Kritik

Min nästa film ska – som mina planer nu ser ut – bli ”Tal till SD:s riksårsmöte”. Jag vet inte när och var detta möte ska hållas, men talet ska jag ändå lyckas hålla. 

Redan står klart att mitt tal kommer att rymma både ”ros och ris”.

Det senare betyder kritik. Och min främsta kritik mot Sverigedemokraterna är att partiet inte tål kritik.

Redan detta är i sig en allvarlig kritik! Om den svaga förmågan att kunna ta kritik är SD på intet sätt ensamt, men det gör ju inte saken bättre.

För att en rörelse ska kunna utvecklas måste kritik, en ständig avstämning och utvärdering,  vara en naturlig del av verksamheten. Både att kunna ge och att kunna ta emot kritik. Detta ska inte ses bara som en rättighet, utan lika mycket som en skyldighet. Precis som ett samhälle behöver ”whistle-blowers” behöver varje seriöst parti detta.

Sedan må kritik framföras med omsorg och varsamhet.

• För den som levererar kritiken gäller det att försöka på en gång göra sig tydlig och undvika att bli onödigt sårande, inte bli överdriven eller orättvis.

• För den som tar del av kritik gäller det försöka förstå vad som sägs och menas. Inte medvetet missförstå eller avlänka diskussionen från kärnfrågorna. Inte uppträda som en prinsessan-på-ärten.

För alla, inte minst den som själv levererar kritik, gäller att kunna ta till sig av saklig kritik.

Min egen historia är ju att jag en gång tillhörde de politiskt korrekta, men började byta åsiktsinriktning i slutet av 80-talet, när jag märkte att min världsbild inte höll inför verkligheten.

Som jag ser det är varje åsikt och uppsättning argument provisorisk. Stöter man på faktauppgifter som mer stämmer med sanningen, då ska man ta intryck.  Stöter man på bättre argument, då bör man ”byta upp sig”.

På min blogg har jag på sistone haft två inlägg som kritiserar NI eller sätter frågetecken kring ND: ”Tummen ned” och ”Betänksam” .

Jag filade i dagar på dessa texter, för att bli nyanserad. Genom webbsidan ”Nationell.nu” förvandlades dock detta till ”hård kritik”.

Några var snabba att i min text läsa in sådant jag inte skrivit.  T ex att jag skulle ha önskat hindra vissa organisationer från att ha bokbord på NI-seminaritet den 29/1. Där har jag inte gjort något ställningstagande.

Däremot nämnde jag detta förhållande tillsammans med en serie andra faktorer, vilket jag tyckte sammantaget började forma sig till ett mönster som jag inte känner mig bekväm med.

Droppen var nomineringarna i NI av ”Årets fosterlandsvän”. Jag vill inte prata illa om någon, men här trängdes jag ju in i ett hörn – det blev bara för mycket!

Det ger mig associationer till hur fulmedia hela tiden placerat demokratiska invandringskritiker i samma fålla som dokumenterade våldsverkare.  Polismördaren från Malexander,  Jackie Arklöv,
var i medias framställning inte ett adoptivbarn från Afrika utan en politisk aktivist. En ”högerextrem” sådan.  Dit har sedan även jag räknats av dessa massmedia. 

Mot detta har jag konsekvent försökt värja mig, efter fattig mediaförmåga.

Invändningar har jag även mot en artikel i NI nr 9/11. Ur en artikel kring vänsterextremt våld: ”De dömda är alla kopplade till den antifascistiska rörelsen”.

Den mest kända organisationen i detta sammanhang är  AFA, som ska stå för ”Anti-Fascistisk Aktion”. Dess aktioner har riktat sig mot i princip varje kritiker av den förda invandringspolitiken. För egen del har jag fått erfara sprejade husväggar i huset där jag bodde och ett otal söndertrasade torgmöten. Inte bara genom oljud, utan även genom sprejande av vätska på oss som talade – som på Norrmalmstorg den 8 juni 2002. Eller genom kastande av färgbehållare – som i Luleå 2004.

På AFA-repertoaren har stått även öppet våld. Bakom detta har legat politiska värderingar och en människosyn som jag lärt mig förknippa med just fascism.

I mina ögon har våldsverkarna från början varit de verkliga fascisterna, medan deras offer till stor del varit fredliga demokrater.

Det blir därför ett onödigt ”walk-over” att som i denna NI-artikel klassificera dessa figurer enligt det av dem själva eftertraktade honnörsordet ”antifascister”.

Vad ligger bakom en sådan formulering? Hyser skribenten samma syn på oss dissidenter som AFA-iterna? Är vi dissidenter ”fascister”?

Jag räknar mig som antifascist. Och en svuren motståndare till både AFA och Expo.

Man står inte till ”höger” för att man vill värna utsatta grupper av svenskar. Inte heller blir man därigenom ”extrem”.

Lika litet som man blir ”demokrat”, ”tolerant”, ”human”, ”anständig” eller något annat fint genom att ansluta sig till en svenskfientlig och samhällsupplösande agenda.

Ger vi upp kampen om orden är redan halva slaget förlorat.