Krig och sanning (2)

Fortsättning på ”Krig och sanning (1)”

För att ta det från början.

De tyska landförlusterna i  Versaillesfreden 1919 framgår av kartan ovan.

x
Tyskland under Weimarrepubliken såg således ut enligt nedan.

Efter 1945 blev det en uppdelning enligt ovan.

Det lila området hade först erövrats av västsidan, men i utbyte för tillträde till Berlin – som intagits Röda Armén – överlämnades detta till ryssarna. Tillsammans med det röda området blev detta den sovjetiska ockupationszonen.

Av de amerikanska, brittiska och franska ockupationszonerna i väster blev snart  Västtyskland. Denna förbundsrepublik utropades 1949. Moskva kvitterade med Östtyskland, DDR, samma år.

Men området öster därom, öster om Oder-Neisse-linjen?

Det var tidigare tyskt kärnområde, men fick avträdas till Polen.

Polen, som i sin tur fick avträda stora områden i öster till Sovjetunionen. Min historielärare på gymnasiet uttryckte saken drastiskt: Polen blev befriat från den tyska ockupationen, men  hamnade på en annan plats.

På den tiden hade jag minst av allt några sympatier för tyskarna, ville knappt lära mig tyska pga av den motviljan. Kunde heller inte hysa någon medkänsla med dem, om de i krigets slutskede fick s.a.s. skörda vad de själva hade sått.

Ändå låg där en nyfikenhet och pyrde. I övre tonåren skaffade jag många brevvänner runtom i världen, för att träna mina kunskaper i engelska och esperanto. Bland dem fanns en flicka i staden Wroclaw.

Den staden hette tidigare Breslau och var Tysklands fjärde stad i storlek. Nu var den polsk. Detta fascinerade mig: betydde det att i staden levde både polacker och tyskar, eller hade alla tyskar lämnat staden? Jag frågade om detta, men fick bara goddag-yxskaft-svar. Min fråga var tydligen känslig.

På 60-talet läste jag Jörn Svenssons bok ”Vägen till fjärde riket” om det ”revanschistiska Västtyskland” och blev upprörd över denna revanschism. Vid resor dit fick jag detta bekräftat: ”Dreigeteilt – niemals!” (tredelat – aldrig!) stod det på affischer. Man accepterade alltså inte Oder-Neisse-linjen som gräns.

Detta drevs tydligast av CDU/CSU, men även övriga partier höll  frågan öppen (allt annat vore kanske politiskt självmord). I praktiken fanns ingen möjlighet för något av de västtyska partierna att ändra några gränser.

Men det rörde sig om stora och dessutom tätbefolkade tyska landområden som hade blivit polska. Vad hade hänt med de tyskar som tidigare levt där?

Säkert var att i skolundervisningen hade ingen kunskap förmedlats kring detta. Inte heller kände jag till några informationskällor som kunde ge svar i frågan. Iofs stod ganska klart att dessa tyskar fördrivits, men hur hade det gått till?

Som invandringskritiker blev jag från tidigt 90-tal prenumerant på tidningen Fri information, med Eva Bergqvist som redaktör. 1996 tog hon upp ämnet, skrev under rubriken ”Öga för öga”  om en judisk hämnd:

”Verkligheten har som bekant alltid två sidor. Lika oskyldiga som judarna var till de anklagelser nazisterna tog som förevändning för sina massakrer, lika oskyldig var den tyska civilbefolkningen. Vad kunde tyska barn göra för att stoppa Förintelsen? Hur kunde vanliga tyska kvinnor stoppa nazisterna?

I västvärlden har det under de gångna femtio åren varit beklämmande tyst om den tyska civilbefolkningens lidande…”

Artikelrubriken refererade till en bok i ämnet som utkommit året tidigare:

”John Sack är jude och amerikansk journalist. Efter att under många år ha skrivit om nazismen och brotten mot judarna, fick han höra talas om en polsk judinna, Lola, som överlevt Auschwitz och blivit lägerchef i ett polskt koncentrationsläger för tyskar i Schlesien 1945.

Lola flyttade efter kriget till USA och levde respektabelt och framgångsrikt. Sack lyckades intervjua henne. Han tillbringade därefter flera år med att forska i polska, tyska och israeliska arkiv och kunde 1993 publicera sin bok på Basic Books, ett amerikanskt bokförlag tillhörande Harper Collins Publishers. Boken kom ut i pocketupplaga på samma förlag 1995 och hade då ett nytt förord av författaren.

I förordet beskrev han vad som hänt honom under de gångna två åren. Hans bok hade blivit föremål för hätsk kritik, den påstods vara idel lögner, han skälldes för antisemit (trots sitt judiska ursprung) och nazist och vägrades genmälen. Han vägrades t o m annonsera om sin bok. Våren 1995 berättade Dagens Nyheters Tysklandskorrespondent att An Eye for An Eye blivit översatt till tyska och tryckt men att förläggaren i sista sekunden drog tillbaka hela upplagan.

John Sack berättar att Stalin själv gav order om att judar skulle rekryteras till den polska säkerhetstjänsten och driva de koncentrations- och förintelseläger som inrättades för den tyska civilbefolkningen i Polen.

I huvudsak handlar boken om Lolas koncentrationsläger i Gleiwitz, och Shlomos förintelseläger i Schwientochlowitz, båda i Schlesien.

Sack berättar emellertid även om andra koncentrations- och förintelseläger för tyskar i Polen, Potulice, Myslowitz, Grottkau, Hohensalza, Blechhammer m fl.

Totalt fanns i Polen under 1945 1 255 koncentrationsläger för civila tyskar. Befolkningen kring lägren hörde tyskarnas skrik, såg liktransporter…”

Under 1997 fortsatte Eva Bergqvist med en artikelserie om sudettyskarnas öde, ”Minnen från fördrivningen”: här, här, här, här och här.

John Sack talar själv i denna film:

Till dem som tagit upp ämnet fördrivningen hör också Lars Adelskogh:

”Beslutet om fördrivningen av de 15 miljoner tyskarna från länderna i öster fattades på de båda konferenser de allierades ledare höll i Jalta i februari 1945 och i Potsdam i juli och augusti 1945. Fördrivningarna och massakrerna började dock redan på hösten 1944. De första rödarmé­förbanden trängde in på tysk mark den 19 oktober 1944, och samma dag förövades den första massakern på tysk civilbefolkning, den i ostpreussiska Nemmersdorf.

Det som sedan följde var en ändlös rad av massmord, plundringar och våldtäkter, som drev miljontals människor på panisk flykt. Hur många som frös ihjäl på vägarna västerut eller dukade under av hunger och sjukdomar, får vi väl aldrig veta.

Ett särskilt dystert kapitel är massvåldtäkterna på tyska kvinnor och flickor…”

”…En annan underhusledamot sade: ‘Var det DETTA som våra soldater dog för?’ och i Congressional Record för den 2 augusti 1945 finns antecknat att en amerikansk senator yttrade: ‘Efter de nazistiska koncentrationslägrens fasa borde man ha kunnat vänta sig att något sådant aldrig mer skulle hända. Men tyvärr…’ Senatorn rapporterade om prygelorgier, arkebuseringar, vattentortyr, uppskärande av blodådror, sönderslagning av skallar mot taket i Byråns koncentrationsläger (Sack, anf. arb., s. 111).

Byrån, som drev de 1255 koncentrationslägren, leddes av Jacob Berman. Bland hans med­arbetare fanns Lola Potok Ackerfeld, Itzak Klein, Adela Glickman, Moshe Grossman, Shimon Nunberg, Salek Zucker, David Feuerstein, Ayzer Maka, Aaron Lehrman, Jadzia Gutman Sapirstein, Shlomo Singer, Chaim Studniberg, Hanka Tinkpulver, Shlomo Morel, Efraim Lewin, Moshe Maka, Barek Eisenstein, Major Frydman, Jacobowitz, Mordechai Kac, Moshe Kalmewicki, Jozef Kluger, Nachum Solowitz, Moshe Szajnwald och Schmuel Kleinhaut (Sack 182-183).”

Mot denna bakgrund gör jag närmast två reflexioner:

1.

Koncentrationsläger, med en gränslös grymhet i behandlingen av fångarna. Inte bara ett KZ utan många hundratals.

Med Nürnbergrättegångarna och överhuvudtaget i den västpropaganda som vi fått ta del av har segermakterna framställts som moraliskt överlägsna de besegrade.

För detta finns alltså föga substans. Det blev i stort sett samma sak ett varv till, bara med nya rollbesättningar.

2.

Om detta har inte vi inte fått veta något.

En bok som John Sacks finns inte att beställa från AdLibris eller Bokus. Än mindre arrangeras några klassresor med svenska elever till inrättningar som Gleiwitz eller Schwientochlowitz.

PS

Historien kompliceras ytterligare av att bilden på utmärglade fångar i tyska KZ är långtifrån entydig. Det finns gott om fotografier på fångar som såg påfallande välnärda ut vid befrielsen 1945.

Bombkriget får bli en separat bloggtext.