Vilka är rebellerna?

Hur kommer det sig att det som nu händer i Syrien ger mig associationer till Kosovo 1999?

Där började det med att UCK-gerillan – som senare visade sig syssla med både det ena och det andra, bl.a. organhandel – dödade serbiska poliser. När serbisk militär så småningom svarade med motvåld hamnade detta på TV-skärmar i USA och gjorde den amerikanska allmänheten upprörd.

Sedan var NATO igång. Den serbiska armén lyckades man aldrig besegra på slagfältet, men genom ihållande bombningar av Serbien, som smulade sönder landets infrastruktur, tvingades Belgrad ändå till underkastelse.

Provinsen Kosovo bröts loss från Serbien, för att senare bilda en egen stat.

Tolv år senare var det Libyen som stod på NATO-menyn. Det tog ett halvt år av intensiva bombningar, men till sist hade man smulat sönder tillräckligt mycket av infrastruktur för att lyckas även där: en ny regim kunde installeras i Tripoli. Till priset av hur många döda? 1.000? 10.000? 100.000? Det får vi inte veta, detta intresserar sig inte våra massmedia för.

Lika litet som de rapporterar om situationen i Libyen idag, nu efter ”befrielsen”. De som beväpnats av väst är ju till stor del al Quaida-figurer – vilket demokratiskt sinnelag och vilken humanitär hänsyn har de visat prov på efter att NATO givit dem seger?

Klart är att president Barak Obama var nöjd, närmast lyrisk: USA hade lyckats driva igenom sin agenda utan amerikanska soldater på marken, utan att amerikanska liv hade behövt offras. Kolla 2 minuter in på denna film:

Nöjd, ja direkt euforisk över Al-Gathafis död, var även utrikesminister Hillary Clinton.

Man hade alltså funnit ett ”recept för framgång”. Är det detta recept som nu tillämpas i Syrien?

I Bahrain, med en stor amerikansk flottbas, har manifestationer mot regimen pågått i över ett halvår, med massor av dödsoffer. Regimens ”säkerhetsstyrkor” går till och med in i sjukhusen, söker efter och griper sjukvårdspersonal som behandlat offer för  deras ”säkerhetsarbete”. Detta har inte väckt uppmärksamhet i västliga massmedia,  har inte varit ett bekymmer för ”det internationella samfundet”, har inte resulterat i några fördömanden från FN:s generalsekreterare.

Annorlunda förhåller det sig med SYRIEN– ett av de länder som står på USA:s lista för regimförändringar. När FN:s säkerhetsråd håller sammanträden för att ställa Ryssland och Kina i skamvrån, de två länder som lagt in veto.

Förvisso har våldet i Syrien trappats upp väsentligt och det är mycket illa. Men hur har det gått till?

Är det inte en utnötningstaktik, som nu börjar ge resultat? Under snart ett år har regimen bearbetats med attacker från beväpnade grupper, det tar till sist på krafterna och man slår till alltmer i desperation, alltmer urskiljningslöst. Den opposition som från början kanske inte hade så utbrett folkligt stöd kan på så vis vinna terräng opinionsmässigt. Och i FN:s säkerhetsråd kan representanter för väst ta till brösttonerna.

Vad jag ställer mig är tre frågor:

1. Vilka är dessa rebeller och vad vill de?

2. Vilka har beväpnat och finansierat dem?

3. Vad är Rysslands alternativ?

På den sista frågan tror jag mig veta svaret: Ryssland önskar också få slut på blodbadet, men vill att krav ställs på oppositionen att visa förhandlingsvilja. Målet ska inte nödvändigtvis vara en regimförändring – däremot enighet om vissa principer och fria val. Ungefär så har jag uppfattat den ryska ståndpunkten.

Det är i varje fall min ståndpunkt.

Robsten har också skrivit om Syrien och våra vedervärdiga massmedia här i väst.