Verklighetens FN

Sverige är nog världens, jämte Norge, mest FN-vurmande land. En vurm som bygger mer på en dröm och önskat idealtillstånd, än på verkligheten. Om detta skriver Fredrik Segerfeldt i sin bok ”FN – spruckna drömmar”. 124 kr på AdLibris

Jag delar inte Segerfeldts politiska värderingar, men  denna bok förmedlar massor av relevanta faktauppgifter. Jag delar dock hans grundläggande tes, om att FN idag inte fungerar bra, det är inte i närheten av den idealbild som de politiskt korrekta håller fram.

Boken kretsar kring problem, knutna till ”FN:s tre huvudpelare”: säkerhet, mänskliga rättigheter och utveckling.

Segerfeldt anser att  ”Sverige bör lyfta ned FN från piedestalen och utforma en FN-politik utifrån hur världen och dess organisationer faktiskt fungerar, snarare än efter hur vi önskar att de fungerade.”

Han konstaterar:
”Vi grundar våra relationer med andra länder på något vi strävar efter, inte på en analys av verkligheten.  Vi utformar vår politik efter en dröm om hur världen borde fungera, …”

FN är en koloss, och en ineffektiv sådan. Den slukar enorma resurser, utan att något vettigt kommer ut ur det hela.

Några ord om strukturen:

1. Säkerhetsrådet.
Där sitter fem permanenta medlemmar , med vetorätt. Det är Kina, USA, Ryssland, samt de båda EU-medlemmarna Storbritannien och Frankrike. Därutöver tio, valda på 2 år, utan vetorätt.

En plats i säkerhetsrådet kan f.ö. vara inkomstbringande:

”Många stater ser inte sitt deltagande i säkerhetsrådet som ett sätt att verka för gemensam säkerhet, utan som en möjlighet att berika sig själva. Länders röster är till salu. Priset varierar från motröster, dvs att säljaren förbinder sig att rösta med köparlandet i en annan fråga, till ekonomiska fördelar som export- eller upphandlingskontrakt eller investeringar i hemlandet…. Länderna söker alltså inte plats i säkerhetsrådet för att bidraga till något gemensamt bästa utan för att berika sig själva.”

2. Generalförsamlingen.
Där finns alla de  192 medlemsländerna representerade.

3. Sekretariatet.
”FN är dyrt och finansieringen komplicerad. …merparten av systmetes totala utgifter på uppskattade 20 miljarder dollar kommer från frivilliga bidrag, främst från medlemsländerna.

Det är inte bara utgifterna som har rusat iväg.  Antalet anställda har också rusat i höjden. År 1945 jobbade 1.500 personer på FN. Numera sysselsätter systemet 61.000 man. ”

Det är lukrativt att arbeta på FN. En lägre tjänsteman tjänar 6.000 dollar (42.000 kr) i månaden, skattefritt. Till detta kommer diverse anställningsförmåner.

FN tillämpar den så kallade Nobelmaireprincipen, dvs en tjänsteman på FN tjänar lika mycket som den högst betalde tjänstemannen på motsvarande position i medlemslandet.

”…motståndet mot öppenhet och ansvarsutkrävande är stort. FN:s utvecklingsprogram (UNDP) har exempelvis vägrat införa skydd för så kallade whistleblowers och den insatsstyrka (task force) mot korruption som upptäckte upphandlingsskandalen har lagts ned.”

En byråkrati som en gång tillkommit, kan sedan bli svår eller omöjlig att avveckla. Med övertydlighet visas detta av exemplet ”Förvaltarskapsrådet”, ärvt från Nationernas Förbunds tid:

”Vid FN:s grundande var 11 territorier under rådets förvaltning. De flesta av dessa vann dock snart sin självständighet, och gjorde rådet och dess arbete obsolet. Redan år 1975 fanns det vara fyra små ö-territorier i Stilla Havet kvar. Den sista, Palau, fick sin självständighet år 1994.

Ändå lever rådet kvar. Dess aktiviteter med dagordningar, möten och protokoll fortsatte, år efter år… År 2004 beslutade man dock att upphöra med mötena, och endast träffas vid behov…”

För Mellanöstern finns en uppsjö av FN-organ,  Segerfeldt räknar upp inte mindre än 11!

Därutöver finns  ECOSOC  (Ekonomiska och Sociala Rådet) och Den internationella domstolen.

I ”FN-familjen” ingår även

UNDP (United Nations Development Program),

WFP (World Food Program),

UNICEF (United Nations Children Fund) och

UNHCR (United Nations High Commissioner for Refugees).

Samt fackorgan som ILO, WTO och WHO. 

Dit hör även IMF  (Valutafonden) och Världsbanken.

”Rädda kommande släktled undan krigets gissel”.

Så skrev man in i FN-stadgan. Detta har uppenbarligen inte lyckats något vidare. Sedan FN:s grundande år 1945 har 300 krig ägt rum, med sammanlagt 22 miljoner dödsoffer. Inte ens där FN-trupper funnits stationerade – som i Rwanda och Srebrenica – har massmord kunnat undvikas.

Medlemsstrukturen kan få märkliga konsekvenser för FN:s arbete, som när Saudiarabien valdes in i det nya organet UN Woman, att främja kvinnors rättigheter:

”Ett antal rättsfall har på senare tid visat vilken ställning kvinnan har i det saudiska samhället. Som ett exempel kan nämnas den nittonåriga kvinna som dömdes till tvåhundra piskrapp efter att ha blivit gängvåldtagen av sju män.”

En ”historia för sig” är ”deklarationssjukan” och ”mänskliga rättigheter”.

Det tar jag i morgon.