Kritik

Min nästa film ska – som mina planer nu ser ut – bli ”Tal till SD:s riksårsmöte”. Jag vet inte när och var detta möte ska hållas, men talet ska jag ändå lyckas hålla. 


Redan står klart att mitt tal kommer att rymma både ros och ris.

Det senare betyder kritik. Och min främsta kritik mot Sverigedemokraterna är att partiet inte tål kritik.

Redan detta är i sig en allvarlig kritik! Om den svaga förmågan att kunna ta kritik är SD på intet sätt ensamt, men det gör ju inte saken bättre.

För att en rörelse ska kunna utvecklas måste kritik, en ständig avstämning och utvärdering,  vara en naturlig del av verksamheten. Både att kunna ge och att kunna ta emot kritik. Detta ska inte ses bara som en rättighet, utan lika mycket som en skyldighet. Precis som ett samhälle behöver ”whistle-blowers” behöver varje seriöst parti detta.

Sedan må kritik framföras med omsorg och varsamhet.

• För den som levererar kritiken gäller det att försöka på en gång göra sig tydlig och undvika att bli onödigt sårande, inte bli överdriven eller orättvis.

• För den som tar del av kritik gäller det försöka förstå vad som sägs och menas. Inte medvetet missförstå eller avlänka diskussionen från kärnfrågorna. Inte uppträda som en prinsessan-på-ärten.

För alla, inte minst den som själv levererar kritik, gäller att kunna ta till sig av saklig kritik.

Min egen historia är ju att jag en gång tillhörde de politiskt korrekta, men började byta åsiktsinriktning i slutet av 80-talet, när jag märkte att min världsbild inte höll inför verkligheten.

Som jag ser det är varje åsikt och uppsättning argument provisorisk. Stöter man på faktauppgifter som mer stämmer med sanningen, då ska man ta intryck.  Stöter man på bättre argument, då bör man ”byta upp sig”.

På min blogg har jag på sistone haft två inlägg som kritiserar NI eller sätter frågetecken kring ND: ”Tummen ned” och ”Betänksam” .


Jag filade i dagar på dessa texter, för att bli nyanserad. Genom webbsidan ”Nationell.nu” förvandlades dock detta till ”hård kritik”.

Några var snabba att i min text läsa in sådant jag inte skrivit.  T ex att jag skulle ha önskat hindra vissa organisationer från att ha bokbord på NI-seminaritet den 29/1. Där har jag inte gjort något ställningstagande.

Däremot nämnde jag detta förhållande tillsammans med en serie andra faktorer, vilket jag tyckte sammantaget började forma sig till ett mönster som jag inte känner mig bekväm med.


Droppen var nomineringarna i NI av ”Årets fosterlandsvän”. Jag vill inte prata illa om någon, men här trängdes jag ju in i ett hörn – det blev bara för mycket!

Det ger mig associationer till hur fulmedia hela tiden placerat demokratiska invandringskritiker i samma fålla som dokumenterade våldsverkare.  Polismördaren från Malexander,  Jackie Arklöv,
var i medias framställning inte ett adoptivbarn från Afrika utan en politisk aktivist. En ”högerextrem” sådan.  Dit har sedan även jag räknats av dessa massmedia. 

Mot detta har jag konsekvent försökt värja mig, efter fattig mediaförmåga.

Invändningar har jag även mot en artikel i NI nr 9/11. Ur en artikel kring vänsterextremt våld: ”De dömda är alla kopplade till den antifascistiska rörelsen”.

Den mest kända organisationen i detta sammanhang är  AFA, som ska stå för ”Anti-Fascistisk Aktion”. Dess aktioner har riktat sig mot i princip varje kritiker av den förda invandringspolitiken. För egen del har jag fått erfara sprejade husväggar i huset där jag bodde och ett otal söndertrasade torgmöten. Inte bara genom oljud, utan även genom sprejande av vätska på oss som talade – som på Norrmalmstorg den 8 juni 2002. Eller genom kastande av färgbehållare – som i Luleå 2004.

På AFA-repertoaren har stått även öppet våld. Bakom detta har legat politiska värderingar och en människosyn som jag lärt mig förknippa med just fascism.

I mina ögon har våldsverkarna från början varit de verkliga fascisterna, medan deras offer till stor del varit fredliga demokrater.

Det blir därför ett onödigt ”walk-over” att som i denna NI-artikel klassificera dessa figurer enligt det av dem själva eftertraktade honnörsordet ”antifascister”.

Vad ligger bakom en sådan formulering? Hyser skribenten samma syn på oss dissidenter som AFA-iterna? Är vi dissidenter ”fascister”?

Jag räknar mig som antifascist. Och en svuren motståndare till både AFA och Expo.

Man står inte till ”höger” för att man vill värna utsatta grupper av svenskar. Inte heller blir man därigenom ”extrem”.

Lika litet som man blir ”demokrat”, ”tolerant”, ”human”, ”anständig” eller något annat fint genom att ansluta sig till en svenskfientlig och samhällsupplösande agenda.

Ger vi upp kampen om orden är redan halva slaget förlorat.

About these ads

11 svar

  1. Du har min fulla beundran Jan, i din strävan efter det fria ordet.

  2. Man skall nog välja sitt umgänge noga för att bli betraktad som seriös.

  3. Håller helt med om vikten vid ”kampen om orden”. Dock kan ju alla reflexmässigt använda vederlagda ord och begrepp som man inte borde. Vet inte om NI har någon redaktionell policy angående detta. Om inte så kanske det är något att fundera över.

  4. Det har länge retat mig att AFAiter, Reclajmare, militanta veganer och andra extrema vänsterrörelser i media betecknas som aktivister och motdemonstranter medan den andra sidan alltid utmålas som höger-extrem, vare sig dom är bundna till ett parti, SD eller ND eller helt partilöst bundna men kritiserar massivandringen, som ett brev påposten blir stämplade som höger-extremister, trots att dom aldrig eller ytterst sällan begår nåt våld till skillnad från ”aktivisterna”.

    • Det har stört mig också! Aktivist=positivt. Extremist=negativt. Något är mycket snett i dagens debatt! Det är på något sätt hela tiden ”tvärt om”. Bra exempel är ”vi & dom”. Reinfeldt är ju den som skapar det samtidigt som han beskyller SD för att stå för tillämpningen. Ond är god och tvärtom! Situationen är mycket sjuk! Är det försent? Är bakterierna resistenta?

  5. Som jag tidigare skrivit tycker jag du har en hel del poänger här, och i stort håller jag med dig. Dock tror jag du drar för stora växlar på att en NI-artikel betecknat vänsterextremisterna som ”antifascister”. Jag håller med dig om att vi inte ska bjuda våra fiender på detta, utan tvärtom kalla dem för vad de är: vänsterfascister eller vänsterterrorister, men jag tror i detta fall att det bara handlar om ett olycksfall i arbetet. Man får betänka att NI har ett högt arbetstempo och korrekturläsningen därför inte alltid kan bli så noggrann som man kunde önska.

    Jag har den senaste tiden haft möjlighet att personligen framföra din, min m fl’s kritik mot ND och NI till flera ledande företrädare inom partiet/redaktionen, och då kunnat konstatera att i den grundläggande demokratiska uppfattningen råder samsyn. Man skall alltså inte tolka dessa den senaste tidens (i din och min uppfattning) snedtramp som att den demokratiska grunduppfattningen vacklar hos företrädarna. Tvärtom motiverar man vissa av besluten just med demokratiska argument; ”ingen skall censureras”, ”alla skall vara välkomna och få göra sin röst hörd” etc. Vi kan fortsatt ställa oss kritiska till dessa beslut (vilket ex jag gör!), men vi gör fel i att tolka dessa som att den demokratiska grundhållningen sviktar hos ND/NI.

    • Jag vill gärna tro att du här har rätt, och förmodligen är det så.

      Vad jag här återgav ska mer ses som ett påpekande och ett frågetecken, än ett påstående och en anklagelse.

      Men jag kommer fortsättningsvis att läsa NI med mer kritiska ögon, det tror jag kan vara bra för NI.

      • Visst, kritiska ögon är alltid bra. Men om ledande företrädare bedyrar att de är demokrater får man ta dem på orden, så länge de inte aktivt visar på motsatsen. Än så länge tycker jag inte ND/NI gjort det, även om kommentarerna av Hill/Karlstrand i TV4-inslaget möjligen kunde uppfattas som om hållningen vacklade. Men efter att personligen ha talat med dem båda om detta, och ganska frankt framfört min (och din) kritik, känner jag mig ganska trygg med var de står.

      • … Jonas De Geer däremot, hans kommentarer i nationell.nu-tråden gör att man allvarligt kan fråga sig om han är demokrat i någon substantiell mening längre…

  6. [...] Idag sitt projekt ”Årets fosterlandsvän”, med bilder på de dittills nominerade. Jag fanns med där, sida vid sida med Nils-Eric [...]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 148 andra följare

%d bloggare gillar detta: