• Mest lästa inlägg

  • Mest klickade

Ungdomar utan arbete


Agenda i söndags var ovanligt bra, tog bl.a. upp ungdomsarbetslösheten och andra väsentligheter. Agendas reportage var från Irland, som har en mycket hög arbetslöshet efter de åtstramningar som krävts för att vara  Världsbanken till lags.

Där framgick hur många unga på Irland känner sig sakna en framtid. Som arbetslösa saknar de egna inkomster och bor hemma hos föräldrarna. Ett icke-liv, som tär på självförtroendet. I takt med ökad ungdomsarbetslöshet stiger också självmordsfrekvensen.

”Förlorad generation?” löd Agendas temafråga.

På Irland är så många som 30% av ungdomarna utan arbete. För svenskt vidkommande ligger siffran inte mycket lägre, vi är värst i Norden.

Detta hindrar dock inte regeringen från att bedriva en arbetskraftsinvandring som uttryckligen syftar till att Sverige ska få en invandring av ”annat än spetskompetens”. Det rör sig om huvudsakligen okvalificerad arbetskraft från länder i Asien och Afrika. Som framgår av denna statistik,  hämtad från Thoralf Alfssons utmärkta blogg.


Hit hör även ”instegsjobb” åt invandrare, där skattebetalarna under de två första åren betalar det mesta av lönen. Det har i praktiken blivit till priset av 1,8 miljoner kronor per arbetstillfälle (enligt Jimmie Åkesson i den TV-debatt som Håkan Juholt bojkottade).

Men regeringen är STOLT över vad den gör.

Arbetsmarknadsminister Hillevi Engström hänvisade därvid uttryckligen till sina kollegor över hela EU. Det är alltså sina klasskompisar inom nomenklaturan man vill göra intryck på, det är deras reaktioner som spelar roll. Inte vad väljarna tycker. Hur vanliga människor i Sverige har det – unga eller gamla – är mindre intressant.

Kring det här har jag nu framställt denna film, ”Stolta ministrar”:

Även u-landsinvandring förutan lider vår arbetsmarknad av en allt akutare brist på enkla arbetsuppgifter som kan ge ungdomar en chans att komma in på arbetsmarknaden.

Jag kan inte annat än dela Thoralf  Alfssons förundran att inte fler ungdomar reagerar mot den politik som drabbar dem så hårt, genom alla stolta Reinfeldtsministrar:

”Jag är förvånad att inte våra ungdomar i samhället reagerar på den minst sagt stolliga politik som bedrivs av alliansregeringen med Miljöpartiet som ivrig påhejare.”

Det blir ju ett hovsamt sätt att uttrycka saken!

Själv undrar jag:

• varför har inte Alfssons blogg 100.000 unga besökare om dagen?

• varför får inte filmen ”Stolta ministrar” 1 miljon besökare inom en vecka?

• varför är det inte svart med arga demonstranter utanför riksdagshuset?

Förklaringen är uppenbar. Inte bara diskrimineras svenska ungdomar på arbetsmarknaden, de är också föremål för en hjärntvätt med passivisering – en framgångsrik sådan.

Makthavarnas taktik är den beprövade: upprepa lögnerna i all oändlighet och ljug så grovt att människor tappar andan. Det fungerar.

Jag tänker på arbetsmarknadsministerns försäkran att instegsjobb och prioriteringen av invandrare på arbetsmarknaden skapar en win-win-situation, bra för alla parter:

– För det första är det ju inte bra för de svenskar som blir utan ett arbete som de annars kanske skulle ha fått.

– För det andra är det inte bra för skattebetalarna, för vilka det blir ett dyrt ”kalas”.

– För det tredje är det också tveksamt om det är bra för företagen. Bakom regeringens politik ligger en bedömning att företagen i sin personalrekrytering inte begriper vad som är klokt, att de är företagsekonomiskt inkompetenta.

Jag ifrågasätter den bedömningen. Om det skulle ha varit en vinst för företagen, generellt, att anställa utlänningar, då skulle detta redan ha skett. Utan särskilda subventioner.

(Samma typ av absurd pk-logik tar Robsten upp.)

Alfsson fortsätter:

”Alla som har varit aktiva på arbetsmarknaden vet hur den har utvecklats under de senaste decennierna. Jag har jobbat med automation, programmering av så kallade PLC-system inom industrin sedan början av 80-talet.

Jag har sett hur datoriseringen tagit över många jobb som tidigare utfördes av människor. När vi var som flest anställda på Silverdalens pappersbruk var vi drygt 600 anställda i mitten av 80-talet. Ca 10 år senare tror jag vi var mindre än 400 personer men vi producerade betydligt mycket mer. … Vilket inneburit att många enkla men tunga och monotona jobb följdriktigt försvunnit och ersatts av betydligt färre jobb men mycket mer avancerade jobb, där datorer ingår som ett verktyg i de flesta jobb.



För mig är det då helt sanslöst att våra politiker tror att alla nya invandrare skall erbjudas dessa jobb när det inte kan vårt språk, ännu mindre läsa och skriva på svenska. Det är en ekvation som i min värld inte går ihop.



Jag har jobbat på nystartade industrier och jag vet hur få anställda som behövs i dessa avancerade processer och vilka yrkesmänniskor som behövs för att köra och underhålla dessa anläggningar.



Förr i tiden tog företag ofta även ett socialt ansvar på sin ort genom att även anställa personer med mindre handikapp. Då fanns det vissa arbetsuppgifter som dessa personer kunde genomföra och därmed fick de en social gemenskap och en meningsfull sysselsättning som gav dem självaktning. Idag finns inte dessa jobb längre…”

I slutet av filmen utbrister integrationsminister Ullenhag entusiastiskt att invandringen gör vårt samhälle ”mer spännande”. Är det något som han själv får ”njuta” av? Bor han själv i ett invandrartätt område?

Är det någon av hans missionerande ministerkollegor som gör det?

Har de barn som går i invandrartäta skolor? Har de någonsin behövt köa för sjukvård?

Jag föreställer mig att svenska politiker av det politiskt korrekta slaget bor ungefär som svenska korrekta journalister gör.

Se även Avpixlat.