Propagandajippo?

Sveriges kulturminister, Lena Adelsohn-Liljeroth (M), ska göra en politisk markering mot Ryssland och dess ledare Vladimir Putin, genom att inte närvara vid OS-invigningen i Sotji den 7 februari i år.

Vilket folkligt mandat har hon för att göra detta?

I Aftonbladet den 13/1 säger vår kulturminister:

”- Invigningsceremonierna och även avslutningsceremonierna är ju en möjlighet för värdlandet, och kanske inte minst den politiska ledningen att visa upp sig. Och det är något av en propagandamanifestation…”

”Lena Adelsohn Liljeroth ser bland annat problem i hur Ryssland försvårar demokratiaktivisters arbete samt i hur homo- och bisexuella personer behandlas.

– Det är så mycket i Ryssland som går åt fel håll, ..”

”- I Putins fall är det här ett propagandajippo, finns mycket att ifrågasätta, miljö, pengar och inte minst de mänskliga rättigheterna.”

På SR:s webbsida säger hon:

”- Det är en speciell situation i Ryssland där makten nästan uppmuntrar till förtryck av homosexuella och demokratiaktivister,..”

Under själva spelen ska den svenska kulturministern dock finnas med, och agera:

”…Och vi kommer träffa representanter från demokratirörelser under tiden vi är där,..”

Här knyter kulturministern tydligen an till en tidigare svensk inriktning, som ”humanitär stormakt”:

Ur ”OM VÄRLDEN … magasin i globala frågor”, den 25/4 2013:

”Utvecklingen på demokratiområdet har i Ryssland varit negativ under många år. … I uppenbart syfte att tysta kritik och passivisera samhället drev Putin raskt igenom kraftiga inskränkningar av mötes- och föreningsfriheten.”

”Det tycks råda bred enighet i Sveriges riksdag om behovet av att stötta den ryska demokratirörelsen.”

Från två år tidigare, på Utrikespolitiska Föreningens webbsida:

”Ryssland har utvecklats i en alltmer auktoritär riktning sedan Vladimir Putin kom till makten för drygt tio år sedan. Den 4 december hålls parlamentsval i landet, i en situation där oppositionen har svårt att sprida sitt budskap till väljarna.

Utrikespolitiska föreningen, i samarbete med Östgruppen, ger er nu möjlighet att möta den ryske människorättsförsvararen Dmitrij Makarov som berättar om den ryska demokratirörelsens och oberoende organisationers kringskurna möjligheter att verka fritt och göra sina röster hörda.”

Ytterligare två år tidigare, 2009, finner jag denna information på SIDA-webben:

”Samarbetet med Ryssland … insatser för demokrati och MR, … Målet att Ryssland utvecklas till en modern och demokratisk stat ligger i såväl vårt som övriga Europas intresse.

Sverige bedriver idag internationell samverkan med Ryssland inom sektorerna miljö samt demokrati och mänskliga rättigheter. Det övergripande målet för det senare är att bidra till en demokratisk utveckling i det ryska samhället, stärkt yttrandefrihet, ökad respekt för kvinnors och mäns lika rättigheter samt medborgarnas ökade inflytande i demokratiska processer.

Genomförandet av strategin för stöd till demokrati och mänskliga rättigheter går dock inte som planerat. En ny lag från 2012 innebär att organisationer som tar emot utländskt stöd måste registrera sig som ‘utländska agenter’. Det har lett till att en mängd organisationer, inklusive Sidas samarbetspartners, utsatts för inspektioner av ryska åklagarmyndigheter och fått stora svårigheter att agera….Dessutom har HBT-organisationernas möjligheter att arbeta gravt försämrats i och med den nya uppmärksammade lagen som förbjuder propaganda om HBT-frågor till minderåriga.”

Det här vetter ju åt två håll: A. Ryssland B: Sverige

A. Ryssland

Vad menar man konkret med ett ”modernare” Ryssland?  Är det fråga om annat än att försöka forma Ryssland efter en svensk och amerikansk mall?

I Sverige kan ju noteras vad de senaste decenniernas utveckling medfört:

• nya pk-värderingar kring mångkultur, genus, hbt, rättsstat, mm som skiljer sig radikalt från vad som tidigare varit gängse, och där en majoritet av medborgarna alltjämt har en annan syn än kultureliten.

• massmedia som är enkelriktade och som gjorts till kopior av de amerikanska

• även partier som smälter samman åsiktsmässigt.

Och vad lägger man från svensk sida här in i begrepp som ”demokrati”?

Den frågan blir ju relevant mot bakgrund av hur detta begrepp använts från pk-håll i den svenska debatten!

B. Sverige

Kulturministern behöver inte resa till Ryssland för att finna demokratiförkämpar.

Vill hon t ex verka för ökade möjligheter att här ”verka fritt och göra sina röster hörda”, då finns mycket att göra inom vårt eget lands gränser.

Till att börja med kunde hon verka för att presstöd även i fortsättningen ska kunna utgå enligt intentionerna, dvs till att värna en åsiktsmässig mångfald.

Vill hon träffa representanter för demokratirörelser så är t ex flera av oss inom Opinionsbildarna redo att ställa upp för att ge vår syn på demokratiläget i Sverige.

För övrigt:

Lek med tanken att Ryssland skulle vilja stöda en demokratisk utveckling i Sverige. Där skulle då inte behöva saknas uppslag för stödinsatser!

• stöd till alternativa media

• stöd till advokatkostnader för åtalet mot Expressenredaktören

• stöd till bötesfond, för domar mot demokratiaktivister

• stöd till dem som genom extremistaktioner fått egendom förstörd

• stöd till dem som genom Expo-agerande förlorat arbetet

PS

Kulturministern hävdar också att utvecklingen ”går åt fel håll” i Ryssland.

Vilken grund har hon för det påståendet?

I hbt-frågor har Ryssland aldrig haft hållningen att homosexuella ska få adoptera barn eller att hbt-propaganda ska bedrivas gentemot barn. Där handlar det snarare om att myndigheterna – med brett folkligt stöd – försvarar ett status quo.

Det är ungefär med ryssarna år 2014 som med invånarna i Sjöbo kommun år 1988 – de vill inte få skrivet på näsan av en kulturelit utifrån vad de ska tycka och känna.

För övrigt anser jag att Karthago…