Tyska lärdomar

Det tyska folket fick alltså betala ett högt pris för äventyret med nazisterna och Adolf Hitler:

• terrorbombningarna av Dresden och andra tyska städer

• krigsfångar som lämnades att svälta ihjäl, i massomfattning

• fördrivningen av 12 miljoner tyskar från öster om Oder-Neisse

• ca 1.200 koncentrationsläger för tyskar

• skuldbeläggning av tyskar och kompensationskrav från judar.

Klart är att, när samhällen bryter samman, när krig bryter lös och när en gränslös terror får spelrum, då är det vanliga medborgare som drabbas, ”den lilla människan”, som får ta smällarna.

Frågan är vilket ansvar den lilla människan haft i utvecklingen, vilket ansvar som kan läggas på vanliga medborgare för det som händer.

Hade tyskarna någonsin ett val?
– Hade de det år 1933?
– Hade de det år 1943?

Parallellerna är här uppenbara, tycker jag, till Sverige 2014 – på marsch mot avgrunden!

Framför mig ser jag bilderna på snälla gamla damer i Kärrtorp och på andra antirasistiska manifestationer: de kände, att de ”måste göra någonting”. De ville manifestera mot främlingsfientlighet, gick fram under ett godhetens baner.

Var det inte så också i Tyskland på 30-talet? Man lystrade till signaler uppifrån, menade väl och reagerade mot orättvisor? Man upplevde enighet och gemenskap,  kände sig ha så rätt. För att i slutänden ramla ned i en avgrund av våld och lidande.

Hur hamnade tyskarna i denna sits?

Jag kan se fyra moment:

1. Versaillesfreden

Från fransk sida var denna menad att så grundligt vingklippa och trycka ned Tyskland, att landet aldrig mer skulle ha kraft att starta ett krig. Detta misslyckades ju. Vad man istället åstadkom var ett bittert tyskt folk, som kände sig orättvist behandlat.

Avmilitarisering och ett gigantisk krigsskadestånd att betala. Många landområden med tysk befolkning fick avträdas till grannländerna.

Till bilden hör att tyska trupper fortfarande stod inne i Frankrike när vapenstilleståndet slöts,  Tyskland var inte militärt besegrat.

2.  Weimarrepubliken

Under Weimarrepubliken 1919-33 saknades spärregler vid riksdagsvalen. Resultatet blev ett stort antal småpartier och svaga regeringar – med återkommande regeringskriser och täta nyval. Politikerföraktet växte.

3. Ekonomisk kris

Weimartiden karaktäriserades också av massarbetslöshet och hyperinflation, strejker och oroligheter.  Tyskarna kände en djup otrygghet.

4. Hitler kom, och lyckades

I detta läge dök Adolf Hitler upp som en stark ledare, med ett stort och  välorganiserat parti. Många tyskar kände att de inte hade något att förlora, de kunde ge Hitler chansen att visa vad han gick för.

Vad som sedan hände var inte bara att han upplöste andra partier, upprättade koncentrationsläger och med våld krossade all opposition. Därutöver lyckades han komma tillrätta med arbetslösheten och förbättra tyskarnas vardag. Den tyska tv-serien ”Heimat” har beskrivit hur enskilda tyskar välkomnade ”den nya tiden” där alla behövdes – envar hade jobb, industrin blomstrade.

Dessutom nådde Hitler framgångar inom utrikespolitiken – genom upprustning, diplomati och krigsföretag. Ett antal områden med tysktalande befolkning införlivades med Tyskland, däribland Österrike och Sudettyskland. Många tyskar kunde känna att de rest sig ur en förnedring. Till den återvunna stoltheten bidrog den välregisserade Berlinolympiaden 1936.

Tyskar i allmänhet var knappast medvetna om det förtryck som oppositionella utsattes för. Hur skulle de ha kunnat få reda på det när all media var kontrollerad av Propagandaministeriet…

Nu sänds svenska skolungdomar på studiebesök till Auschwitz för att titta på gaskamrar och vaccineras mot ondskan… hur stora är oddsen att detta ska lyckas?

Det som hände får inte hända igen, därom kan säkert många vara överens. Men hur gardera sig mot upprepningen av ett sådant elände i megaformat?

Till Kärrtorp ska jag återkomma i ett senare inlägg, här vill jag bara först skarva på med ett konstaterande att inte ens när det stod klart vad Hitlerväldet mynnat ut i var hans ställning hotad av något uppror från tyskarna. Detta hade inte bara sin förklaring i Gestapo, hot och våld, det handlade också om dels ett förtroendekapital, dels propaganda och indoktrinering.

Kapitulationen i Stalingrad var ett faktum den 2 februari 1943.

Två veckor senare, den 18 februari 1943, höll Joseph Goebbels sitt stora tal i Sportpalatset i Berlin. Där fick han folkmassan att yla av entusiasm efter ”det totala kriget”.

Samma dag som detta stora propagandamöte hölls greps deltagarna i den lilla motståndsgruppen ”Vita Rosen” – några unga tyskar kring Sophie Scholl – som verkat i München genom att ge ut regimkritiska flygblad.

I ett av dessa skrev man:

”Ingenting är ett kulturfolk ovärdigare än att utan att göra motstånd, låta sig regeras av en ansvarslös och åt dunkla drifter hemfallen härskarklick. Är det inte så att varje hederlig tysk idag skäms för sin regering, och vem av oss kan ana vidden av den skam, som vi och våra barn kommer att drabbas av, när en gång fjällen fallit från våra ögon, och de grymmaste brott som inte känner några som helst gränser avslöjas?

Om det tyska folket redan är så korrumperat till sitt innersta väsen, och så fördärvat att det utan att lyfta ett finger, i lättsinnig förtröstan på en historiens tvivelaktiga lagbundenhet, offrar det högsta som en människa äger och som höjer henne över alla andra varelser, nämligen den fria viljan, och offrar människans frihet att själv ingripa i historiens gång och låta den underordna sig hennes förnuftiga beslut…”

En av Sophies väninnor skrev i ett brev: ”Vart bar det hän med detta krig, detta parti och detta fördummande av människorna?”

Så vad blir svaret på frågan i rubriken?
Vilka lärdomar finns att dra av den tyska erfarenheten?

Grundläggande är att kämpa för att kunna fortsätta kämpa. Dvs att försvara demokratiska fri- och rättigheter, som verklig mötesfrihet och yttrandefriheten på internet.

Läs mer:

http://www.janmilld.se/msni/1508.html

http://www.janmilld.se/ms05/m11.html

http://sv.wikipedia.org/wiki/Sportpalatstalet

http://www.youtube.com/watch?v=0UI8znzWOVk

För övrigt anser jag att Karthago…