Dumhet

Ämnet för denna text får bli intelligens kontra dumhet.

Det är ju inte roligt att känna sig dum, att inte hänga med i ett resonemang, att hamna utanför. Sådant vill man inte gärna skylta med, att man inte räckte till för att förstå vad man förväntades förstå eller vad alla andra verkade förstå.

Således är det inte fint att anklaga någon för att vara dum eller få någon att känna sig dum. Med viss rätt – vederbörande kan då bli ledsen.

I denna pk-tid av ”alla människors lika värde” finns också ett tryck på oss att betrakta alla människor som likadana, som lika kapabla. Skulle något därvid ändå visa sig brista, så är det ”samhällets fel”.

Jag vill ändå drista mig till att här driva två teser:

1. Alla människor är inte lika intelligenta.

2. Intelligens/dumhet har betydelse.

Först har vi naturligtvis invändningen att intelligens kan mäta olika saker, att IQ-tester inte mäter varje förmåga av intresse.

Jag föreställer mig att detta stämmer. Själva begreppen ”intelligens” kontra ”dumhet” ska väl ställas i relation till att kunna lösa en given uppgift. En och samma person kan vara väldigt kapabel att lösa en viss uppgift, men helt gå bet på en annan. (gränsen mellan geni och idiot lär f.ö. kunna vara hårfin).

För att här inte flyta ut helt och fastna från början utgår jag ändå från att IQ-tester i det stora hela mäter något relevant, säger något viktigt.

Och vad finner vi då?

Jo, för det första finns det skillnader mellan olika etniska grupper. I topp ligger judar och ostasiater. Vita ligger också bra till, runt 100, om jag minns rätt. Svarta ligger däremot markant lägre.

Jag talar här – givetvis! – om genomsnittsvärden. På individnivåer kan det överlappa, och gör det ofta. Beroende på både arvsanlag och uppväxtmiljö.

För det andra kan intelligens påverkas negativt genom inavel.  Vi känner alla till vilket problem detta utgör beträffande vargar. Effekten kan bli negativ även beträffande människor om kusingiften förekommer frekvent.  Vilket ju är fallet beträffande en del grupper från muslimska länder.

Därutöver kan en fördumning ske genom miljöpåverkan. Jag tänker då på:

• Ett mediautbud av passivt TV-tittande eller långvarigt spelande framför skärmar.

• En skola som inte ställer några krav och där det saknas en undervisningssituation.

• Ett politiskt klimat som motverkar kritiskt tänkande. En kultur där sakligt argumenterande ersatts av tillmälen och mobbing.

Allt detta är ägnat att motverka mental rörlighet och sänka den intellektuella prestationsförmågan.

Den sista punkten gränsar till vad som kan sättas upp som en fristående punkt. När PK-klimatet blivit tillräckligt kvävande gör sig människor dummare än vad de behöver vara. Som sina egna åsiktspoliser ser de till att inte ta till sig fakta och argument som iofs finns att tillgå, men som kan uppfordra till nytänkande.

Lyssna bara på denna kristdemokrat. Som riksdagsledamot behöver hon inte känna sig ensam –  är bara en av många som aktivt kämpar för att göra sig dummare än vad hon är (bara en hypotes från min sida, jag saknar belägg för att hon egentligen sitter inne med en intelligens som hon döljer för omvärlden).

Över till punkt 2, om betydelsen av intelligens.

Jag kan se tre områden, som dock går in i varandra.

a) Politik och problemlösning. Med intelligentare politiker och mediafolk skulle vi få en intelligentare debatt och mer effektivitet. I slutänden bättre beslut.

b) Ekonomi och arbetsmarknad. Med intelligentare människor skulle vi få mer av kompetens på olika positioner, yrkesmän och yrkeskvinnor som bättre klarade sina arbetsuppgifter.

c) Överlevnad. Dumma människor är lättare att manipulera för makthavare. De låter sig lättare hetsas mot varandra. Begriper mindre om den värld de lever i och kan inte samlas i ett motstånd mot galenskaperna.

Vart ville jag komma med detta?

Jo,naturligtvis att vi bör arbeta för ett samhälle som inte utgörs av dummare människor än nödvändigt.