Kursomläggning

Etablissemanget kräver ju av Sverigedemokraterna att de ska ha ett heltäckande program, omfattande alla politikområden.

För att kunna uppfattas som ett ”seriöst” parti ska det helst även presentera en egen budget, som på kronan redovisar utgifter och inkomster under valperioden om SD får forma politiken.

Det här framstår för mig som hycklande, av åtminstone tre skäl.

•  För det första är ingen partiledare och inget parti Gud Fader. Ingen kan i förväg exakt förutse utfallet av en viss politik i kronor.

• För det andra talar Sjuklöverns företrädare själva om å ena sidan skarpa löften å andra sidan ambitioner målsättningar, med reservationen att de ska realiseras om det visar sig att den ekonomiska utvecklingen så medger.

• För det tredje tillåter sig enskilda partier att komma med egna utfästelser eller avsiktsdeklarationer, vid sidan av ”blockens” valmanifest.

När det gäller Sverigedemokraterna har de dessutom tävlat i utfästelser om icke-samarbete. Även om SD skulle göra ett kanonval, få 40% av rösterna och bli riksdagens största parti så kommer det inte att hamna i regeringsställning.

I verkligheten kommer det att för Sverigedemokraternas del handla om att få gehör för delar av sin politik. Skulle massinvandringen från MENA-länder minska i förhållande till vad den skulle ha omfattat utan SD-inflytande så minskar ökningen av utgifterna för detta i motsvarande grad.

Skulle den plötsligt helt upphöra så är vi fortfarande bundna till stora utgifter för dem som redan kommit till Sverige. Först på sikt kan det ge verkliga effekter. Som Jan Björklund, fp, liknat skolpolitiken: det tar tid, är som att vända ett jättelikt Atlantfartyg.

Eller tag brottsligheten. En hårdare linje skulle på kort sikt betyda ökade utgifter, för fler brottmål och fler fängelseplatser. Men om resultatet blir minskad brottslighet kan vinsten bli desto större på längre sikt.

Nu försöker journalisterna, med eldunderstöd från föregivna ”experter” och öppet politiska motståndare, ”sänka” SD-budgeten: ”man har räknat fel”. ”Det går inte alls att spara så mycket pengar på invandringspolitiken”.

Argumentationslinjen från SD bör, menar jag, vara att man här ändå är överens om att invandringen kostar. Man är oense om beloppet, men är överens i sak.

Man är också oense i bedömningen av hur mycket som kan sparas in per år, eller vilken effekt olika åtgärder kan ge.

Avgörande är naturligtvis färdriktningen. En restriktivare linje ger vad det ger, det går ändå åt rätt håll. Detta är det avgörande. Man lägger om kursen!

Ju fler SD-mandat, desto större möjligheter till att detta sker,

Sedan kan SD ha en prioritetslista, om i vilken ordningsföljd besparingarna ska användas för andra satsningar.

I praktiken kommer – även om invandringspolitiken läggs om och resurser frigörs – andra partier att ”ha ett ord med i laget” om vilka satsningar som ska göras.

Behoven är ju uppenbara:

– äldreomsorg

– sjukvård

– skola

– rättsväsende

– försvar

– pensioner.

Politik är det möjligas konst.