Hemma igen!

Under nära en vecka har jag varit bortrest, men är nu hemma igen. Jag var på norra Cypern, och besökte Lena Holfve.

Hur gick det till?

En faktor var att Sverige i början av november är ett land som man gärna lämnar ett tag, för att slippa mörkret – för varje levnadsår mer deprimerande. Sol och bad – here I come!

En annan faktor var min kompis Karin Svensson i Orsa, stammis på Lena Holfves fantastiska blogg – Rädda Sverige.

Karin försökte fixa en träff i Dalarna i somras, då Lena var i Sverige. Men det gick inte i lås, så det fick bli Medelhavet i stället.

Kan inte berget komma till Muhammed, du vet… En litet dyrare variant, men det kunde det vara värt. Trodde vi. Just så visade det sig också vara.

Det blev ett besök som kommer att inspirera till ingångar för många texter här på bloggen. En av dem lär bli ”Hemma bra, men borta bäst?”. Det ska också bli en sammanhängande reserapport på min personliga hemsida, där jag tidigare redovisat resor till USA och Kuba, Centralamerika och Laos.

Lena Holfve är författarinna, och har skrivit ett stort antal böcker. Som nämndeman i Stockholms tingsrätt under många år står frågor som brottslighet, droger och kvinnors ställning i samhället naturligen i fokus för henne.

Vad jag tidigare kände till om Lena Holfve är hennes agerande i samband med lasermannens härjningar i Sverige i början av 90-talet, något som gör det helt omöjligt för mig att inte respektera henne!

Så här skriver hon själv om detta:

”Jag är en av initiativtagarna till folkresningen mot Lasermannen
 Det var jag och Sven Wollter som stod på Hägerstensåsen inför tusen invånare, pressen och polisen efter det sista skottet mot min tobakshandlare Hasan Zatara, en helt underbar sjubarnspappa ifrån Palestina, som jag saknar än.

Jag backade efter ett tag. Folk började göra karriär. De fick pengar av staten för att de startade en hel rad organisationer, och sammanträdeshäckarna, som vill ha bra betalt för att debattera, kröp fram. Det demonstrerades, gapades och skreks men vad jag vet var det ingen som hälsade på Hasan.

Han var rätt sur på dem då de inte tog någon kontakt med honom eller hjälpte honom, hans fru och sju barn på något sätt. De stal hans namn, liv och situation och han har inte fått tillbaka det än.”

”Sahlin talar ofta om ‘främlingsfientligheten’ och min erfarenhet är den att vi har inte så mycket av den varan. När min tobakshandlare Hasan Zatara sköts av Lasermannen var det inga problem i världen att snabbt organisera ‘Folkresningen mot Lasermannen’, och grundbulten i den var 1000 förbannade invånare i förorten Hägerstensåsen i Stockholm.

Det var heller inga problem att få svenskar att gå ut och bokstavligt vakta våra butiksägare med utländsk bakgrund. Inga som helst problem att få gratis mobiler av Ericsson, som ett exempel. Föreningen ‘Hasans vänner’ startade på nolltid.”

Som synes stämde efterlysningsbilden inte särskilt väl med den verklige brottslingen. Och han var inte vad de flesta tog för givet: etnisk svensk. Han hade själv utländsk bakgrund.

John hette först Zaugg i efternamn, bytte sedan till Stannermann, därefter Ausonius. Hans far var tysk och modern schweiziska. John fick svenskt medborgarskap 1979.

I kölvattnet på initiativet ”Hasans vänner” dök det alltså upp figurer som försökte politisk profitera på skjutandet. Figurer som i slutändan inte ville ”legitimera” personer med olämpliga observationer av verkligheten, slutsatser eller värderingar.

Sådana personer skulle kanske inte skjutas med gevär, men de skulle åtminstone förtalas och isoleras…

I en kommentar 1998 på BGF-sidan  ställde jag frågan: ”Är ‘Hasans vänner’ verkligen Hasans vänner?” 

Till de politiska profitörsaspiranterna hörde även Gellert Tamas, med sin bok ”Lasermannen”. Invandringskritik – nej tack! Fritänkande – nej tack! Verklighetskontakt – nej tack!

Det om detta.

Det där med att pricka med skjutvapen på individer som man inte gillar, att döda och skada efter behag och förmåga, kommer att jag få anledning att återkomma till. Det sker när jag kommer in på ämnet cypriotisk historia och bakgrunden till öns nuvarande delning.

Jo, en sak till.

Hade jag inför avfärden till Cypern några förutfattade meningar? Förväntningar positivt eller negativt? Fördomar? Nja, jag hade redan hunnit resa i ett 50-tal länder och var väl ganska nollställd.

Om någon pressat mig hade jag kanske kunnat få fram en förmodan om att stöta på patriarker med hucklekärringar, ungefär som på denna bild.

 

Så blev det inte!