Vem skriver manus?

Nog är det ETT UNDERLIGT KRIG som pågått i Syrien nu under cirka ett års tid: där finns ju bara en stridande part!

1. Regeringen i Damaskus ägnar sig åt ett till synes helt obefogat våld. Den där president Assad måste vara en ren sadist. Det blir den slutsats som svenska TV-tittare inbjuds att dra, genom de presentationer som ges av SVT och TV4.

2.  Vad svensk TV-publik också får lära sig i dagarna är att Ryssland och Kina bytt position i Syrienfrågan, genom att acceptera Kofi Annans fredsplan.

3.  Vidare serveras vi en bild att de syrier i Sverige som har åsikter i frågan sympatiserar med den sida som inte finns, men som utsätts för regimens våld.

Nu är det så att jag i min TV-apparat har tillgång till kanalen Russia Today.  Dessutom är jag prenumerant på tidningen Nationell Idag.

Oj, vad det komplicerar bilden!

Låt mig först konstatera att svenska mediakontrollanter gör vad de kan för att skona svenska folket från sådana komplikationer. TV-kanalen RT finns således inte att tillgå genom någon enda av de företag som i övrigt tillhandahåller ett påfallande brett utbud av förströelse. Nationell Idag får visserligen presstöd, men det var ju ett misstag, att rätta till. En utredning är nu tillsatt för att åtgärda det.

Missförstå mig inte: jag bestrider inte att Damaskusregimen använder våld, att detta drabbar civila och att det är mycket illa. Men en första fråga som behöver ställas blir ändå: varför?

Uppenbarligen finns det ett väpnat motstånd, som man slår ned.  Vilka är det som står för detta våld, riktat mot regimens poliser och soldater?

Är det bara vanliga syrier, som ogillar regimen? I så fall: varifrån har de fått så mycket vapen, innefattande tunga sådana?

Innan vi går vidare, kolla 5.20 minuter in på denna film. Där visas hur ”opposition” är något som kan fixas fram på beställning, från krafter med ekonomiska och mediala resurser.

Jag ser Syrienkriget som en fortsättning på Libyenkriget, i linje med den USA-plan om regimskiften i sju länder som den pensionerade amerikanske generalen Wesley Clark vittnat om.

Det är samma krafter bakom båda krigen och man har försökt följa samma koncept. Man har levererat inte bara vapen utan även krigare.

Denna gång har man dock inte lyckats få något FN-beslut om flygförbudzon. Man har verkligen försökt, men både Ryssland och Kina har lagt in veto i säkerhetsrådet.

Företrädare för den brittiska regeringen har då tagit till brösttoner, och moraliserat mot Ryssland/Kina. Hållit dem ansvariga för våldet i Syrien.  Västmedia har torgfört och instämt i denna propaganda.

Ryssland och Kina har inte motsatt sig krav på eld upphör, men har krävt att en FN-resolution ska rikta sig mot båda sidors våld i konflikten. Man har inte gått med på en resolution som kräver att regeringen Assad ska avgå.

När Ryssland och Kina nu ställer sig bakom Annanplanen, så är det inte dessa två länder som ändrat sig.  Annanplanen innefattar  inget krav på att Assad ska avgå – snarare är det alltså väst som ändrat sig, genom att acceptera denna plan.

Rebellsidan  knorrar dock – är inte nöjd med reformer innebärande flerpartisystem, allmänna val och möjligheter för en folkmajoritet i Syrien att fälla avgörandet. Det är inte främst det syriska folket som man söker stöd från, utan makthavare i väst med militära och mediala  muskler.

Västsidan har alltså tvingats ändra sig. Varför?

Förklaringen är mycket enkel: rebellerna har inte lyckats hävda sig på slagfältet.

Så var det även i Libyen, men efter att NATO:s bombande pågått ett antal månader hade Al-Gathafi-styrkorna malts ned tillräckligt för att rebellsidan skulle få ett övertag.

I Syrien blev det ingen ”flygförbudzon” och inget NATO-bombande. Således kunde rebellerna där inte hävda sig.

Därmed har jag svarat på punkterna 1 och 2 i inledningen. Beträffande punkt 3 – demonstrerande av syrier i Sverige – så framgår av NI nr 12/12 att de demonstrationer som hålls till stöd för Assad har varit väsentligt större än de som hållts mot honom.

Men vilka av demonstrationerna är det som har uppmärksammats av svenska massmedia?

Gissa tre gånger…

Samma mönster går igen, från Kosovokriget 1999 till Libyenkriget 2011 – media fungerar som en plog att bearbeta opinionen och röja vägen för militära insatser.

Beträffande Libyen vet vi hur det slutade: Al-Gathafi lynchades. Vad som inte framkommit var att han önskade en förhandlingsuppgörelse – alltmedan en helt motsatt bild presenterades i SVT, under medverkan av utrikesminister Carl Bildt.

Förljugenheten är alltså total.

Vilket väcker frågan: vem skriver manus, vem är dirigenten? Hur förmedlas rätt repliker, konstpausar och tonfall?

Se även:

Kosovosummering:
http://www.janmilld.se/millt/v27.html

Sagan om floridakubanerna:
http://www.janmilld.se/fred/fba.html

Vilka är rebellerna?
https://janmilld.wordpress.com/2012/02/07/vilka-ar-rebellerna/

Reflexioner i krigstid
https://janmilld.wordpress.com/2012/01/08/reflexioner-i-krigstid/

Kolla framförallt 2 minuter in på denna film: