Ahlenius om FN

Inga-Britt Ahlenius och Niklas Ekdal har skrivit en bok om FN och dess generalsekreterare, Ban Ki-moon. 48 kr på Bokus.

Bakgrunden är de erfarenheter som Inga-Britt Ahlenius har gjort som revisor inom organisationen. Som chef för interngranskningen, OIOS, var hon nr 3 i rang inom organisationen.

För mig, som för de flesta svenskar, är Inga-Britt Ahlenius ett namn med tyngd. Det var därför med stort intresse  jag läste hennes bok. Kritiken där mot FN:s nuvarande generalsekreterare, sydkoreanen Ban-Ki-moon, är vass! För att inte säga obarmhärtig.

”Generalsekreteraren reser ständigt runt världen för att kassera in hedersbetygelser och doktorshattar. Han dyker upp där världens massmedier riktar sökarljuset, men förmår varken att utföra sin huvuduppgift – att leda sekretariatet i New York – eller att utnyttja den unika plattformen för att få moraliskt och politiskt genomslag.”

Om Ban Ki-moon företrädare på posten som FN:s generalsekreterare kan läsas här.

Sin blomstrande retorik (eller snarare sin talskrivares dito) gav Ban Ki-moon prov under en resa i Centralasien 2010, med syfte att verka för demokrati. Bara ett smakprov:

”Trots de utmanande omständigheterna under er första tid i frihet, satte ni genast ambitiösa mål värdiga er stolta historia och den självständiga andan i Kirgizistan. Jag kan inte uttrycka det bättre än ni gör i er författning: ‘styrda av förfädernas strävan att leva i enighet och fred… att bekräfta vår trohet till mänskliga rättigheter…’..”

”Detta sagt i ett dysfunktionellt land på gränsen till inbördeskrig, som de facto exploderade några veckor senare.”

När en FN-medarbetare reagerade mot valfusk i Afghanistan blev han avskedad:

”År 2009 utsågs Galbraith till FN:s biträdande sändebud i Afghanistan, där han påtalade det massiva fusket i presidentvalet. Han var en klassisk whistle-blower, men istället för att berömma honom för detta mod gav Ban Ki-moon honom sparken.”

Titeln på boken är ”MR CHANCE – FN:s förfall under Ban Ki-moon”, anspelar på Peter Sellers rollfigur i filmen med samma namn. En sävlig trädgårdsmästare som genom alldagliga uttalanden kring trädgårdsarbete uppfattas som djupsinnig och klok.

Därmed inte sagt att någon kan uppfatta Ban Ki-moon som djupsinnig eller klok. Inte heller är han särskilt sävlig – inte i slutna rum. Där kan vredesutbrotten och avhyvlingen av medarbetare dugga tätt.

De krav han ställer på sina medarbetare är framförallt att de ska vara lojala med honom. Deras förordnanden löper därför på korta perioder.

Hans första åtgärd som nytillträdd generalsekreterare var att avskeda i stort sett all personal på högre nivå med erfarenheter av FN-arbetet.

Boken citerar en veteran inom FN-sekretariatet:

”Han talar ständigt om prioriteringar, som hela tiden blir fler, men den verkliga prioriteringen är tillsättningen av chefer inom organisationen. Här är Ban Ki-moon besatt av att hitta personer som är politiskt lämpliga och lojala. Detta är hans egentliga fokus, plus resor och fototillfällen.”

Ban Ki-moon (jfr Cecilia Malmström!) är personen som vet att ansluta sig till till alla de fina och positiva signalord som finns: ”öppenhet”, ”ansvarsutkrävande” och ”granskning”.

I verkligheten var dock inget bevänt med detta, vilket Inga-Britt Ahlenius tvingades erfara. Hon lyckades inte få FN-chefens godkännande av en person som hon ville ha till nära medarbetare på OIOS, trots bästa meriter:

”Efter tre år är den viktiga posten som chef för Investigations fortfarande otillsatt.

Inga-Britt Ahlenius uppfattar generalsekreterarens synpunkt på kön som otillbörligt intrång på OIOS stadgade oberoende. När hon söker kontakt med honom för att diskutera ärendet gör han sig otillgänglig. I varje fall gör grindvakten Kim honom otillgänglig….

Generalsekreterarens strategi är helt enkelt att inte göra någonting, inte svara på brev, inte fatta något beslut. Genom absolut passivitet undgår han ansvaret. Officiellt har han ett politiskt korrekt argument – jämställdhet – men i verkligheten handlar det om makten över FN:s undersökningsfunktion.”

Om Ban Ki-moon alltså kan sparka nedåt så är han själv foglig gentemot USA. Det var just därför han valdes ut till denna position.

Ahlenius: ”Kriterierna i rekryteringsprocessen var varken utstrålning, visioner eller kompetens, utan beställsamhet.”

Det hade handlat om att finna en minsta gemensamma nämnare. De dominerande medlemsländerna önskade ingen stark och självständig FN-ledning.

Boken konstaterar: ”Man kan jämföra med EU, där sökandet efter en permanent ordförande till Europeiska rådet och en hög representant för utrikespolitiken 2009 landade på de anonyma namnen Herman Van Rompuy och Catherine Ashton från Belgien respektive Storbritannien.”

Sin lojalitet med de styrande i USA hade Ban Ki-moon manifesterat redan 2001:

”Efter terrorattackerna i USA den 11 september 2001 sägs Ban ha bidragit till den första FN-resolutionen som fördömde dåden. Detta rykte banade väg för utnämningen till utrikesminister i hemlandet tre år senare.”

”Washingtons man” var han också beträffande det påföljande Irakkriget:

”…blev han desto mer följsam … om krig i Irak 2003. Där var Ban Ki-moon så angelägen om att gå Bushadministrationen till mötes att han sånär hade spelat bort sin utrikesministerpost…”

”Bans stöd till den amerikanska ockupationen av Irak fortsatte efter att han blivit utnämnd till generalsekreterare… När journalisterna frågade om generalsekreterarens syn på frågan om ett amerikanskt tillbakadragande från Irak, svarade han:
‘Det ankommer inte på mig att lägga mig i en diskussion som pågår mellan det amerikanska folket, administrationen och kongressen’.

Ockupationen av Irak beskriven som en inrikespolitisk amerikansk fråga. Talesmän för Bushadministrationen hade inte kunnat uttrycka saken bättre. Men borde inte FN:s generalsekreterare ha mod och mandat att anlägga ett bredare perspektiv?”

Efter att denna bok gått i tryck medverkade Ban Ki-moon även till FN-beslutet om ”flygförbudszon” över Libyen, som resulterade i ett halvt års NATO-bombande som smulade sönder landets infrastruktur och resulterade i ett utdraget krig, med 1.000-tals dödsoffer.

Förenta Nationerna har som mål att verka för fred, demokrati och respekt för mänskliga rättigheter. Med denne figur i ledningen sker snarare motsatsen.

”I den bästa av världar är FN den globala exponenten för demokrati. humanism och en internationell rättsordning. I den sämsta av världar kombinerar FN byråkratisk förlamning, cynisk stormaktspolitik och det gangstersyre om tyvärr präglar många av medlemsländerna.”

I denna gangsterdivision spelar uppenbarligen även IAEA-chefen, japanen Yukiya Amano.

Vid kärnkraftsinspektion i Iran fick IAEA tillgång till konfidentiell information, av namn på iranska kärnkraftsfysiker. Dessa namn har nu läckts ut, och dessa personer svävar i livsfara. Redan har attentat med dödlig utgång förövats mot iranska kärnfysiker.

Den amerikanske politikern Newt Gingrich har öppet förordat sådana mord (”take them out”).