Ett PS till tidigare text om SVT-journalisten Anders Holmberg:
I Almedalsintervjun med Jimmie Åkesson återkom Holmberg mer än en gång till frågan ”Hur vet du att det är så?”, med anledning av påståendet om en koppling mellan invandring och viss brottslighet.
Formellt sett en fråga och just så är det väl som vi vill att journalister ska vara: nyfikna och sanningssökande.
Men i detta fall var det i praktiken inte en fråga, utan en anklagelse och en förebråelse. I Holmbergs ”fråga” låg ett bestämt påstående: ”så är det inte”.
Och även om ett samband faktiskt skulle vara fallet kan vi aldrig vara 100% säkra på att det gäller alltid och alla. Vi får inte generalisera och måste därför tiga om saken. I fokus ska stå brottslingars intressen.
Denna SVT-hållning av militant okunnighet går, som det visat sig, hand-i-hand med en strävan efter att kunskap inte ska finnas att tillgå. Det bedrivs en politik av mörkande:
• När SD i riksdagen efterlyst redovisning av invandringens kostnader har det blivit avslag.
• När BRÅ 2005 undersökte sambandet mellan invandring och brottslighet gjordes delar av resultatet otillgängligt för allmänheten (en motsvarande BRÅ-undersökning nio år tidigare visade ändå på tydliga mönster).
• Uppgifter om andelen intagna med utländsk bakgrund på våra fängelser saknas (eller finns, men är ej offentliga).
SVT-Holmbergs hållning till sitt uppdrag, denna ovilja att erkänna verkligheten, är ingenting nytt. Jag stötte på den för över 20 år sedan.
Det var i samband med ett drev från Radio Stockholm år 1995, riktat mot Anders Carlberg. Där försökte man använda mig som slagträ, då Carlberg skrivit en positiv recension av min bok ”Lagom är bäst!”.
En bok som var ”rasistpropaganda”– det kunde Jan Björklund (fp) på den tiden intyga. Redan utan att ha läst boken.
Jag hade invändningar och begärde att få komma till tals i lokalradion med mina synpunkter. Den då unge radiojournalisten Oisin Kentwellskulle intervjua mig. En av de frågor som han kom med kände jag igen från en annan radiojournalist, Björn Häger:
”Så ni ser problem med invandringen?” Mitt svar blev: ”Javisst! Det måste man väl vara journalist för att inte begripa, att invandringen medför problem!”
Detta kom inte med i vad som sedan sändes i radion. Överhuvudtaget var det inte mycket av intervjun som togs med.
Journalistiken i Sverige är alltså under isen, och har så varit under lång tid. Ett av de lysande undantagen är Julia Caesar. Även hon blev därigenom föremål för ett mediedrev – se fredagsbio 36.
Julia Caesar var för övrigt dagens sommarpratare hos Ingrid & Conrad – det ojämförligt bästa programmet där hittills, tycker jag.
Frågan om handskakning som ett sätt att hälsa i Sverige fick ju ny aktualitet genom miljöpartisten och muslimen/islamisten Yasri Khan, efter att denne vägrat ta en kvinnlig journalist i hand. Reaktionen blev skarp, så till den grad att statsminister Stefan Löfven i riksdagens talarstol slog fast: ”I Sverige hälsar vi på varandra. Man tar både kvinnor och män i handen!”
Jag undrar om statsministern vid detta tillfälle kände till, att arbetsgivare i Sverige har dömts till skadestånd för att de inte anställt personer som vägrar hälsa genom att ta kvinnor i hand.
Och jag undrar om han såg det SVT-program ”Debatt” år 2008, där författaren Carl Hamilton förlöjligades och förnedrades , därför att han spontant reagerat mot att tre muslimska/islamistiska unga damer, utsända av SVT, vägrat skaka hand med honom när de sökt upp honom för en intervju.
Filmen, som heter ”Omskolning”, lades sedan ut på Daily Motion. Eftersom där varit tekniska problem har jag nu istället lagt ut filmen på denna adress: https://vimeo.com/164456629
Uppenbart är att det hela redan från början var en provokation, riktad mot Carl Hamilton. När SVT ”fick napp”, genom ett gräl där Hamilton uttalade ordet ”jordhåla”, tog SVT tillfället tillvara: Det blev en grov ”kölhalning” i rikstelevisionen, under ledning av Janne Josefsson.
Undrar just vad kommentaren skulle ha blivit från Stefan Löfven, om han vid det tillfället hade varit statsminister!
Skulle det i riksdagen ha kunnat låta: ”I Sverige hälsar vi på varandra. Både kvinnor och män tar varandra i handen!”
Påfallande är med andra ord skillnaden mellan hur det lät då för åtta år sedan och nu efter Yasri Khans hälsningsproblem.
Vad kan förklara den skillnaden?
En gemensam nämnare är ju att ”skurken” i båda fall är män, medan ”offret” i båda fallen är kvinnor. I Khans fall är kvinnan ifråga dessutom journalist.
Detta räcker dock inte som förklaring.
Det finns ett fall från 2013, där ”skurken” var en kvinnlig arbetsledare och ”offret” en muslimsk man. Frågan till henne från programledaren blev: ”Varför var det så viktigt för dig, att han skulle ta dig i hand?”
Också här blev det alltså ett inslag i SVT:s ”Debatt”, och med samma inriktning som 2008. Även om tonen denna gång nog blev mer dämpad.
Yasri Khan figurerar likaså i veckans fredagsbio, även om denna huvudsakligen intresserar sig för Mehmet Kaplan:
En förklaring till skillnaden i reaktion 2008 och 2013 mot 2016 kan ligga också i att vid det senare tillfället var massmedia redan ”på spåret” genom fallet Kaplan och ett antal år av miljöpartistiska stolligheter i regeringsställning. Situationen hade s.a.s. hunnit mogna.
Avslutningsvis – min egen position?
I sig är väl hälsandet ingen stor sak, men här och nu blir ju detta en viktig symbolfråga. I förlängningen av många små steg av anpassning och eftergifter ligger en djupare samhällsomvandling, med betydelse för vår vardagliga trygghet.
Yasri Khan vill undvika kroppslig kontakt med svenska kvinnor, då det för honom blir alltför ”intimt”. I förlängningen representerar han ändå utveckling, där det blir just mycket av kroppskontakter för svenska kvinnor – alltför intima och helt oönskade kontakter.
Det är bra att massmedia nu kritiskt granskar Mehmet Kaplan och det s.k. Miljöpartiet. Redan att den mannen, med sådana ”meriter”, kunnat bli minister är ju anmärkningsvärt. Därtill i en ”feministisk” regering!
Kopplingarna till Erdogans Turkiet har sedan blivit allt tydligare.
I nästan alla kommentarer kring Kaplan finns dock ett budskap insmuget.
Man lyfter fram ett uttalande från 2009, där Kaplan jämför israelernas övergrepp idag mot palestinierna med tyskars övergrepp mot judar under Hitlertiden. Varje sådan jämförelse förutsätts som en självklarhet vara orimlig.
Med andra ord: israelernas övergrepp mot palestinierna ska inte ses som särskilt allvarliga.
Det läggs också Mehmet Kaplan till last att vid något tillfälle ha inbjudit talare som anses vara ”antisemiter”. Utan att det därvid framgår vad som läggs in i begreppet ”antisemitism”.
Blir man ”antisemit” redan genom att förhålla sig kritisk till staten Israel och dess nuvarande ledning?
Själv är jag tveksam till att jämföra övergrepp då och nu, där och här. Det låter sig inte kvantifieras på något heltäckande sätt.
Jag konstaterar bara att:
a) Israel ockuperar Västbanken och Gaza sedan 1967, i strid mot FN-resolutioner och folkrätt
c) Israel släppt fosforbomber över bostadsområden i Gaza.
d) fortsätter med en blockad mot Gaza, som förorsakar befolkningen där stora lidanden.
Ska vi ändå ge oss på en jämförelse mellan å ena sidan övergrepp mot judar för snart ett sekel sedan, å andra sidan övergrepp mot palestinier idag, så anser jag att de senare övergreppen är allvarligare.
Mycket allvarligare! Därför att de sker i nutid.
• Vad som än hände under första halvan av 1900-talet är historia och inget som vi idag kan påverka.
• Annorlunda förhåller det sig med dagens situation för palestinierna.
Där får vi i princip ett medansvar genom att acceptera vad som sker.
En fortsättning på temat i två tidigare bloggtexter – om Sydafrika respektive SD.
Här ska det handla om metoder och principer i argumenteringen.
Inte kan det väl vara fel att eftersträva ”saklighet” i debatten?
I en bemärkelse, faktiskt – ja! Det blir en slutsats som jag nu tycker mig kunna dra, efter drygt två decennier av invandringskritiskt opinionsarbete.
Låt mig ta det från början, (och förlåt, alla ni som redan många gånger hunnit ta del av denna historia om BGF):
Den utgångspunkt som verkligheten gav, när vi inledde verksamheten för Blågula frågor, rymde i huvudsak två moment:
1.
Tidiga invandringskritiker – BSS och SD – var demoniserade. De framställdes i maktmedia som extremister och annat negativt. Detta gav i princip möjlighet för två alternativa tolkningar:
a) De som opponerade var faktiskt dåliga människor
b) Detta var bara en av media fabricerad nidbild.
2.
Vi som drog ingång Blågula frågor – Anders Sundholm och jag själv – hade en politisk bakgrund inom socialdemokratin, vänstern och miljörörelsen. Det gav oss en potential att själva slippa stämplingar.
Vi skulle inte lätt kunna anklagas för ”högerextremism”. Genom att ge oss in i debatten och framföra kritik av den förda invandringspolitiken skulle ”korten bli synade”: fanns alls något utrymme för en saklig debatt i denna fråga?
• var ”felet” med den kritik som dittills anförts att den kom från antidemokrater, ”rasister”, osv?
• eller var dessa anklagelser inbyggda, skulle sådant med automatik drabba varje kritiker?
Svaret på detta kom snabbare än vi någonsin kunnat föreställa oss!
Föreningen Blågula frågor startade sin verksamhet 1995. Redan samma år kom ett angrepp i det nystartade ”antifascistiska nyhetsbladet” Expo, under redaktörskap av en dokumenterad återfallsförbrytare (Tobias Hübinette).
Expos artiklar slogs upp stort i Expressen och Aftonbladet våren 1996. Dessförinnan hade de genererat två mediedrev mot Blågula frågor, också utifrån Expomaterial.
Ställ detta mot vårt BGF-koncept:
• I botten låg för det första vår egen bakgrund. Vi var varken akademiker, miljonärer eller kändisar – bara vanliga medborgare, som under många år arbetat oegennyttigt och demokratiskt inom godkända partier. Detta borde ge oss en slags grundplåt av legitimitet.
• Därutöver ingick i vårt koncept att vara strikt sakliga, dvs att söka fakta och sanning, att inte gira in på några stickspår av sympatier/antipatier och känslor. Sakfrågorna, verkligheten och förnuftsmässigt resonerande i fokus!
• Meningsmotståndare skulle visas en grundläggande respekt. Undvikande av epitet och personangrepp. Avståndstagande från såväl lögnaktiga anklagelser som våld.
Situationen var asymmetrisk – både genom de politiskt korrektas mediala övertag och genom skillnaden i metoder/argumentering.
Vi försökte arbeta med fakta och argument – massmedia mötte med tillmälen och associationer. Vi fokuserade på översikter, helhetssyn och långsiktiga konsekvenser – media på enskilda fall, empati och kortsiktighet.
Huvudlinjen var att förtiga oss. Våra debattinlägg togs inte in, våra möten och initiativ nonchalerades. Där denna linje frångicks handlade det om att ”hänga ut” och ”avslöja”, förtala och skandalisera. I fåtalet debatter såg man till att vara många mot en.
Vår bakgrund och samtidigt nyanserade linje gjorde det svårt att finna någonting mot oss. Detta löstes genom tal om ”smygrasism” och ”dold” främlingsfientlighet. Längst gick den folkpartistiska riksdagsledamoten Ana Maria Narti: ”Den rasistiska propagandan tar här sin farligaste form – den som presenterar sig som motståndare till rasismen.”
Om en kritiker på något sätt varit obalanserad påtalades självfallet detta. Men där så inte var fallet gick det s.a.s. ”lika bra med selleri”.
De politiskt korrekta blockerade m.a.o. en saklig debatt om invandringen.
Detta rymde samtidigt ett hyckleri, då de i sin propaganda hela tiden gjort anspråk på att representera fina värden som ”demokrati,” ”respekt” och ”tolerans”. Kritiker anklagades gärna för ”okunskap” och ”fördomsfullhet”. Just fakta var ju vad de inte förmådde värja sig mot, och därför inte ville veta av.
Redan bemötandet från de politiskt korrekta kan nu ge anledning att ompröva hittillsvarande linje. Respekt är det sista som de förtjänar! Tvärtom! Vad svenskfientliga politiker som Bengt Westerberg och Mona Sahlin, Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfven förtjänar är bara det djupaste förakt, från varje svensk.
Framförallt finns anledning att ompröva saklighetslinjen av ett annat skäl.
Som erfarenheterna visat är det inte fakta och sakliga argument som övertygar människor. Man tror som man gör, därför att det är vad man vill göra. För att nå människor måste vi lyckas kommunicera på en känslonivå.
När jag nu vill ompröva linjen av ”saklighet” betyder det inte övergivande av sanningssökandet eller ointresse för fakta som är korrekta och relevanta. Däremot blir det önskvärt att argumenteringen vänder sig inte bara till hjärna och förnuft, utan även till hjärta och känslor.
Underlag för sådant finns ju där i överflöd: – Hur vi svenskar görs till andra klassens medborgare i vårt eget land – Hur våra barn och barnbarn får en otrygg uppväxtmiljö – Hur unga berövas möjligheter till utbildning, arbete och bostad – Hur kvinnor inte längre kan röra sig fritt på offentliga utrymmen – Hur det skapats no-go-zoner för svenskar – Hur vi alla berövas en framtid.
Utöver dessa två moment i opinionsarbetet – fakta/förnuft och känslor – vill jag lyfta fram ett tredje viktigt moment: moraliskt övertag.
Denna typ av övertag har vi sverigevänner iofs redan genom att i sak har rätt, genom att kämpa för en rättfärdig sak.
Som svenskar försvarar vi oss själva och varandra mot förtryck, övergrepp och orättvisor. Det räcker långt, ur moralisk synpunkt!
Omvänt gäller det att bemöta och förkasta försök att grundlöst skuldbelägga oss.
Exempel på sådant saknas ju inte: • ”Förintelsen” • slavhandel • kolonialism • neutralitet under kriget • svensk välfärd.
Vi är inte i något moraliskt underläge, har ingen anledning att be om ursäkt för vår existens!
Svenskt välstånd är främst ett resultat av våra egna insatser och egenskaper, som: – arbetsmoral – kunnande – hederlighet – samverkan.
Oavsett vilka grymheter som begicks i Europa under förra seklet så är det inte rimligt att hålla människor idag ansvariga för detta, människor som inte ens levde på den tiden.
EN ANNAN SAK gäller, tycker jag, övergrepp i nutid. Där kan vi i princip bära ett medansvar, genom likgiltighet och passivitet.
Jag tänker på:
• USA:s invasion i Irak år 2003, med ca 1 miljon dödade.
• det halvårslånga flygbombandet av Libyen år 2011 (där Sverige deltog med JAS-plan!)
• söndersmulandet av Syrien under fem års krigande.
Mycket har hänt sedan jag skrev om Turkiet i höstas. Frågan blir: vart är Turkiet på väg under president Recep Erdogan?
Under lång tid har Erdogans Turkiet stött ISIS. Varför?
Det kan ha handlat om tre faktorer:
• Ideologisk samsyn. Både ISIS och Erdogan är islamister. De bedriver s.a.s. samma kamp, är vapenbröder.
• Kurderna. Turkarna har länge fruktat kurdisk separatism. Det lever ca 15 miljoner kurder i Turkiet. I Syrien lever också kurder. De utgör tillsammans med syriska armén det främsta motståndet mot ISIS.
• Ekonomi. Från ISIS-ockuperade områden i Syrien och Irak har Turkiet kunnat köpa olja i stora mängder och till förmånliga priser.
Sedan slutet av september 2015 har ryskt militärflyg bombat ISIS i Syrien. Detta har irriterat Erdogan – så till den grad att han uttryckte sympati för terrordådet mot ett rysk passagerarplan över Sinai i slutet av oktober 2015, med över 220 omkomna.
I slutet av november sköt dessutom ett turkiskt F-16-plan ned ett rysk Suchoj-24 över norra Syrien. Turkiskstödd gerilla var på plats och sköt ihjäl den ryske piloten när han försökte rädda sig i fallskärm.
Turkiet anklagade Ryssland för att ha kränkt turkiskt luftrum, något som ryssarna dock förnekade. Klart är emellertid att Turkiet dessförinnan återkommande kränkt både syriskt och grekiskt luftrum.
Senare har detta fortsatt och trappats upp, med beskjutning över gränsen, av främst kurder på syriskt område.
Samtidigt har man fortsatt med oljetransporter över gränsen, liksom leveranser av vapen till ISIS.
Även mot kurderna inom Turkiet bedrivs nu ett direkt krig, med insats av soldater och tung militär utrustning.
En amerikansk journalist, Serena Shim, dödades hösten 2014, efter att ha avslöjat turkiskt stöd till ISIS.
Turkiska journalister, vilka skrivit sådant som president Erdogan kan känna sig ”kränkt” av, riskerar naturligtvis också påföljder. Blir de inte mördade kan de i varje fall riskera åtal och fängelsedomar.
Det senaste är tillslaget mot dagstidningen Zaman i Istanbul – en av landets största, med en upplaga på en halv miljon exemplar. Inriktningen är konservativ och tidningen är knuten till ett muslimskt nätverk.
Allt detta ger anledning till reflexioner:
1. NATO
Turkiet är medlem i NATO.
Är det en ”försvarsallians”, i vilken även Sverige nu bör gå med?!
Ska svenska soldater i framtiden kunna tvingas försvara Turkiet i dess krigsäventyr?
2. EU
Turkiet har länge haft en ansökan om medlemskap i EU.
I samband med förhandlingarna med anledning av migrantinvasionen av Europa har Turkiet återigen aktualiserat detta.
Är Turkiet ett land som bör släppas in i EU?
Tillhör Turkiet Europa?
3. Migrationen
Nära två miljoner migranter kom till Europa under år 2015, främst via Balkanrutten.
I EU:s förhandlande med Turkiet har Erdoganregimen tidigare begärt ett antal miljarder Euro i ersättning från EU, i utbyte mot att stoppa överfarterna till Grekland. Nu höjer turkarna plötsligt detta belopp. De för även fram krav på ett närmande till EU, med medlemskap som mål.
• Om EU går med på de nya kraven – vad talar mot att beloppen senare kommer att höjas ytterligare?
• Vad talar för att Erdogans Turkiet överhuvudtaget kommer att leva upp till några löften?
• Vilken motivation skulle man ha för detta? Är inte en islamisering av Europa precis vad han vill se?
• Vilken trovärdighet har Turkiet alls under denna förtryckarregim?
Till saken hör att
– Turkiet har vägrat låta NATO patrullera turkiska farvatten för att stoppa människosmugglingen.
– Turkiet beskjuter syriskt område över gränsen – vilket är ägnat att ytterligare öka strömmen av flyktingar.
DET KAN INTE vara att ge efter för den turkiska utpressningen. Det är inte en regim att stödja!
INTE HELLER är det en lösning att påtvinga EU-länder ett kvotsystem som medför ett fortsatt folkutbyte. Vi européer ska inte tvingas lämna plats för människor från Asien och Afrika – Europa tillhör oss!
Svaret ligger istället i linje med det jag tidigare skrivit om här på bloggen, om ett Safe Haven.
Sök en uppgörelse med ett land i Nordafrika, t ex Marocko. Långtidsleasa där ett område under EU-kommissionens förvaltning.
Dit ska sedan sändas de migranter som tagit sig till Grekland. I detta Safe Haven får de vänta tills antingen något land i Europa vill ta emot dem eller att de kan återvända hem igen.
Parallellt med detta kan Europas länder medverka till minskade migrantströmmar genom att eliminera de pull-effekter som inte minst Sverige skapat genom sitt sjukt generösa system av bidrag och förmåner.
I andra änden är det viktigt att få stopp på kriget i Syrien och att förhindra nya krig av denna typ. Här finns all anledning att ge stöd åt Rysslands ansträngningar: vapenvila, försoning och fria val. Så får syrierna själva avgöra om de vill ha kvar Assad eller få honom utbytt.
PS 1
EU-överenskommelsen med Turkiet tillkom tydligen under kuppartade former:
”Att Löfven och 25 andra regeringschefer vid sittande bord överraskades av det här helt nya förslaget från Tyskland, Turkiet och Nederländerna kommenterar Stefan Löfven så här.
– Det är ingen lyckad arbetsmetod att få ett förslag vid sittande bord och ta ställning till det samma dag, det är inget bra.”
En innebörd av EU-beslutet var att bara asylsökande från Syrien ska tas emot inom EU, inte övriga asylsökande. Illustrerar inte detta att FN:s flyktingkonvention nu inte längre kan fungera, och bör helt skrotas?
Efter kuppen från alliansen Tyskland-Turkiet-Nederländerna bör Sverige söka andra allianspartner inom EU.
Vårt land bör sälla sig till grupperingen Ungern-Polen-Slovakien-Tjeckien!
PS 2
När Stefan Åsberg, SVT:s utsände i Turkiet, ska rapportera om läget – då talar han om riskerna med att ”Aleppo faller”. Dvs att rebellerna skulle drivas ut och Damaskus få kontroll över denna Syriens största stad. Kolla 7.40 in i detta klipp.
Blir inte det ungefär som att säga att ”Stalingrad föll”, då nazityska trupper drevs ut ur den staden 1943?
Vill vi få stopp på kriget i Syrien, då måste landet kunna enas under en gemensam centralmakt. Vad som där står i vägen är Turkiets stöd åt ISIS och Al-Nusra.
Jag påstår att Sveriges Television är föga opartisk i Syrienkonflikten!
”Vi skattebetalare betalar många miljarder till EU för att upprätthålla unionens yttre gränser. Men Bryssel vill överlåta detta på Turkiet. Hur galen får en union bli?” ”När det gäller Europas gränser är det vår egen uppgift, inte omvärldens, att försvara och upprätthålla dessa. Det är ytterst en militär uppgift. Så varför skickar inte EU-ledarna militära fartyg till Medelhavet så att de kan avvisa olagliga vägar in mot Europa? De farkoster som är sjöodugliga måste man naturligtvis hjälpa, men det handlar då att återföra dess passagerare till de kuster varifrån de kom, inte ta dem till Europa. Det är i grunden inga svårigheter att upprätthålla EU:s yttre gränser. Det som saknas är intellektuell och moralisk vilja att värna Europa. Vi har en mängd svaga, ynkliga företrädare i Bryssel utan tillstymmelse till ledarskap…Man klarar inte av att stå upp och försvara våra västliga värderingar. Man faller istället på knä inför en despotisk regim i Turkiet. Det är ovärdigt Europa. Det är djupt skamligt.”
PS 4
PS 5
Löfvens senaste är att Sverige och Turkiet har gemensamma intressen. Det var inte länge sedan han vid besök i Kiev fann en polare i Porosjenko. Har han nu gjort det även i Erdogan i Ankara?
”Statsmannen (!) Stefan Löfvén säger angående avtalet att det ligger i ‘Turkiets och Sveriges gemensamma intresse’. Den korkade statsministern begriper inte att det det bara finns en vinnande respektive en förlorande part i den vansinniga överenskommelsen.
Turkiets president Erdogan är den stora vinnaren…”
Inkassera – inledningsvis – 60 miljarder kr i stöd från EU för “flykting”-utbytet med Grekland/EU (en in – en tillbaka!).
Sannolikt få upphävt visumtvånget till EU för Turkiet.
På sikt erhålla ett associeringsavtal och i förlängningen EU-medlemskap för Turkiet.
Ovannämnda blir viktiga steg framåt för Erdogans ‘bakom kulisserna’-strategi att först helt ut islamisera Turkiet och därefter expandera detta embryo till Kalifat att omfatta Europa.”
”‘Det finns inget annat alternativ’, argumenterar Löfvén….
Det helt naturliga och mest logiska vore naturligtvis följande:
EU ger Grekland ekonomiskt stöd för att helt stänga gränsen till Turkiet. En blygsam kostnad istället för de hundratals miljarder kronor som Grekland nu får för att dels hantera invandringen och asylhanteringen, dels det ekonomiska moras man skapat sedan många år tillbaka.”
”Självklart är att Sverige, istället för att ge vår Kustbevakning uppdraget att hjälpa flyktingsmugglarna i Medelhavet att upprätthålla sin lukrativa verksamhet, bör erbjuda våra marina enheters hjälp att stoppa och vända alla farkosterna så snart de satts i sjön. Man kan tillägga att NATO borde kunna skicka tillräckligt med flott styrkor för att fånga upp alla smugglar båtar. På så vis undvika Erdogans utpressning.”
”Att låta Turkiet hantera asylströmmarna till EU kan vara som att låta en pyroman gå brandvakten. Istället borde EU försöka kontrollera gränsen mot Turkiet, bistå UNHCR som de facto hjälper majoriteten av flyktingar i Turkiet och Syriens närområde, samt verka för återuppbyggnaden av Kobane så att kurderna kan återvända hem.”
Jan Millds blogg 