• Mest lästa inlägg

  • Mest klickade

FN-trupper

En och annan nationalist har ju Karl XII och andra krigarkungar som idoler. För mig ligger det närmare tillhands att se Jonas Waern – svensk FN-officer i Kongo och på Cypern på 1960-talet – som en förebild.

Jonas Waerns bok ”CYPERN – svenskarnas inledande FN-aktion 1964” åskådliggör de uppgifter som de svenska FN-trupperna ställdes inför, och hur man löste dem.

Utan att behöva vara militärexpert är det lätt att inse vissa grundprinciper för ett fredsbevarande arbete av den typ det här handlade om. Det gällde att

•  å ena sidan att vara opartisk, vinna båda sidors förtroende och undvika allt onödigt våld

•  å andra sidan besitta militära resurser, kunnande och beredskap att tveklöst använda dessa i skarpt läge.

Den svenska FN-bataljonen på västra Cypern ger intryck av att ha just den grundläggande hållning och den kompetens som situationen krävde. Lågmälda och utan åthävor, men målmedvetna, modiga och effektiva. (Raka motsatsen till de teaterfigurer vi nyligen sett på TV-bilder från Libyen!)

Om jag som svensk har rätt att känna stolthet över andra svenskars prestationer, då känner jag det för dessa FN-svenskar.

Bataljonen tilldelades det allra besvärligaste området, på västra Cypern. Där var mycket bergigt, vilket gjorde det svårt att hålla isär parterna och skapa en fungerande bevakning.  Svårt att upprätthålla kommunikationen mellan de olika posteringarna.

Kusten i norr var särskilt svår – ”the dirty end of the stick”, som en engelsman uttryckte saken. Den vapensmuggling som förekom till turkcyprioterna kom den vägen, men de turkcypriotiska byarna var omgivna av grekcypriotiska.

 

Waern:

…kontakten med befolkningen i bergen blev den stora upplevelsen. Båda parters vanliga, fattiga människor och deras rädsla och genuina hjälpbehov kramade nästan hjärtat ur kroppen på mig. .. De rörde sig som grå skuggvarelser i sina byar, och de såg FN-baskern på mitt huvud som ett hopp om hjälp. De drog mig i uniformen till de platser där de om nätterna låg i grunda gropar utanför sina hus, därför att ‘de andra’ brukade skjuta mot husen uppifrån bergen…..

De berättade också hur de förr kunde sitta och dricka kaffe utanför bykaféet på kvällarna och skratta och sjunga. Nu rörde de sig rädda intill husväggarna utan att ens våga prata.”

Utmaningarna för FN-svenskarna bestod inte bara i faror och svårigheter på fältet, utan också i bristande ledning, stöd och uppbackning från högre instanser inom FN.

En ”strid” tvingades man ta redan före ankomsten till Cypern, om att bli utrustade med samma typ av KP-bilar (KP = Karosseri-Pansar), som man tidigare använt i Kongo, med framgång.

När den indiske FN-generalen Guyani  fällde uttalanden om att FN-trupperna ”hatar att skjuta”  var det att underminera deras ställning. Just för att undgå att bli beskjutna och behöva skjuta tillbaka var det viktigt att alla sidor tilltrodde FN-soldaterna både förmåga och vilja att försvara sig med kraft om de blev angripna.

 

Waern:

”…den milt vänlige FN-idealisten Guyani…nämnde att han ‘hates shooting’. Alla hatade vi ju skjutning i FN-sammanhang. Men eftersom han inte underströk att vi skulle försvara oss kraftfullt om vi besköts eller om vi eller de som sökt vårt beskydd anfölls, föreföll det av hans yttrande som om vi alltid skulle vara passiva. Detta skapade missförstånd och brist på respekt för FN-förbandens befogenheter, vilket visade sig när FN-britterna tillfångatogs i Kato Pyrkos.”

Efter att aktionen kommit igång och den svenska FN-bataljonen ville få mer klarhet om sina befogenheter gav denne Guyani till sist klartecken för de förslag som Waern presenterat, men detta avsåg då bara de svenska FN-trupperna. Det var inte fråga om att FN-trupper på olika delar Cypern skulle ha ett samordnat agerande.

Waern:

”Detta innebar att de olika nationskontingenterna kunde ha olika riktlinjer och moral, så att insatserna kunde skeva dememellan. Därav kunde följa osäkerhet i agerandet,..”

En genomgående utmaning var att hålla vägarna öppna, så att trupperna hade rörelsefrihet. KP-bilarna kom väl till pass de gånger det var nödvändigt att sätta hårt mot hårt och forcera vägspärrar.

 Gång på gång träffades lokala överenskommelser med båda parter, som uppriktigt verkade önska hålla fast vid dessa. Men som sedan fick ”bakläxa” från ”högre ort”.

Waern:

”Jag hade en känsla av att 99 förhandlingar av 100 gick i stöpet. Detta berodde främst på den hårda politiska dirigering som skedde från Nicosia till de båda parternas städer och byar ute på fältet.”

Andra gånger var utmaningen mer av mental karaktär. Jonas Waern om ett möte i en grekisk FN-förenings regi:

”I mitt tal tackade jag naturligtvis föreningen för deras vänlighet att bjuda in oss på ett så angenämt kalas.  Vi på vår sida skulle göra allt för att försöka bidra till fred på Cypern mellan de två så olyckligt stridande parterna.  Vi i FN måste beakta båda sidors säkerhet och skydd, och den bästa hjälp vi kunde få vore om FN-föreningen här ville hjälpa oss med detta. Bäst vore om vi kunde försöka glömma gamla oförrätter och sträcka ut handen till motparten. En isande tystnad blev följden. Jag kände hur blomsterkransen vissnade runt min hals.”

Till den verklighet som FN-trupperna verkade i hörde också mycket av lögner och falskhet.  Vid ett tillfälle hade man gripit en grekcypriot som skjutit några äldre turkcyprioter arbetande på sin åker.  Waern hade en träff med Makarios och visade honom en bild på de gripne, men denne förnekade att han kände mannen.  Vid ett senare tillfälle fanns både denne mördare och Makarios närvarande, och det framgick att de var väl bekanta med varandra.

En ”historia för sig” var ankomsten av svenska civilpoliser till Cypern.  Waern är inte nådig i sin beskrivning.  Genomgående uppträdde de som bortskämda tonåringar, eller turister.  Vid ankomsten klängde de runt Makarios för att på nära håll kunna fotografera honom och hamna på samma bild. De skulle absolut bo på hotell, inte i tält (vilket Waern och hans soldater gjorde). Efter klockan 17.00 varje dag var deras arbetstid slut, oavsett hur det såg ut på fältet.

Dessa svenskar väckte närmast förundran och löje, omtalades som ”hotellpoliser”.

Det kan mao vara skillnad på svenskar och svenskar.

x

Den svenska FN-insatsen på Cypern höll uppenbarligen en hög klass, något som på intet sätt varit någon självklarhet beträffande senare FN-insatser. I vare sig Srebrenica eller Rwanda utgjorde ju FN-närvaron något hinder för massmorden där.

Svenska soldater i Afghanistan idag gör förmodligen goda insatser som soldater – men vad har Sverige överhuvudtaget där att göra? I praktiken deltar vi  i vad som i grunden är ett angreppskrig från USA:s sida.

PS

Sång av Anita Lindblom om de blå baskrarna, ett tidsdokument: