Skymningsland


Efter snart två decennier som aktiv invandringskritiker borde jag kunna känna mig luttrad, men tydligen vänjer jag mig aldrig helt vid sakernas tillstånd i mitt land. Precis som befolkningen i världen ökar exponentiellt, verkar galenskaperna i Sverige göra det. De senaste veckorna har det bara känts som för mycket!

I Aftonbladet den 20/2 2012 buntar Oisin Cantwell ihop politiskt engagerade svenskar med tungt kriminella och yrkesbrottslingar:

”Den bristande kontrollen av nämndemännen är ­häpnadsväckande naiv. Systemet ger politiska extremister och organiserad brottslighet möjlighet att infiltrera och påverka domstolarna.”

”…i den tid då två höger­extremister lyckats bli nämndemän i Södertälje tingsrätt bör denna risk tas på allvar.”

En ND-medlem som Sanna Hill skulle alltså vara att jämföra med medlemmar i Bandidos eller Hells Angels.

Oj, vad allt låter bekant!

Redan 1995 satte Björn Häger på Dagens Eko med hjälp av TT igång ett drev mot Anders Sundholm”den främlingsfientlige nämndemannen”.  Anders satt ju i Svea hovrätt, och som invandringskritiker förutsattes han inte kunna besitta ett spår av integritet. Han antogs vara så förblindad av antipatier mot allt vad invandrare heter, att han där tvångsmässigt skulle vilja fälla och ge hårdast möjliga straff.

Denna föreställning saknade varje stöd i verkligheten, men det var inte nödvändigt. Det här är en typ av ”berättelse” som bara fortsätter att rulla på, med automatik.

1995 var också det år Oisin Cantwell som journalist på Radio Stockholm var hemma hos mig för att göra en intervju med utgångspunkt från min bok ”Lagom är bäst”, en bok som Anders Carlberg gett ett positivt omdöme i socialdemokratiska ST.

Till bakgrunden hör att ”Lagom är bäst!” skrevs 1994 och att tidskriften Blågula frågor startades samma år. Dessförinnan hade jag själv åsiktsmässigt tillhört de politiskt korrekta i invandringsfrågan, men ändrat mig inför verkligheten. Jag var nog naiv i min föreställning om att så skulle även andra tänkande människor göra, bara de fick fakta presenterade för sig.

Beredvilligt hade jag ställt både boken och BGF-material  till Cantwells förfogande, med tillförsikt om att han skulle ta intryck av mina – som jag tyckte – starka argument.

Därav blev intet. Dagen därpå vevade Radio Stockholm varje timme ”nyheten” om den främlingsfientliga boken som Carlberg plussat för…

Några moment kring händelserna dessa dagar kan förtjäna att lyftas fram och bärgas åt eftervärlden:

• När jag pressade Oisin Cantwell på vad han lade in i sitt begrepp ”invandrarfientlig” gav han detta en mycket vid innebörd: envar som var kritisk mot en invandrare var att beteckna som ”invandrarfientlig”!

• Jan Björklund var vid denna tid en ung politiker i karriären. Som sådan hade han näsa för vad som kunde hjälpa denna karriär. Således antog fp-gruppen i Stockholms stadshus ett uttalande, där man fördömde den ”rasistiska propaganda” som min bok utgjorde prov på.

Som jag såg det fanns inte ens ett kommatecken att hänga upp den typen av anklagelser på. Jag försökte upprepade gånger få kontakt med Björklund, för jag var genuint nyfiken på vad han skulle ge exempel på som ”rasistisk propaganda” i min bok. Det blev många samtal, men jag kom aldrig längre än till hans sekreterare. Björklund hade gått under jorden.

Däremot fick jag tag i Caroline Lundbom, som också satt för Folkpartiet i Stockholms kommunfullmäktige och som medverkat till uttalandet mot min bok. Jag krävde att hon skulle ta tillbaka sitt fördömande. Det ansåg hon sig inte kunna göra – med motiveringen att hon inte hade läst boken!

• När jag kontaktades av ABC-nytt, dvs regional-TV, välkomnade jag dess reportrar hem till mig för intervju och reportage. Tydligen hade jag inget lärt att Cantwell-historien, utan såg där en chans till upprättelse.

Det blev naturligtvis bara en upprepning. Dessa journalister fungerar inte som intellektuella, sökande en sanning, redo att ta intryck.  Tvärtom, de är som soldater i en armé, på jakt efter en fiende, i förväg redan utsedd, en fiende att krossa.

Då som nu är jag noga med distinktioner och nyanser. Kritik av enskilda invandrare, konstateranden om överrepresentation i brottslighet mm, får inte bli till generaliseranden mot alla invandrare.  För sådant ”finlir” var dock ABC-nytt och redaktör Stig Fredriksson inte beredd att ge plats.  Varje kritik mot den förda invandringspolitiken skulle ses som ”främlingsfientlighet”, detta fanns föreskrivet i den journalistiska mall som man noga följde.


• I ABC-nytt försökte jag göra en poäng av att jag som svensk inte hade rätt att kritisera invandringen, något som invandrare fick göra. Jag anförde där ett citat av Mauricio Rojas.

Nu i efterhand framgår att jag där hade fel. Kritik av invandringspolitiken betraktas numera som ett så allvarligt brott, att invandrarskap inte är en tillräckligt förmildrande omständighet. Mauricio Rojas har således nu drivits i landsflykt en andra gång. 1974 lämnade han  Chile, 2008 lämnade han även Sverige. Rojas är nu verksam i Spanien.

En annan folkpartist som inte längre märks av i svensk politik är Nyamko Sabuni, integrationsminister 2006-10. Varför? Kan det vara att att hon visade för mycket respekt för invandrare, utgick från att det rör sig om människor, på vilka vissa krav och förväntningar kan ställas? Det är ett intryck som jag har fått.

Klart är i varje fall att hon efterträtts på denna post av Erik Ullenhag, som här manifesterat ett absolut invandrarförakt. Ullenhags mest kända bedrift är kanske hans insatser som sanningsminister, med en webbsida som gör anspråk på att ge ”rätt svar” kring åsikter om invandringen.


Till denna famösa webbsida hade Ullenhag dock hjälp av sin statssekreterare, Jasenko Selimovic. Flykting till Sverige från Bosnien på 90-talet.

Svensk journalistiks Rolls Royce - Julia Caesar -  skrev om denne bosniers besök i Borlänge nyligen:

”Propagandaministeriet har hörsammat nödropen från Borlänge och skickat ut Statssekreteraren. Med sin närvaro hedrar han den lilla staden vid Dalälven dessa sista skälvande, stämningsfulla dagar före jul. Han hör socialnämndens ordförande säga att situationen i Borlänge är exceptionell och att kommunen behöver riktade pengar till ett kunskapslyft för de analfabetiska flyktingarna. Inser Statssekreteraren situationens allvar?”

”Propagandaministeriets och ytterst Statsministerns intentioner handlar det om att få motsträviga kommunalpolitiker landet runt att rätta in sig i ledet, statuera exempel och motivera dem att tänka och tala rätt.

Det är där Statssekreterarens speciella begåvning kommer in i bilden, den som så tursamt har upptäckts av Propagandaministeriet och fått Propagandaministern själv att värva honom i sin tjänst. Statssekreteraren har demagogins användbara gåva. I vissa stunder tangerar den nästan det hypnotiska, ja den har alla förutsättningar att kunna domptera massorna.

Kommunalpolitiker måste förstå att det finns två sätt att tänka, tycka och tala. Ett som är rätt – och ett annat som är fel. Sådana här nödrop från kommunerna riskerar att ge helt fel signaler och fläcka ner Sveriges stolthet, den unika och solidariska invandringspolitiken…”

”Borlängeborna är förväntansfulla. Ska deras nödrop äntligen få ett svar?

Vad de inte har insett är att statssekreterarens uppdrag är uppfostrarens och propagandistens. Inför de församlade kommunalpolitikerna och en andäktig lokalpress tar han tillfället i akt att tydligt inpränta en av regeringens mest orubbliga principer: det finns inga skillnader mellan människor.

Vi tittar inte på etnicitet, det skulle bli problematiskt och utpekande’, säger Statssekreteraren.

Analfabetism ska inte behöva innebära några problem, säger han. Det finns en reform. Propagandaministeriet har värkt fram denna reform.‘Reformen ska hjälpa till att anpassa integrationen efter individens förutsättningar.’

Maria Norrfalk, landshövding i Dalarnas län, fyller påpassligt i där Statssekreteraren slutar:‘Man ska komma ihåg att oavsett om de är analfabeter så har de samma talang som andra. … det gäller att hitta på vägar att utbilda och få folk i arbete’, säger Landshövdingen.

Enligt den Värdegrund som regeringen har utropat som överordnad trossats för landet har alla samma värde. Borlängeborna måste förstå att de utan att knota är skyldiga att försörja inte bara sig själva utan också inkludera de nya kommuninvånarna i sin försörjningsbörda resten av livet.

Saken är mycket enkel: det är en fråga om jämlikhet och solidaritet.Statssekreteraren ler sitt bredaste teaterleende mot lokaltidningens fotograf. Sedan åker han hem. Hans uppdrag är slutfört.”

Av de nyanlända utlänningar som kom till Borlänge under 2011 var 93 procent från Somalia. Cirka hälften av dessa var analfabeter.

Nu har statsminister Fredrik Reinfeldt – i sin iver att sätta SD och dess väljare ”på plats” – kommit överens med Miljöpartiet att öppna för ytterligare somalisk invandring. Erfarenhetsmässigt kommer dessa att söka sig till orter, där det redan finns landsmän. Således väntas nu ytterligare 600 somalier till Borlänge.

Julia Caesar har skrivit om drivkrafter som finns i sammanhanget. PUT i Sverige kan motsvara en miljonvinst på lotteri:

“En muslimsk man som lever med fyra fruar i Sverige kan leva mycket gott på skattebetalarnas bekostnad.

Jag har gjort ett räkneexempel där kvinnorna föder fyra barn vardera. Varje mamma har då rätt att få:• Barnbidrag 1 050 kronor i månaden per barn.


• Flerbarnstillägg med 150 kronor från barn nummer två. Flerbarnstillägget ökar för varje barn.


• Eftersom kvinnan klassas som singelmamma får hon 1 273 kronor i månaden i bidragsförskott för varje barn.

Varje mamma kan därmed inkassera 10 906 kronor i månaden för sina fyra barn. Hela storfamiljen får alltså 43 624 kronor i månaden enbart i bidrag för barnen. Ett nätt tillskott i hushållskassan med mer än en halv miljon, 523 488 kronor, per år.

I nästan varannan somalisk familj som bor i Sverige finns minst fyra barn. Om vi i samma räkneexempel utgår från sex barn per kvinna – vilket inte är någon ovanlighet – blir bidragsbeloppen närmast att likna vid lotterivinster.Hos var och en av de fyra bihustrurna plingar det in 18 052 kronor i månaden enbart i bidrag för barnen. Hela storfamiljen kan stoppa 72 208 kronor i plånboken varje månad, eller närmare en miljon, 866 496 kronor, per år.

Mannen och hans fyra fruar kan dessutom räkna med att få hela sin försörjning och allting betalt (bostad, utbildning, sjukvård, tandvård, resor, mödravård, förlossningsvård, barnomsorg och skola för barnen) genom försörjningsstöd och bostadsbidrag för sina bostäder.”


Merit Wager är en annan skribent som verkat uthålligt och föredömligt på webben, med sin rapportering kring Migverket. Föga förvånande speglar hennes blogginlägg samtidigt en stigande uppgivenhet, särskilt för henne som kan bevittna kontrasten mot hur det fungerar i Finland.

Också Merit Wager har uppmärksammat galenskaperna inom Folkpartiet.

Varför kommer jag här att tänka på de svenska gamlingar som på boenden fått strida för mer än ett halvt ägg till frukost eller ett ägg till pyttipannan? Senaste nytt på den ”fronten” är att man inte har råd att ge gamlingar smör på skorporna.

Ur Helsingborgs Dagblad den 3/3 2012:

”…på Åshaga vårdboende gjorde man av med 100 000 kronor för mycket bland annat genom att vara frikostigare mot de boende än vad kommunens kostpolicy föreskriver.Det som gäller för de gamla nu är:

• Inget smör på skorpan till förmiddagsfikat

• Tranbärsdryck eller Proviva bara om sjuksköterskan har ordinerat det

• Välling i stället för gröt på morgonen bara på ordination

• Indraget fruktfat.”

”100.000 kr för mycket”.

Det leder ofrånkomligen tankarna över till ”ensamkommande flyktingbarn”. Ett sådant barn kan kosta upp till 16.000 kr bara på en dag. På en vecka blir det 110.000 kr.

 

Hur gamla är dessa ”barn”?

Där kan propagandabilderna tala ett annat språk än verkligheten. Kanske en nalle i famnen kan understryka att det verkligen rör sig om ett litet och hjälplöst barn?


Apropå kostnader och pengar kommer jag att tänka på ett uttalande av journalisten Camilla Qvarfordt i hennes SVT-program ”Veckans brott” häromdagen.

Qvarfordt förfasade över att polisinsatsen vid demonstrationen mot svenskfientligheten i Stockholm i december 2011 kostade så mycket pengar. Dessutom fanns människor som blev irriterade över deras demonstrerande. Journalissan ifrågasatte att dessa extremist-demonstranter borde få samhällets skydd.

Vilket i sin tur får mig att tänka på vad Paulo Roberto konstaterat om journalister på SR/SVT: de lever i sin egen värld, umgås bara med varandra, saknar verklighetskontakt, vet föga om hur vanliga människor känner, bryr sig heller inte om den saken, kan jag tänka mig. Kolla 0.50 in på denna film.

Vilket leder över till en annan film, kring SVT-bevakningen av nämnda demonstration:

Här kastar ”motdemonstranter” flaskor och andra föremål mot de lagligt demonstrerande.

I Malmö tillhör det numera vardagen för räddningspersonal – polis, brandkår och ambulans – att bli utsatta för stenkastning och andra attacker under sin yrkesutövning.

Senaste nytt i detta sammanhang är att även brevbärare och tidningsbud angrips. Detta har gått så långt att posten  i vissa områden tvingas utrusta brevbärarna med överfallslarm.

Ett projekt att hitta ”lokala brevbärare” har misslyckats.

Det var i  Malmö som det nystartade Tryckfrihetssällskapet (efter dansk modell) höll sitt första möte i januari 2012. Initiativtagare: journalisten Ingrid Carlqvist.

Ett vällovligt initiativ för att värna ytterandefriheten i Sverige.  All heder år Carlqvist för detta! Samtidigt gör jag kanske – just för hennes skull – klokt i att inte berömma för mycket. Som ”psalmerna går” i dagens Sverige gäller det att inte drabbas av ”applåder från fel håll”.

Jag har vid det här laget blivit en etablerad ”rasist” av värsta slag (receptet att bli stämplad är enkelt: framhärda bara i krav på minskad bidrags- och fjärrinvandring). Detta är Ingrid Carlqvist nog medveten om, så för några år sedan hörde hon av sig till mig. På BGF-sidan hade jag citerat ur en artikel som hon skrivit om dansk kriminalpolitik. Hon bad mig ta bort den, vilket jag gjorde.

Det är helt utan skadeglädje jag nu får bekräftat hur det funkar med katten på råttan, råttan på repet i dagens sjuka svenska samhällsklimat. Senaste nytt är således att Per Ström hoppar av medverkan från ett möte för den nystartade föreningen, där det var tänkt att diskutera genustokerier.

Ströms motivering:

”Nu har det kommit till min kännedom att Roland Poirier Martinsson hoppat av föreläsningen, efter att han gjort research. Det har fått mig att också läsa på om Tryckfrihetssällskapet, och vad jag fick fram får mig att också ställa in min föreläsning. Det förekommer främlingsfientliga värderingar som jag inte delar och inte vill förknippas med.”

Per Ström medverkade f.ö. nyligen vid en pubträff, som blev invaderad av tokfeminister, med  DN:s Maria Sveland i spetsen. Hon har tidigare kopplat ihop Per Ström med den norske massmördaren Breivik. På träffen fällde hon uttalanden med innebörden att alla män bär en kollektiv skuld för vissa mäns övergrepp mot kvinnor.


Då kan jag inte undanhålla en undran: bör i så fall inte män från arabländer bära en särskilt stor skuld?

Av allt som kan summeras tycker jag ändå att vårt lands högsta politiskt förtroendevalde – statsminister Fredrik Reinfeldt – intar en särställning, med en helt ointaglig ledning. Något grövre än vad han presterade på Pressklubbens träff direkt efter riksdagsvalet 2010, hur skulle det gestalta sig?

Kolla 3.30 in på denna film:

Kring BGF-historik, se även:
http://www.bgf.nu/haxeri/oo.html

PS – senaste nytt:

Stockholms kommun TROLLAR MED KNÄNA

PPS

En film från 2008: HÄLSNING FRÅN TEXAS

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 125 andra följare