Det var ju ett vågspel – 50.000 tabloider. Men nu är vi i stort sett i land, både beträffande distributionen och ekonomin. Det känns verkligen upplyftande!
Ett stort tack till alla medverkande!
En särskilt viktig insats gjordas av Stefan, som prickade in hur utskicken till distributörerna kunde fixas på bästa sätt. Och Lars, som bar hela distributionskostnaden.
En klippa har också varit Ceasar, från vilken jag här publicerar en rapport:
EN SOLIG DAG I APRIL
Jag hade precis avslutat ett samtal i telefon med en vän och konstaterat, ngt måste göras! Någon måste väcka det Svenska folket!
Samma kväll hade vi en liten middagsbjudning hemma i vårt nybyggda hus och efter ett par öl började två av gästerna att diskutera politikers sätt att hantera invandringsfrågan. Frågeställningarna bollades fram och tillbaka över bordet och samtliga verkade överens men det konstaterades också: – Säger man så blir man ju utpekad som rasist!
Lite provokativt frågade jag: Är det brist på fantasi eller brist på mod som utgör det största problemet? Svaret jag erhöll var att modet var det inget fel på men vad skulle man göra?
Jag bad dem att ge mig en vecka att lista aktiviteter vi faktiskt kunde göra tillsammans för att om inte annat lätta på den frustrationen vi alla kände. Jag bad dem också att behålla modet och viljan även efter ölen gått ur kroppen.
Efter en vecka presenterade jag ett par enkla förslag bestående av:
Jag avslutade med en citat som jag burit med mig genom hela livet för att symbolisera våra steg:
”It is not the critic who counts: not the man who points out how the strong man stumbles or where the doer of deeds could have done better. The credit belongs to the man who is actually in the arena, whose face is marred by dust and sweat and blood, who strives valiantly, who errs and comes up short again and again, because there is no effort without error or shortcoming, but who knows the great enthusiasms, the great devotions, who spends himself for a worthy cause; who, at the best, knows, in the end, the triumph of high achievement, and who, at the worst, if he fails, at least he fails while daring greatly, so that his place shall never be with those cold and timid souls who knew neither victory nor defeat.”
Detta var allt jag satte upp och efter en vecka hade vi gjort våra trevande försök att dela ut lite flygblad, vi hade skrivit något inlägg på bloggen och vi var 4 personer som ville hjälpa till.
Nu dryga 4 månader senare har vi delat ut över 17.000 flygblad, skrivit ut 22.000 flygblad (en hel del har skickats ut i landet)
Vi har skrivit ett par inlägg i veckan på bloggen
Vi har en egen proffsskrivare som skriver ut 1A4/sekund
Vi har fria papper via sponsring
Vi har en brevbärare med specialuppdrag:-), särskilda brev till särskilda adresser.. Inte minst ganska roligt.
Vi har hållt 3 torgmöten
Vi är nu 30 personer med olika roller
Vi skickar hundratals färdiga flygblad till nya aktivister runt om i landet varje vecka
Jag grämer mig allra mest för att inte ha haft kameran med då vi lappade ca 1500 bilar i Arninge, Täby eller likaså Kistamässan under Villamässan med 2500 flygblad.
Under arbetet kom vi tidigt i kontakt med Cavatus på http://aktualia.wordpress.com/flygblad och vi började byta massa idéer fram och tillbaka och det blev tydligt att han bäst kunde tillhandahålla vattenhålet där vi tankade nya flygblad för att återigen bege oss ut på fältet.
Kvalitén på det utdelade materialet har succesivt förbättrats och nu finns här riktigt bra flyblad i alla valörer och med inriktning mot differentierade målgrupper.
Kontakt med en förebild
Jag fick inspiration till vårt runda bordsamtal av Jan Millds, Blågula frågor och jag bestämde mig för att ta direktkontakt med honom
Jan Milld hade under vårt arbete varit djupt engagerad i att framställa vitboken – Mångkulturellt facit och ur detta arbete uppkom också TABLOIDEN!
Tabloiden är det enskilt bästa jag som aktivistledare någonsin har delat ut till hushåll. Hushållsutdelning är enligt min erfarenhet det absolut bästa eftersom området för vår regimkritik kräver lugn och ro för mottagarna.
En fullspäckad informationstidning av detta slag skrämmer slag på många människor om det delas ut på stan.. Mer eller mindre ser människor ut som om de håller i en bomb och man kan se paniken i deras ögon.
De ser ut ungefär som om de läste en porrtidning och inbillade sig att frugan strax skulle dyka upp. Jämför med intresset för SD´s politik i relation till hur få som ens vågar gå och besöka dem på ett torgmöte.
Rädslan är obefogad för det allra mesta. Ju fler vi blir desto starkare blir vi.
Vi är nu en kraft i Sverige och hela etablissemanget känner av vår beslutsamhet och de är mycket nervösa.
Trots min porrtidningsliknelse ovan så har jag nog aldrig upplevt så mycket positivt från folk i såväl stugor som lägenheter. Mest av allt minns jag en dam i 70 års åldern som sprang ut på balkongen och ropade:
– Tack så mycket för Er insats, tack för att Ni finns. Det var rätt information ocksåå!
En annas pensionär frågade mig om valsedlar:-)
Glädjen över att faktiskt gå ifrån ett samtal under alkoholpåverkan till att faktiskt göra något reellt åt saken är obetalbar.
När valdagen är här då vill jag känna samma stolthet sak som jag vill känna då mina barn växer upp:
– Jag har varit inne i arenan och jag gjorde så gott jag kunde
Får man tro massmedia så ”rasar” pensionärerna – eller i varje fall deras organisationer – mot Sverigedemokraternas valfilm. Man får inte på detta sätt ”ställa grupp mot grupp”, dvs antyda att samhällets resurser är begränsade och att stora satsningar på ett område ger mindre möjligheter till satsningar på andra områden.
Själv tycker jag att denna valfilm var helt formidabel. En verklig fullträff, rakt i solarplexus på etablissemangets eländiga förljugenhet.
Vi vet att pensionärerna beskattas hårdare än löntagare. Ovanpå detta har pensionsbromsen nu slagit till. Pensionärer får mindre i plånboken.
Vi vet också att invandringen nu fyra år i rad legat på rekordnivåer, att denna invandring domineras av hederskulturområden, att många är analfabeter och aldrig blir självförsörjande i Sverige. Och att varje ensamkommande flyktingbarn kostar cirka en miljon kronor.
Men vi tillåts inte hävda att det betyder kostnader och att dessa kostnader inverkar på samhällsekonomin i övrigt. Det blir, om vi får tro TV4-ledningen, straffbart.
Låt mig bara konstatera att under söndagen fick jag ta del av två nyheter, båda med viss koppling till invandringen.
Allt fler banker har slutat att använda kontanter på sina kontor. Guy Lööf från Pensionärernas Riksorganisation tycker att det kan vara svårt för äldre att anpassa sig till omställningen.”
”- För många blir det knepigt. Man har inte kort utan vill betala med kontanter och gå in till posten och banken och betala. Problemet är att bankerna inte tar hänsyn till alla kunder. Man tar bara hänsyn till kunderna som klarar sig kontantlöst …”
Filminslag om tandvård:
Här finns alltså två aspekter: dels konkurrensen om begränsade resurser, dels (o)rättviseaspekter.
Det tror jag nog att många pensionärer begriper. Eller vet. Vid närmare eftertanke så är jag ju själv en av dem.
Som SD-valfilmen lyfter fram: det är nödvändigt att prioritera, när behoven är oändliga medan resurserna begränsade. Det är just vad som är politik!
Idag görs hela tiden denna typ av val, till nackdel för pensionärer och andra grupper i vårt samhälle. Makthavarna vill bara inte låtsas om det. Lyssna noga på Mona Sahlin i filmen ovan!
Hennes recept är än högre skatter, där hon vill ge sken av att detta skulle drabba bara ”de rika”. Så är det ju inte alls med de rödgrönas skattepolitik. Höjd bensinskatt skulle slå hårt mot landsbygden, i synnerhet när bensinpriserna samtidigt går upp.
Mona har gjort sina val. Må svenska väljares val bli ett annat!
De finns mer att säga på temat utvärdering/kritik av Sverigedemokraterna, men det får komma efter valet. Det är så mycket annat som är viktigare att få ut före valet. Jag vill heller inte riskera bidraga till att SD:s valrörelse tar skada. Vi må nu ”ge järnet” fram till den 19 september i valkampanjandet!
Ett kampanjande som kan inte bara få in SD i riksdagen utan samtidigt medverka till att människor får sina erfarenheter, känslor och tankar bekräftade, till att flera människor vågar börja tala öppet med varandra om väsentligheter, till att rädslan bryts!
Projektet vitbokstabloiden kan nu sägas vara i hamn. Av de 50.000 exemplar som trycktes upp finns nu bara 7 buntar kvar, dvs mindre än 3.000 exemplar!
Ekonomiskt ser det också hoppfullt ut. Det har inte gått ihop ännu, men om bidrag fortsätter att komma ett tag till så är vi i land även där.
Det upptryckta vitbokssammandraget säljer fortfarande ganska bra, och förhoppningsvis kommer spridningen av alla tabloiderna där att medverka till en fortsatt efterfrågan. Mer än halva den andra upplagan (1.700 av 3.000) har gått ut som budkavleexemplar till under självkostnad. De sprids nu av SD-folk i Göteborgsregionen. Tanken med budkavleexemplar är alltså att de ska lämnas vidare, för att cirkulera, och att den som vill ha ett eget exemplar beställer på vanligt sätt.
I slutänden blir förhoppningsvis ett plus genom försäljningen av vitbokssammandraget. De pengarna kan komma till användning för att klara tryckningen av en tredje upplaga.
Det är också möjligt att vitboken i sin helhet trycks på print-on-demand under år 2011, om intresset för detta visar sig tillräckligt stort.
I GÅR, LÖRDAG, var jag tillsammans med en grupp SD:are eller f.d. SD:are och hushållsutdelade tabloider i Borlänge. Vi fick ut närmare 5.000 exemplar.
Och mest problem. Julia Caesar skriver om detta idag på Snaphanen.
I just Borlänge är det särskilt viktigt att få ut ett material som detta – där är förutsättningarna särskilt stora att mottagarna förstår vad vi skriver om.
I jämförelse med andra kommuner i Dalarna har Borlänge större problem med brottslighet och bidragsberoende. Den dominerande invandrargruppen är nu somalier, där andelen analfabeter är hög, men där det ändå finns en form av fantasirikedom och initiativtkraft…
Handlar det bara om en annonsvägran och om Tommy Hansson som redaktör för SD-Kuriren?
Nej, tyvärr inte!
Som bekant har vi dissidenter svårt att få in artiklar i stora PK-media. Annorlunda borde det vara på SD-Kurien. I synnerhet på nätet, där inga utrymmesskäl behöver begränsa antalet inlägg.
I synnerhet som detta beslut togs på Sverigedemokraternas riksårsmöte år 2004: ”Yttrandefrihet finns inte, om det inte finns för meningsmotståndare”.
Inte så att vi fick den återsänd eller gavs någon motivering, man bara lät bli att vare sig publicera inlägget eller att höra av sig. Jag var i kontakt med Richard Jomshof, vilken hänvisade till Johnny Skalin, som var insändarredaktör. Skalin svarade dock inte på mejl.
Därför kunde jag inte bli så helt överraskad av SD-K-redaktionens annonsvägran. Det handlar om en dålig hållning, ett klimat inom viktiga delar av partiet.
Gustav-inlägget på SDU-webben stärker intrycket av att SD håller på att rutscha utför – politiskt, taktiskt och moraliskt. Det ligger ingenting av vare sig statsmannamässighet eller smarthet i denna utveckling. Den är bara hållningslös och raktigenom korkad.
Vi måste till fullo inse ett fundamentalt faktum: våra politiska meningsmotståndare, detta pk-etablissemang inom media och partipolitik, är:
• inget att se upp till
• inget att försöka efterlikna,
• inget att söka bifall från!
För om vad vittnar detta svängande med pk-epitet som ”rasism” mm på SDU-forum, om inte just ett sådant missförstånd?
Tror man att etablerade pk-kretsar blir imponerade och slutar sparka på sd:are, om de ser att det finns sd:are som står redo att sparka vidare, nedåt?
Ett annat faktum vi måste inse är att ett riksdagsinträde för SD inte i ett trollslag förändrar alla förutsättningar.
Med eller utan SD i riksdagen, före såväl som efter ett riksdagsinträde, handlar det om människors medvetenhet.
Hela tiden måste det handla om en folk- och opinionsbildning. En sådan kommer naturligtvis helt av sig, om sd-företrädare själva har övertagit Expos världsbild och värderingar.
Ett tillägg, för att ingen ska missförstå mig:
Alla förändringar inom Sverigedemokraterna har inte varit fel. Enstaka virrpannor har ju kunnat skada partiet, genom att förse massmedia och andra motståndare med ammunition mot SD. Där har både Mikael Jansson och Jimmie Åkesson haft nödvändiga ambitioner.
Samtidigt vet vi att från medias sida är det inte fråga om något ärligt intresse av demokratisk vakthållning. Som Blågula frågors erfarenheter visat sker en skandalisering i media även där det egentligen inte finns en spik för media att koka sin soppa på.
Intresset av att SD-företrädare ska stå för en demokratisk hållning får dock aldrig vara främst ett taktiskt övervägande. Det ska vara själva kärnan i partiets väsen och politik. Som fallen Hansson och Skalin visat finns där allvarliga brister, högt upp i organisationen.
Demokrat blir man inte genom någon läpparnas bekännelse till detta ord. Det handlar om vilken hållning man intar i sitt faktiska agerande.
Sverigedemokraterna borde ta sitt riksårsmötsbeslut från år 2004 på allvar!
Här har jag alltså tillåtit mig att lufta kritik mot SD, och kommer så att fortsätta i ytterligare några dagar. Det betyder inte att Jimmie Åkesson och SD inte gör bra saker. Nu senast gäller det BRÅ och våldtäkterna: stor eloge! Denna bluffmakerska Hradilova Selin ska dras fram i ljuset!
Ett tips i det sammanhanget: lyft fram överfallsvåldtäkterna! Journalisterna mässar om hur få våldtäkterna är. Så få att det nästan inte finns några gärningsmän. Överfallsvåldtäkterna är ändå tillräckligt många för att påverka kvinnors situation, många kvinnor är numera rädda för att röra sig utomhus kvällstid. Som statistik från Oslo visat har nästan samtliga förövare utomeuropeisk bakgrund. Vilken anledning finns att tro, att förhållandet är ett annat i Stockholm?
Mina läsare må ha överseende: jag har ju utlovat en genomgång av Monas nya bok. I dagarnas finns också en del att säga om ”experter”, dessa i sämsta bemärkelse prostituerade. Detta ska komma, före valet, men just nu måste jag beta av den tråd om SD som blivit aktuell. Det gäller att skriva när man blivit ”taggad”, då blir det klarast.
Gustav på SDU-forumet har nu gjort ett nytt inlägg, som klargör att han själv inte läst vitbokssammandraget och egentligen inte vet vad det innehåller. Vilket inte hindrade honom att sprätta iväg de grövsta insinuationer om boken.
Jag vet inte om denne Gustav är bara en signatur eller om det är en verklig person med det namnet. Framförallt kan jag inte bedöma om han verkligen är en SDU-are eller bara en inskickad Expo-figur.
Kan ens vanliga SDU:are som läser på forumet avgöra den saken? Finns det idag en självklar och tydlig skillnad mellan SDU:are och PK-sold-ater?
Det borde det naturligtvis göra! Punkt nummer 1 i den grundläggande medlemsutbildningen inom SD och SDU borde vara hanteringen av ett så frekvent använt och ofta missbrukat begrepp som ”rasism”.
Så snart begreppet används måste ryggmärgsreaktionen från varje invandringskritiker vara: vad lägger vederbörande in i begreppet?
PK-innebörden känner vi alla (?) till. ”Rasist” är envar som vill ha en annan invandringspolitik, en politik som begränsar inflödet.
Om en SD-are använder detta mycket tvivelaktiga begrepp, då måste vederbörande avkrävas en förklaring: använder han/hon ordet i någon annan bemärkelse än vad Expo gör?
Överhuvudtaget ska vi vara varsamma med orden, och inte lättsinnigt sätta negativa stämplar på andra människor.
Det betyder inte att vi ska vara förhindrade att använda begrepp. Själv talar jag alltså om pk-iter. Innebörden av ”politisk korrekthet” finns då klargjord både på bgf-webben och i vitboken.
”Till den demokratiska kulturen hör också att man kan respektera även meningsmotståndare, och förmår föra ett civiliserat samtal. Man ska … lyssna på vad andra säger och visa en vilja till förståelse. ”
”Med ett intellektuellt förhållningssätt avses att man bemödar sig om att vara rationell och sanningssökande. Man söker relevanta fakta, och tar hänsyn till sådana fakta.
I diskussioner tar man fasta på en motståndares starkaste argument, inte de svagaste. Man kan både ta och ge kritik. Och när man ger kritik är den saklig, dvs den bygger inte på personangrepp. Man söker dialog med meningsmotståndare.
Man är också beredd att revidera sin egen uppfattning inför nya fakta eller argument. Man begär inte att kartan ska vara överordnad terrängen.
Man förmår skilja på deskriptiva och normativa utsagor. Man fördömer inte budbäraren, om denne kommer med ‘dåliga nyheter’, och pekar på problem. Lika litet som man sparkar meteorologer, när de givit prognoser om dåligt väder.
Detta kan låta så självklart att det inte ska behöva påpekas, men tyvärr ger den politiska debatten om invandringen alltsedan 1980-talet ett massivt prov på hur man använder kränkande tillmälen istället för att debattera i sak.”
SDU-debattörens hållning gentemot mitt vitboksarbete andas inte desto mindre samma typ av förakt som tidigare manifesterats av Göran Greider.
Vad som gör mig orolig är om sådana figurer nu kan göra sig breda inom SDU och prägla hela organisationens hållning.
Det skulle inte sitta fel om ledningen för SDU här går ut med någon form av klargörande!
Kan man ställa sig bakom skrivningarna i grundkursen?
Jan Millds blogg 