsökande är således aldrig flyktingar.

Om man mot all förmodan får flyktingstatus så får man enbart temporära uppehållstillstånd som ska förnyas varje år. Det prövas dels mot hur man skött sig men även på hur situationen ser ut i hemlandet.

Ekonomiskt stöd kan maximalt erhållas i fyra månader. Enligt den japanska konstitutionen kan nämligen enbart medborgare få ta del av offentligt finansierad verksamhet, vilket innebär att alla utlänningar själva får bekosta t.ex. skolgången för sina utländska barn. Det finns dock kommuner som betalar även för utländska medborgare. Men de har ingen juridisk skyldighet att göra det. Hemspråksundervisning finns i dagsläget inte alls men det finns en debatt om att på prov införa det.

Diskrimineringslagar saknas likaså trots att Japan förbundit sig att införa sådana genom att underteckna diverse FN-avtal. Även om det finns domar som stött sig på detta avtal är det inte gällande lag som praktiseras i hela riket. Därför kan många butiksägare öppet neka tillträde till utländska kunder, och att på gatan kalla någon för det nedvärderande ordet ‘gaijin’, som bäst motsvaras av svenskans ‘utböling’ är inte förbjudet.

Om det nu låter svårt att få ett temporärt uppehållstillstånd så är det ännu mycket svårare att få ett permanent sådant. Reglerna är i korthet att man ska ha haft samma visa-status i ett årtionde (fem år om man är gift med en japansk medborgare), stadigt jobb, vara av god moralisk karaktär samt ha ett fläckfritt förflutet i statens register, dvs. inga sena skattedeklarationer eller parkeringsböter eller straff utmätta av domstol. Har man först arbetat i landet och sedan gift sig och i den processen bytt visa-status så startar också räkningen om från noll. Har man vistats illegalt i landet tidigare nekas man oftast inresevisum under tio års tid och kan glömma alla tankar på att få ett japanskt PUT. Detta klassas nämligen som att man dels har en prick i registret; dels att man är av dålig moralisk karaktär.

TUT, och t.o.m. PUT återtas per automatik om innehavaren lämnar landet utan att ha ansökt om utresetillstånd. Även ett japanskt medborgarskap kan återtas, helt i enlighet med internationell rätt; upp till två år efter att det ‘gamla’ landet släppte en som medborgare är detta möjligt.”

”Även om de japanska tjänstemännen kan be om ursäkt för att reglerna är som de är, så viker de sig inte en tum. En regel är en regel som inte ska eller kan brytas. Det är ofta jag saknar den mentaliteten i Sverige. Japanerna tror på att bevara det japanska. De ser det som något fint.

De flesta svenskar jag stött på under min tid i Japan har känt samma sak: att vara svensk är något fint och den europeiska kulturen något att högakta. Det finns ingen svenskare person än en svensk i utlandet!

Annat är det med svenskarna hemma i Sverige… Du kallar  med all rätta svenskarna för ett självdestruktivt folk!”

Det där sista – om hur strängt man såg på reglerna – fick jag erfara när jag skulle lämna Japan hösten 1965 genom att ta båten från Shimonoseki över till Pusan i Sydkorea.

På mitt visum hade jag haft rätt att stanna 90 dagar, i mitt huvud hade detta blivit till tre månader, med resultat att jag hade stannat en dag för länge i landet.  Den blev en lång och allvarstyngd palaver med tjänstemannan ifråga, som jag klarade mig ur endast med hjälp av en enveten japansk esperantist vid min sida. Och mycket ursäktande.

I andra sammanhang hade jag ofelbart väckt munterhet genom att citera Obakyu, huvudperson i en populär tecknad TV-serie. Hans stående replik var: ”Watachi-wa henna-gaijin desu!” (”jag är en konstig utlänning!”) När jag här försökte lätta upp den tryckta stämningen genom denna replik, gav den närmast motsatt effekt. Min esperantovän höll på att bryta samman.

Efter några veckor i Sydkorea hade jag sedan möjlighet att stanna ytterligare en period i Japan. 90 dagar – inte 91.