Valrörelsen 2010

Det blev som bekant en smutsig valrörelse. Sverigedemokraterna fick inte medverka i SVT:s slutdebatt, TV4 vägrade visa SD:s valfilm.

Mötesstörningarna avlöste varandra, där företrädare för polismakten i TV såg det som att mötessabotörerna bara gav uttryck för sina åsikter, dvs att de hade rätt att störa som de gjorde.  Ett helt annat synsätt manifesterades dock mot den man i publiken som ropade när moderatledaren Reinfeldt talade.

Det har också handlat om vandalisering av egendom för SD-aktiva, krönt av överfallet på David von Arnold. Detta har nu ifrågasatts, men hur kan en läkare se hur såret tillkommit, hur kan han uttala sig med sådan säkerhet och varför släpps denna nyhet dagen före valet? I denna miljö av ”experter” med politisk slagsida tror jag mer på Jimmie Åkesson.

Det blev också en valrörelse som undvek väsentligheter. Väljarna fördes bakom ljuset.

Båda blocken tävlade om pensionärsrösterna, bjöd över varandra i löften till olika grupper, löften som förutsätter en blomstrande ekonomi. Vilken saklig grund fanns för denna optimism? Är den ens äkta, är det bara fråga om röstfiske, där man redan dagen efter valet kommer att släppa fram en helt annan verklighetsbild?

Jag vill här citera ur två viktiga texter, den ena av Jan Gillberg, den andra av Birger Schlaug.

Gillberg skriver i ledaren för det senaste numret av DSM, under rubriken ”Demokratins & Välfärdens sönderfall”:

”De två blocken tävlar med att bjuda över varandra i en budgivning som saknar dess like. Nu handlar det inte om hur tillgängligt budgetutrymme skall fördelas för att få optimal ‘röstinhämtningseffekt’. Nu handlar det om fördelningen av den tillväxt som kan förväntas, därest den svenska ekonomin under den kommande mandatperioden kommer att utveckla sig lika positivt som den i nuet aktuella tillväxten indikerar.

Samtidigt bortses från att stormmolnen som bäst hopar sig över Europas ekonomi. Ett fullt möjligt – många bedömare menar sannolikt – scenario är att Grekland till slut – efter ett antal för EU-länderna kostsamma räddningsaktioner – går i statsbankrutt. Den logiska konsekvensen blir då att Grekland överger euron och inför en egen nationell valuta.

Risken är stor att i första hand Irland men möjligen också Spanien – delvis som en kedjeeffekt av det grekiska fallissemanget – tvingas att förklara sig bankrutt.

Effekterna för det europeiska kring euron uppbyggda banksystemet kommer att bli oöverskådliga med ett ras i den ekonomiska tillväxten med vådliga konsekvenser för den i stora flertalet euroländer redan höga arbetslösheten och då särskilt bland invandrare och den ‘egna ungdomen’. Den sociala oron kommer att EU-land efter EU-land gripa omkring sig med tilltagande inre – även blodiga – stridigheter. Det vi ser i Grekland idag kommer att utvecklas till en social brand runtom i Europa.

För Sverige – som står utanför euro-samarbetet – kommer den initiala effekten begränsa sig till ett ras i den exportbaserade tillväxten. Av Sveriges export går 75 procent till euroländerna. Givet detta kommer – precis som ute i Europa – arbetslösheten att stiga från en redan hög nivå. De svenska trygghetssystemen kan visserligen förväntas dämpa tendenser till social oro men liksom i Europa kommer en arbetslöshet på nivåer kring 20 procent och däröver bland de unga – i förstone invandrarungdom men också bland de svenskfödda – ge upphov till olika former av aggressiv oro med en ytterligare tilltagande brottslighet.

För Sveriges vidkommande tillkommer en brist på bostäder som i inget annat europeiskt land som följd av en sedan många decennier (snart sagt oavsett blå eller röd regering) amatörmässig bostadspolitik (1). En brist som framförallt drabbar de unga – dessa unga som sinsemellan slåss om de i en ny kris allt färre jobben. Till detta skall läggas att den demografiska utvecklingen – känd sedan länge – med allt fler gamla som lever allt längre snart nog hotar att knäcka våra redan krackelerande trygghetssystem.

Med ett scenario som detta – väl i linje med de resonemang som förs av nationalekonomen och Nobelpristagaren Paul Krugman – kommer våra politiker dessa dagar tävlande om att erbjuda den ena miljarden efter den andra till olika väljargrupper ‘finansierat’ genom inteckningar i en minst sagt spekulativ framtida tillväxt att framstå som rena skojeriet…”

”Denna utslätning av svensk politik till att gälla endast marginellt skiljaktiga så kallade ‘välfärdspaket’ med vilka ‘blocken’ konkurrerar om den hett åtråvärda regeringsmakten samtidigt som andra för ett fungerande samhälle centrala frågor överhuvudtaget inte diskuteras, innebär inte bara ett intecknande av framtida resurser ägnat att få långtgående återverkningar på framtida generationers välfärd. Denna ensidiga och kortsiktiga fokusering på att vinna röster i en tävlan, där den blåa respektive rödgröna sidan använder sig av faktiska och framtidstänkta budgetmiljarder som spelbrickor lika lättfärdigt som om de satt och spelade Monopol, är ovärdigt en demokrati,..”

”Att det verkligen handlar om att genom ”miljardsatsningar” till förmån för än den ena, än den andra väljargruppen vinna regeringsmakten och detta till varje pris (ett pris som svenska folket i sista hand får betala) kommer till övertydligt uttryck genom att stora och för vårt land långsiktigt viktiga frågor överhuvudtaget inte fått något utrymme i valdebatten. Hela utrymmet har upptagits av en för demokratin korrumperande budgivning…”

”Sverige genomför just i den tid vi nu befinner oss den på 35 år största och mest genomgripande förändringen av vår författning. Processen för denna förändring inleddes den 2 juni 2010, då Riksdagen beslöt att anta för den folkvalda församlingen förelagda förändringar. För att genomföra förändringar i författningen/ grundlagen krävs beslut av två urtima riksdagar med ett mellanliggande riksdagsval. Så snart Riksdagen samlas efter den 19 september 2010 kan de beslut, som fattades den 2 juni 2010, i en andra beslutsomgång upphöjas till gällande grundlag.

De grundlagsändringar som Riksdagen beslutade om den 2 juni 2010 föregicks inte av någon debatt. Ingen som märktes i medierna och knappt ens någon i Riksdagen. I den debatt som föregick Riksdagens beslut den 2 juni 2010 deltog vare sig statsminister Fredrik Reinfeldt eller oppositionsledare Mona Sahlin.”

”Ingenting av detta har återspeglats i valdebatten. Ingenting!”

”Hushållens skuldsättning ligger fortsatt – inte minst vid internationella jämförelser – på en oroväckande hög nivå. I förhållande till hushållens disponibla inkomster uppgår den i nuet till 168 procent! Vilka problem har vi inte att räkna med, när räntorna börjar lyfta från nuvarande bottennivå?”

Birger Schlaug skriver i BT den 16/9:

”De politiska blocken har en dröm om någon sorts exponentiell ekonomisk utveckling, som baseras på något som snarast kan liknas vid voodooekonomi, i vilken man frambesvärjer drömmen om en evig ekonomisk tillväxt. Man tycks inte inse att den ekonomiska tillväxt vi sett under många årtionden grundats på skuldsättning. För att kunna fortsätta jakten på ekonomisk tillväxt har vi

– levt allt mer på planetens samlade kapital i form av olja, skogar, fiskbestånd och andra naturresurser som det tagit årmiljoner att bygga upp;

– lånat allt mer pengar för att tidigarelägga såväl direkt konsumtion som investeringar som har i syfte att påskynda konsumtionen;

– accepterat att följderna av detta lett till att vi producerat allt mer synligt avfall och osynliga molekylsopor som stegvis lett till bland annat växthuseffekt, illa åtgånget grundvatten, sargade hav och dramatiskt försämrade livsvillkor för många av de arter som utgör livet på vår planet.

För att upprätthålla den ekonomiska tillväxten – särskilt i den redan materiellt rika delen av världen där vi för länge sedan uppfyllt våra materiella behov – har vi således skuldsatt oss upp över öronen. Vi lever på kapital vi inte själva skapat och på lånade pengar.

För att dölja problemen – och skjuta upp skuldkrisernas effekter – förverkligades så idén om globalisering, vars grundläggande element är att låta kapitlet gå på tillväxtjakt över hela världen med så få sociala och ekologiska regleringar som möjligt. Begreppet frihandel blev heligt, trots att frihandel i realiteten betyder handel utan vare sig miljöklausuler eller sociala klausuler (det vill säga utan miljöansvar och utan socialt ansvar).

Politiker som inte förmår inse dessa förhållanden kan aldrig komma med lösningar, tvärtom binder de fast oss i system, strukturer och normer som ovillkorligen kommer att leda till allt fler, och allt oftare förekommande, kriser av den art vi sett i ekonomin. Dessa förstärks av att de finansiella marknaderna agerar allt hetsigare och mer frikopplat från etik och moral.

Långsiktighet tycks numera vara nere på kvartalsnivå inom näringslivet, månadsnivå inom finanssektorn och mandatperiod inom politiken. Det vi ser är en fördumning utan like. Ekonomisk tillväxt som baseras på skuldsättning är omöjlig i längden.”

”Valrörelsen vill på alla sätt ge bilden av en ljus ekonomisk utveckling – pratet om skattesänkningar, ökad konsumtion, fortsatt tillväxt och reformer fullkomligt haglar.”

”…sanningen är mycket enkel: I ett läge när jakten på tillväxt lett fram till snar brist på olja, till hotande klimatförändringar och penningekonomisk skuldsättning, finns inget utrymme att lova just någonting. Nästa år kan vi stå mitt i en ny finanskris, med både gamla och nya, hysteriskt uppumpade, bubblor som kommer att spricka.

Det vore väldigt trevligt om någon av blockens företrädare kunde påpeka detta. Och vad mer, att de kunde erkänna att de själva bidragit till just den utvecklingen.”

Läs även Julia Caesars krönika om valrörelsen denna söndag!