Nyss hemkommen från en Cypernresa (reserapport ska komma) ser jag att Anna Hagwall, riksdagsledamot för Sverigedemokraterna, har hamnat i medialt blåsväder.
Anledningen var en motion, ”Sprid ägandet i medierna”.
• Kulturjournalisten Martin Jönsson på Dagens Nyheter talade om en ”faktaresistent attack mot det svenska medielandskapet” som var ”oroande för den demokratiska processen” och jämförde Anna Hagwall med ”internettroll”.
• Kulturminister Alice Bah Kuhnke talade om ett ”uttalande från träskmarkerna” som hon tyckte var ”osmakligt” , ”tydliggjorde sverigedemokraternasmänniskosyn” och var en ”antisemitisk konspirationsteori”.
• Aftonbladets Lena Melin hade på sin repertoar ord som ”rasist”, ”stollig” och ”vämjelig”.
• Chang Frick på Nyheter Idag talade om ”bajsa sig själv i ansiktet” och tyckte att Hagwall måste lämna sina politiska uppdrag, helst även uteslutas ur SD.
Martin Jönsson på DN hade nöjt sig med ett avståndstagande från partiledningens sida. Ett krav som snart tillgodosågs.
Mattias Karlsson:
”Sverigedemokraterna försvarar en ordning med fri och oberoende media. Vi ser pressfriheten som grundläggande samt ställer oss bakom Public Service.
Anna Hagwalls motion stämmer inte överens med partiets stöd till Public Service och mediepolitik i övrigt. Agerandet har skadat vårt förtroende för henne. Detta kommer att få konsekvenser för hennes framtida verksamhet inom partiet och i riksdagsarbetet.”
”Anna Hagwall lämnar sina uppdrag som ledamot i skatteutskottet och som intern gruppledare för Sverigedemokraternas skattepolitiska grupp. Hon kommer heller inte att ställa upp för omval till riksdagen 2018 på uppmaning från partiledningen. Om hon tänker sitta kvar i riksdagen under innevarande mandatperiod är oklart.”
Varför denna reaktion?!
Anna Hagwalls motion rymde tre förslag:
”1. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att medieägandet bör fördelas på fler oberoende företag och personer och tillkännager detta för regeringen.
2. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att slopa presstödet och tillkännager detta för regeringen.
3. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att SVT ska börja koda sina sändningar och tillkännager detta för regeringen.”
Motiveringen löd:
”Hela åttio procent av medierna ägs och kontrolleras av en och samma ägare.
Det är inte acceptabelt. Därför behövs en spridning i ägandet av medierna som fördelas på fler oberoende företag och människor. För att förändra detta föreslår jag ett slopat presstöd och att Sveriges Television börjar koda sina sändningar i syfte att var och en som vill abonnera på deras kanaler får göra ett eget aktivt val om detta.
I detta behöver dock finnas en tv-kanal inom Sveriges Television som behålls öppen för samtliga medborgare. Vidare bör denna kanal inneha mandat att bryta samtliga övriga kanalers sändningar i händelse av att kritiskt viktig information behöver sändas nationellt på samtliga kanaler.”
Siffror om presstödet kan möjligen diskuteras, men den skarpa reaktionen föranleddes nog av att
a) det faktiskt finns en tilltagande ägarkoncentration inom svenska media
b) denna koncentration har en bestämd etnisk prägel.
Det senare förhållandet berörde Anna Hagwall i ett mejl till Aftonbladet:
”’De flesta små tidningar kontrolleras direkt eller indirekt av Bonnier och varför denne skall få betalt av svenska skattebetalare är en gåta’, skriver hon bland annat.
Hagwall vill även se en reglerad mediemarknad där ’ingen familj, etnisk grupp eller företag skall tillåtas kontrollera direkt/indirekt mer än fem procent av media’”.
Till avståndstagarna sällade sig nu även personer ur forskarvärlden.
Henrik Bachner, idehistoriker:
”Det här känns igen från antisemitisk retorik och propaganda. Föreställningen har en gammal tradition. Det är oroande att en riksdagsledamot sprider den här typen av uppfattningar.”
Andreas Johansson Heinö, statsvetare:
”Hennes motion var ett sådant övertramp att inte ens i Sverigedemokraterna kan man vara kvar efter det. Och kärnan är den klassiska antisemitiska tankefiguren att judarna styr medierna.”
”Uppfattningar”. ”Tankefigurer”.
Men stämmer dessa med verkligheten eller inte?
Är den aspekten ovidkommande?
Bör man inte skilja mellan fakta och värderingar?
Familjen Bonniers maktposition inom svenska massmedia har tidigare kunnat kritiseras, eller i varje fall uppmärksammas och häcklas.
Så här lät det från musikteatergruppen Fria Pro i ”Bonnieroperan” från ”Typerna och draken” 1972:
Bonniers ställning har sedan kunnat återkommande kritiseras, i t ex Aftonbladet.
”Mediejätten är ett hot mot yttrandefriheten – Begränsa Bonniers makt – nu”. Så tyckte Jan Scherman hösten 2013.
”Bonniers monopol hotar mångfalden”. Så tyckte Åsa Linderborg hösten 2010.
”Begränsa Bonniers imperium”. Så tyckte Robert Sundberg, ledarskribent på Dala-Demokraten, redan våren 2009 i NSD.
Så Bonners makt har tidigare kunnat kritiseras. Men inte i det nu aktuella fallet.
Hur tolka denna skillnad? Beror den på avsändaren – att det varit en vänster, med ”licens att kritisera”.
Eller handlar det om ett samhällsklimat som har förändrats, om en nu snävare åsiktskorridor?
• Ifall individer och grupper inte får kritiseras om de är judar –
hur går det ihop med den viktiga pk-principen om ”alla människors lika värde”?
• Och om en viss grupp (i detta fall judar) inte får kritiseras –
blir inte det ett tecken på att där finns en påtaglig makt?
Till den frågan vill jag snart återkomma!
PS
”Hon kom in i riksdagen efter järnrörsskandalen… ”
Ett exempel i raden, på det problem som ligger till grund för Anna Hagwalls motion: Fulmedias konsekventa ohederlighet.
För hur många gånger har man inte tjatat om dessa ”järnrör”?
Och hur missvisande är inte den bild man målar upp av t.o.m. de tre unga sverigedemokrater som då var ute i Stockholmsnatten?
Alldeles särskilt orättvisande blir det att koppla ihop just Anna Hagwall med denna incident. Hon skulle ha varit helt främmande för en sådan miljö!
Till dem som också – i brist på sakargument – gärna surrar om ”järnrör” hör socialdemokraternas Veronica Palm. I bgfpod 7 (21 minuter in i programmet) bemötte jag henne om dessa ”järnrör”.
Tema för dagens bgfpod – det hittills fjärde programmet – blir bokmässan och dess folk. De som själva visar prov på verklighetsflykt men ändå i så hög grad påverkar allas vår verklighet genom sitt sjuka grepp om massmedia.
I fokus står här yttrandefriheten och tidningen Nya Tider.
Vore man riktigt konspiratoriskt lagd skulle man ju kunna tro att alltihop har iscensatts av Vavra Suk och NyT-redaktionen:
• Nya Tider får uppmärksamhet och vinner sympati som aldrig förr – massor av gratisreklam.
• Hyckleriet och falskheten hos de politiskt korrekta manifesteras med extrem tydlighet.
Men uppenbarligen är allt detta något som dessa kulturmarxister själva har fixat till. Vad jag kan förstå började det med ett inslag i SVT:s Kulturnyheterna om den ”högerextrema” tidskriften osv . Sedan var ”blåsvädret” för Bokmässeledningen ett faktum och man vek sig direkt. Ett moment i detta blåsväder var påtryckningar från bokmässeaktivister.
Intressant är också hur motiveringarna från Bokmässelednigen har svängt. I slutänden barrikaderade man sig bakom generalfloskeln ”Alla människors lika värde”.
När alla möjligheter till en förnuftsmässig argumentering är uttömda kan pk-iterna alltid ty sig till denna, och det gör man nu.
Detta kommenteras 24.30 in i bgfpod4, som finns här.
Ett nytt inslag i denna sändning av Blågula frågors podradio är en kommentar på slutet, där bloggaren och GS-medarbetaren Erik Johansson läser in en egen text, om svenskhet.
Jag ser gärna att detta kan utvecklas till en modell för kommande sändningar, att olika bloggare framöver kan medverka i bgfpod på motsvarande sätt. Tekniken finns ju tillgänglig för envar – både att prata in sin text och att mejla över denna. Det kan här handla om 3-7 minuter.
PS
Inför arbetet med bgfpod5 – som ska sändas nu på söndag den 4 september – visar det sig nu att jag skulle behöva hjälp från en manlig speakerröst, för att läsa in citat från några bloggtexter.
Kan och vill du hjälpa till med detta?
Hör då av dig till: jan.milld@telia.com
Vidare är det alltså så att bgfpod nu finns även på en Youtubesida.
Ett nytt program av Blågula frågors podradio är nu utlagt – här.
Denna tredje sändning blev på 45 minuter och rymmer: 1. En genomgång kring den nya radions inriktning 2. Kritik av den osäkerhetspolitik som försvarsminister Peter Hultqvist representerar 3. Reflexioner kring bokmässefolket.
Relevanta länkar kring denna Bokmässa och dess folk:
Till nyheterna hör också att bgfpod nu skaffat också en sida på Youtube – kan ses här.
Håll med om att sidan blev vacker!
För att i bgfpod4 nästa söndag kunna illustrera ett resonemang kring bilbränder och den propaganda för ansvarsbefrielse som pågått i Sverige alltsedan ett halvsekel skulle jag vilja spela delar av låten ”Vem är det som är rädd?” med Björn Afzelius.
Det vågar jag dock inte göra. Andra poddare kanske kan våga sig på att spela musik, men jag tillhör inte dem.
Såvida inte bgfpod först har en sponsor som lovar stå som garant och ta den ekonomiska smällen, om det skulle bli krav på skadestånd. Själv har jag inga sådana marginaler (åkte nyligen på att betala 5.500 kr till en advokatfirma kring upphovsrätt för ett fotomontage).
I väntan på en sådan garant får andra vägar prövas. I detta aktuella fall fixar vi inläsning av sångtexten, i de delar som ska kommenteras.
Mot denna bakgrund här en ”efterlysning”: har du en bra inläsningsröst och skulle vilja hjälpa mig med att läsa in texter som ska citeras i kommande sändningar, låt mig veta! Rent praktiskt kunde kanske överföringen fungera både via Skype och ljudfil i mejl.
Utlagd är dessutom fredagsbio 64, som handlar om Moderaterna: När ska de be om ursäkt för vad de ställt till med? När ska de ta klart avstånd från Fredrik Reinfeldt? När ska de bli redo att ta politiskt ansvar?
Se gärna även fredagsbio 63, om pladdermajan som blev partiledare:
Det första programmet blev på drygt 10 minuter, men fortsättningsvis lär de bli längre, uppemot en halvtimme eller mer.
Ambitionen är att tills vidare komma med en nytt program i veckan, varje söndag.
Till en början kan det nog förekomma en del brister i tekniken, innan jag till fullo hunnit lära mig det nya ljudredigeringsprogrammet och helt kommit underfund med SoundCloud.
I en bemärkelse får jag kanske be om överseende med det. Samtidigt är det ju angeläget att få konstruktiv kritik och användbara tips, för att kunna åtgärda eventuella brister och successivt bli allt bättre: jan.milld@telia.com
Säkert är att det i dessa dagar är en hel del mer som jag skulle vilja få sagt inom politiken! Det finns så mycket att försöka få ett bättre grepp om.
Den direkta impulsen att påbörja egna poddradosändningar har kommit genom det skivpratarprogram som Ingrid & Conrad haft på webben i sommar. Min första tanke var att då försöka åstadkomma något liknande, alltså upphängt på mycket musik.
I det avseendet har jag nu tänkt om:
Tyngdpunkten i BGF-podden blir istället att ställa frågor och där försöka komma fram till svar.
Detta gjorde namnet ”Blågula frågor” naturligt.
Vilket samtidigt påminner om webbsidan Blågula frågor, som ju funnits sedan 1996 och innehåller mycket material om invandringspolitik och Sveriges väg.
• Konkret kan det betyda att jag går igenom olika teman, gör föredragningar.
• Intervjuer med andra regimkritiker lär det också bli. Där finns många intressanta personer i våra led, som jag skulle vilja bolla politiska frågor till!
• Ur det aktuella nyhetsflödet kommer det också hela tiden att finnas mycket att analysera.
Vi är nog många som skulle vilja höra mer av Julias stämma och musikval i sommarradion. Jag tycker att Ingrid & Conrad ska be JC om att göra fler skivpratarprogram i sommar!
Julia Caesar inledde med att prata om den form av mjukdiktatur – ”demokratur” – som har införts i Sverige av socialdemokraterna.
Hon återger vad Vilhelm Moberg har skrivit:
”Kännetecknande för en demokratur är det faktum att majoriteten av människorna i detta samhällstillstånd själva inte uppfattar, att de lever i en demokratur.”
I Sverige låter vi staten ta makten även över privata angelägenheter, menar JC, som vilken förälder som ska vara hemma hur länge med små barn. ”Barns behov har gjorts till en fråga om jämlikhet mellan vuxna kvinnor och män.”
Staten lägger sig i alltför mycket och medborgarna tillfrågas alltför litet.
Denna ”demokratur” har samtidigt totalitära drag, skulle jag vilja tillägga.
Av någon outgrundlig (?) anledning förnekas detta av många i massmedia! Dessutom begär man att alla andra i Sverige också ska göra det. Eller så tillstår man att vi svenskar visserligen finns, men är värdelösa, dåliga och löjliga.
Samtidigt drivs i media linjen att envar som satt sin fot på svensk mark genast ska betraktas som svensk (”nyanlända svenskar”…). Det kan då bli till en förolämpning att hävda att alla människor inte är svenskar, eller att krav ska ställas på den utlänning som ska gälla för att vara svensk.
Och frågan ”Vad är svensk kultur?” på pk-itiska är bara retorisk, där svaret ligger inbyggt i den (”finns ej, allt kommer utifrån”).
Julia Caesar pratar om ”legobitspolitik” – så träffsäkert att det kan förtjäna att citeras rakt av. En timme in i programmet, efter låten ”Drömmen om Elin” med Calle Jularbo:
”… där vi alla ses som legobitar som är utbytbara mot varandra. Grundtanken i legobitspolitiken är att alla människor är lika. Svenskar har inget särskilt värde jämfört med andra legobitar. Som svensk är du helt utbytbar mot en somalier. ”
”Jag känner mig absolut inte som en legobit, och det gör antagligen inte du heller. Men det är uppenbarligen så politikerna ser oss. De är i full färd med att byta befolkning på sitt eget land.
Antalet personer med utländsk bakgrund i Sverige ökar tio gånger mer än den svenskfödda befolkningen. Sedan millennieskiftet och till och med 2015 har antalet personer med utländsk bakgrund ökat med nästan en miljon, eller för att vara exakt 996 234 personer.
Under samma tid har antalet personer med svensk bakgrund minskat med 24 535 personer.
Befolkningsutbytet går snabbt. Dels genom invandring, dels genom att utrikes födda föder fler barn än svenskar. Redan omkring 2025, det vill säga om nio år, kommer svenskar att vara i minoritet i de största svenska städerna.
Om man tror att alla människor är lika betyder det naturligtvis ingenting vilka människor som bor i Sverige. Då är Sverige bara en geografisk yta som kan fyllas med vad som helst. Men befolkningsutbytet är irreversibelt. När majoriteten av invånarna kommer från kapsejsade muslimska länder och religiöst styrda kulturer blir Sverige ett helt annat land.
Hur tänker politikerna? Det vet dom nog inte ens själva. ”
Låt mig här skjuta in vad Jimmie Åkesson svarade 2012 på en fråga från Göran Rosenberg. 6.50 in i denna film:
Julia Caesar citerar den österrikiske författaren Stefan Zweig:
”En människa som har försvurit sig åt politiken tillhör icke längre sig själv och måste lyda andra lagar än sin naturs heliga bud.”
JC fortsätter:
”Om man sviker sig själv och det Stefan Zweig kallar ’sin naturs heliga bud’ överträder man en gräns. Man förlorar kontakten med sin inre kompass. Det gör det så mycket lättare att också svika andra människor utan att ens begripa vad man gör.
Det tog bara en generation för eliten att förstöra Sverige. Från att ha varit ett välfungerande, etniskt homogent land med stark sammanhållning och låg kriminalitet har landet gjorts till ett mångkulturellt kaos med dramatiskt ökad våldskriminalitet och kollapsande välfärdssystem.
Jag säger gjorts, för förstörelsen av Sverige är inte resultatet av en oförutsägbar naturkatastrof. Ingen yttre makt har tvingat oss att ge upp vårt geografiska eller mentala territorium.
Sveriges förfall är resultatet av en lång rad beslut som har fattats fullkomligt frivilligt av regering, riksdag och myndigheter. Denna elit har gett bort Sverige utan att medborgarna har tillfrågats och utan tillstymmelse till konsekvensanalys.
Den generösa flyktingpolitiken har aldrig haft stöd av majoriteten av den svenska befolkningen. Aldrig någonsin.”
”Peter Esaiasson, professor i statskunskap vid Göteborgs universitet, skriver: ’I ingen annan sakfråga är åsiktsskillnaderna större mellan politiker och medborgare.’
Förstörelsen av Sverige hade inte varit möjlig om media skött sitt professionella uppdrag. Journalisterna ska vara ett kritiskt granskande korrektiv till politiken.
Det uppdraget har de svenska journalisterna grundligt svikit. Istället har de lierat sig med den politiska eliten, gosat in sig i maktens knä, varit lydiga megafoner åt husbondens röst och gjort sig själva till propagandister för massinvandring, islam och mångkultur.
Media har dessutom förhindrat en öppen och allsidig debatt genom att systematiskt stänga ute, demonisera och förfölja kritiska röster.
Knepet har varit lika enkelt som effektivt: tysta och oskadliggör dem med hjälp av stigmatiserande ord. Ordet ’rasist’ har använts som handeldvapen mot invandringskritiker. Det har haft förödande effekter för samhällsdebatten.
Det spelar ingen roll vilket parti eller vilka grupperingar som för tillfället har makten. Journalisterna är alltid trogna mot sittande regim. Det är själva maktinnehavet som journalisterna är lojala med – vare sig det finns till höger eller vänster. Journalisterna visar samma lojalitet med Stefan Löfvens s-mp-regering som de gjorde tidigare med Fredrik Reinfeldts kulturmarxistiska alliansregering i åtta år.”
”Utifrån elitens enastående maktfullkomlighet borde väljarna åtminstone kunna kräva att eliten får rätt. Här är vi tillbaka vid medborgarkontraktet som jag pratade om tidigare.”
”När beslutseliten får fel, när det dyker upp problem som hade kunnat förutses men som inte har diskuterats, riskeras den politiska legitimiteten.
Varför ska medborgarna göra de uppoffringar som den nya situationen kräver när de aldrig erbjudits en rimlig chans att välja en annan väg för landet?”
På denna tankegång har även Marika Formgren varit inne, i sin text ”Vägra skämmas”:
”När konsekvensbedömningarna besannades, när asylsystemet havererade vintern 2015 och regeringen tvingades att vidta panikåtgärder för att minska strömmen av asylsökande till Sverige; då var det ingen som sade ’vi kanske borde ha lyssnat på människorna som förutspådde detta, vi kanske kunde ha undvikit den här situationen om vi hade lyssnat i stället för att stämpla dem som rasistfascistnazister’.
Tvärtom gjorde många opinionsbildare en dygd av sin ’naivitet’…”
Julia Caesars program var nostalgiskt, dvs tillbakablickande. Som JC konstaterar är vi många som nu lever med en djup sorg över att vårt land har tagits ifrån oss.
”Under 44 års maktinnehav byggde socialdemokraterna upp folkhemmet. Sedan skrotade de det, med samma effektivitet.”
Den svenska arbetarklassen har övergivits, till förmån för ”internationell solidaritet”:
”… dvs att i praktiken vemsomhelst, i vilketlandsomhelst, skulle ha samma rätt att bo i Sverige och ta del av svensk välfärd, som de svenskar som arbetat ihop välfärden. Svenskarna lät det ske. ”
JC frågar sig när svenskens tålamod ska tryta, och menar att nu behövs en ny folkrörelse i Sverige, ”TAG SVERIGE TILLBAKA!”:
”Tag Sverige tillbaka från en elit som inte vill oss väl och från en påtvingad mångkultur som aldrig har fungerat i något enda land.”
Centralt för ett motstånd måste, menar jag, vara att vi svenskar kan känna en stolthet och att vi slutar be om ursäkt.
Vi måste förkasta skam- och skuldbeläggandet!
Andra etniska grupper värnar sina intressen.
Det måste vi också göra!
Dvs värna våra intressen, inte deras.
PS
Samtidigt levererar Karl-Olov Arnstberg nu ett mycket starkt inlägg, om svårigheterna att i Sverige år 2016 få igång ett folkligt motstånd:
Jan Millds blogg 