Afrikanska interventioner

Interventionen i Libyen gör mig betänksam.

Om en militärintervention ska göras i ett afrikanskt land – borde inte Sydafrika ligga närmare tillhands?  Om det är skydd mot våld och övergrepp mot människor som det handlar om?

Genom diverse satellitkanaler har jag kunnat följa utvecklingen i Libyen från början, och mina associationer går till en film jag såg om den stenrike ryske oligarken Boris Berezovski, med fallenhet för att manipulera politiskt och initiera ”folkliga” protester.

I en sekvens stod hans medhjälpare själva förbluffade inför en ”spontan” manifestation i Ukraina.  Vad de planerat vid sina skrivbord och pumpat in pengar i omsattes till verkligheten, där stod en massa entusiastiska människor i, helt ovetande om hur hela arrangemanget var regisserat.

Kan det vara fråga om något liknande i Libyen?

Ett intryck som slagit mig är att denna opposition i Benghazi verkar vara som en operettarmé. Så snart de kommer i närheten av en kamera kromar de sig, gör V-tecken, skära-av-halsen-tecken, viftar med fanor och skjuter i luften. Några resultat på slagfältet har de just inte åstadkommit, därtill har de varit alltför oerfarna, oorganiserade och odisciplinerade. Det har också framkommit att de gentemot ansatser till fria media på sitt område haft i princip samma inställning som Khadaffi.

Förvisso är Khadaffi en brutal diktator och säkerligen har han gjort sig skyldig till övergrepp. Som motiv till detta ingripande från västmakter verkar det dock tunt. Vilken regim skulle inte tillgripa militärt våld om en del av landet bryter sig loss? Så gjorde ju USA 1861. Den nu pågående militära interventionen kan ge ett farligt prejudikat, för att ingripa mot varje regim som misshagar väst.

 

Och hur uppriktiga är de föregivna motiven för ingripande? Man vill skydda människor, uppges det.  Varför har man då inte för länge sedan ingripit i Zimbabwe?

Varför står inte nu Sydafrika på agendan?

I Sydafrika avskaffades apartheid 1994 och landet fick ett ANC-styre. Befolkningen uppgick då, enligt den sydafrikanska regeringen, till  drygt 40 miljoner, varav drygt 76% var svarta och nära 13% vita.

Idag beräknas antalet invånare till 49 miljoner, varav 80% svarta och 9% vita. Förändringen återspeglar inte bara en skillnad i nativitet utan också emigration. Cirka 1 miljon vita har lämnat Sydafrika – inte utan anledning!

Ur SvD den 4/10 -06:

”Nära en miljon vita har emigrerat från Sydafrika det senaste decenniet. Lagstadgad rasdiskriminering anges som en huvudanledning.Den vita befolkningen har minskat med nära en femtedel efter demokratiseringen 1994. 

Den höga brottsligheten är en annan orsak till utvandringen, enligt forskaren Marco MacFarlane vid South African Institute for Race Relations, SAIRR.”

”Eftersom positiv särbehandling av vissa innebär negativ särbehandling av andra har den vita utvandringen tagit ny fart. Antalet vita har minskat med 840 000 personer på tio år, från cirka 5,2 till 4,3 miljoner. Med beaktande av den normala folkökningen var utvandringen runt en miljon, enligt SAIRR:s rapport.”

1.

Brottsligheten i Sydafrika ligger kanske högre än i något annat land.  Antalet bilkapningar i Johannesburg var ca 3.000 år 2002.  Antalet mord i Sydafrika uppgick samma år till över 21.000.

Erixons blogg:

”I Irak råder i förhållande till Sydafrika ett betryggande lugn. Iraq Body Count rapporterar ett tiotal mord per dag hittills under 2010.

Eftersom Sydafrika har cirka 49 miljoner invånare och Irak omkring 30 miljoner, kan man alltså konstatera att mordfrekvensen är tre gånger så hög i Sydafrika som i Irak (37 döda per 100.000 och år, mot 12 döda per 100.000 och år).”

Var fjärde man i Sydafrika har begått minst en våldtäkt. Nära hälften av våldstäktsmännen har våldtagit mer än en gång. Gängvåldtäkter är också mycket vanligt förekommande.

En politiskt korrekt kvinna får i Rapport lägga tillrätta: Det handlar om ”mäns” attityder. Nog vore det intressant att få veta hur stor andel av vita respektive svarta män som begått våldtäkt! Har någon enda vit deltagit i en gängvåldtäkt?

Svaret vet vi egentligen redan, från all annan statistik som entydigt visar att det är just svarta män som här utgör problemet.

Mer än 20% av de vuxna i Sydafrika har HIV/AIDS.

2.

MEN DET HANDLAR INTE BARA OM otryggheten genom en extrem utbredning i sig av våldsbrottslighet.

Det handlar dessutom om att denna ofta har en rasistisk udd:

vita väljs ut som offer just därför att de är vita.

Sedan 1994 har ca 4.000 vita farmare mördats.

Ur Nationell Nu:

”Vi har hittat något så ovanligt som en svensk-textad dokumentär om de vitas situation i Sydafrika. Filmen finns på Utbildningsradions hemsida.UR berättar att sedan apartheid föll och ANC tog makten i Sydafrika har en procent av landets vita befolkning mördats och hotet om våld gör att fler och fler flyr landet. Men långt ifrån alla flyr, och de som blir kvar isolerar sig mer och mer. De vita sydafrikanerna försöker hantera sin rädsla för brott, våld, övergrepp och svarta.

Chantelle stängde in sig på sin gård efter det att hennes make mördats av en svart man. Gården skyddas av dubbla elstängsel, larm, satellitövervakning och sökarljus, och liknar nu ett fort som hon hoppas ska vara ointagligt.”

3.

DET HANDLAR DESSUTOM OM att denna rasism mot de vita är sanktionerad uppifrån.

På webbsidan Sourze skrev i juli 2008 Lars Nilsson, som många gånger varit i Sydafrika:

”Förra året slog dock arbetsminister Membathisi Mdladlana i en debatt fast att positiv särbehandling aldrig kommer att upphävas i Sydafrika. Den omvända rasismen permanentas.” ”Även färgade och indier klagar. De anses vara för vita(!) för att få anställning i de statliga bolagen. I ANC-styrda storkommuner, en där bl a Pretoria med omgivningar ligger, är det bara svarta företagare som ska vinna kontrakt i anbudsförfaranden, säger borgmästaren. Ras är här otvetydigt ett trumfkort. 

Allt det här är åtgärder som naturligtvis påskyndar landets allt mer accelererande braindrain till främst den övriga engelskspråkiga världen.”

”Paradoxalt nog är det de vita liberala journalisterna, som en gång tog strid mot apartheid, som sparkas ut först, medan de som blundade och lydde då, duger även nu. Allt detta sker under en öronbedövande tystnad från den under vita rasistregimen så upprörda svenska journalistkåren. Men nu gäller det tydligen att tassa mjukt.

Dessvärre är det mycket som tyder på att Sydafrika, som länge ansetts vara ett demokratiskt föregångsland på kontinenten (det enda faktiskt i Afrika), är på väg mot samma sorgliga öde som Zimbabwe. Även där ville ingen i väst uppmärksamma den svarta rasismen och dess konsekvenser förrän det var för sent. Den sydafrikanska regeringens uttalade förståelse och undfallenheten inför Mugabes skräckregim är oroväckande.

Själv har jag besökt landet ett flertal gånger både under apartheidtiden och efter frigörelsen….”

Aktivister inom ANC ungdomsorganisation har t.o.m. sånger med texter om hur boer ska mördas.

Från Flashback:

”ANC verkar inte våga ta itu med sin uppviglare Julius Malema. Det kan stå Sydafrika dyrt.  

Malema är precis den sortens ledare som Afrika sett alldeles för mycket av.

I början av veckan lovade styrande partiet ANC att ungdomsförbundets ledare Julius Malema skulle straffas för att han den senaste tiden blåst under de rasistiska stämningarna i Sydafrika.

Trots förbud i domstol fortsatte han sjunga apartheiderans kampsång med textraderna ‘kill the boer’ (boer=vit sydafrikan).

Han besökte Zimbabwes diktator Robert Mugabe och hyllade denne för politiken att konfiskera de vita farmarna jordbruk och dela ut marken till svarta. Malema vill genomföra samma ‘reform’ i Sydafrika.”

”Den 29-årige Julius Malema är en virvelvind av trubbel. ANC:s enfant terrible.

Än så länge är han ‘bara’ ungdomsförbundets ledare, men Zuma har pekat ut honom som en framtida president i landet.”

”Han tycker sig stå över lagar och regler och gör precis som han själv vill. Han pratar som han bodde i en kåkstad men lever i ett av Johannesburgs fashionabla områden och går ständigt omkring i dyra kostymer.

Han söndrar och härskar för att själv skaffa sig mer makt.”

Missförstå mig nu inte.

Jag föreslår inte att västländer ska ingripa med bombplan och missiler mot regeringen i Pretoria. Kanske inte ens att ekonomiska sanktioner ska tillgripas, i varje fall inte i en första vända.

Däremot bör själva problemet erkännas, och komma upp som en fråga på dagordningen inom FN.

 

Krav måste ställas på ANC-regeringen att leva upp till det icke-rasistiska samhälle som ställdes i utsikt 1994, när Nelson Mandela tog över. Det måste bli ett stopp på den etniska rensning som nu pågår på den sydafrikanska landsbygden!