Klokt om tokerier

”Klarspråk” skulle man också kunna ha satt som rubrik till denna bokrecension. Boken heter ”Tokfeministerna”, är skriven av Birgitta Kurtén-Lindberg och kostar154 kr på AdLibris. Boken finns även som pdf-fil för nedtankning från webben – här.

Birgitta Kurtén-Lindberg talar klarspråk i dubbel bemärkelse. Dels skriver hon ovanligt begripligt, dels kan sägas att hon ”sjunger ut”, tar klar ställning mot de galenskaper som är ämne för boken. Det blir många träffsäkra citat att förmedla!

TOKFEMINISM  står för att man utser sitt eget önsketänkande till sanning, bemöter meningsmotståndare med invektiv i stället för diskussion. Och låter barnen komma i kläm.

Mycket tal om kvinnors ”frigörelse”, mindre om hur barnen vill ha det, skriver BKL:

”… för kvinnorörelsen är det just barnfrågan som har förblivit dess ömma punkt, punkten för dåligt samvete, punkten som måste undertryckas. ”

”Budskapets motsägelsefullhet, å ena sidan barnet i centrum, å andra sidan kvinnors rätt till eget liv har, …Det var, sade de, kvalitet, inte kvantitet som var det viktiga i umgänget med barnen, och en nöjd mor var bättre än en missnöjd.”

”Kvinnans lika rätt till ‘självförverkligande’ som mannen”. Detta ”självförverkligande”  likställdes med karriär, vilken kunde ske endast utom hemmet.

Kvinnorörelsen hyllade en förment ”medvetenhet” som i själva verket är ett förakt för moderskap, skriver BKL. Man talar om en ”modersmyt”, men förväxlar då kunskap med ideologi.

Vad  är bra för barnet:
– under tiden som foster?
– under tiden som spädbarn?

Där är BKL tydlig:

”Spädbarnets bästa har kommit att stå på kollisionskurs med moderns emancipation.”

”Det finns en ändamålsenlighet bakom de, inte minst av kvinnokämparna så föraktade, kvinnliga egenskaperna som är värda allt annat än förakt. Bakom flickornas försiktighet, deras benägenhet att ängslas, deras eftertänksamhet, deras plikttrohet (den själsliga klockan) ligger nämligen ytterst en programmering till vård av avkomman. Ett nyfött barn är hjälplöst, dess liv beror av ett helhjärtat engagemang. Dess vårdare måste ha beredskap att underordna sig dess behov, att sätta sig själv i andra hand. Avkomman får helt enkelt inte svikas.”

BKL är skeptiskt till daghemsvistelse, särskilt för små barn. De behöver fasta punkter i tillvaron:

”För ett nyfött barn är allting nytt. Dess första intryck blir med nödvändighet en kraftig stämpel: så här är det, just så här är det som tillvaron tycks fungera, det är till detta jag har att anpassa mig. En stadigvarande vårdare ger barnet trygghet och tillit, en avbruten relation kan innebära katastrof. Är det alltför många som kommer och går inpräntas i barnet en beredskap till besvikelse. Det lönar sig inte att satsa tillit på människor, ty relationernas varaktighet är kort.”

”Familjestöd” i statlig tappning kan visa sig innebära något helt annat än vad man skulle förvänta sig:

”…förklarade sig redan den statliga familjestödsutredningen i sin propagandaskrift ‘Daghem för små barn ha som uttalat mål,  inte som man kunde ha väntat barnens väl utan ‘jämställdhet mellan könen’. Mödrarna skulle snabbt ut i produktionen. Med det perspektivet för ögonen hade man inte (den gången heller) råd att knussla med visionerna.”

Familjestödsutredningens syfte var att bryta ett tabu. Tre år hade dittills setts som nedre gräns för daghemsvistelse, nu gällde det att få in barnen redan vid sex månader. För att bevisa hur bra detta var för de små tog man, precis som reportern här ovan, ‘modern’ psykologi till sin hjälp…”

Dogmen om könens likhet är helig, där behövs för dessa feminister inga bevis:

”Varje modifiering har upplevts som en fara för kvinnors kamp, ett utslag av nattsvart reaktion … har alla så kallade progressiva krafter, trots den iögonenfallande bristen på bevis, ställt sig bakom denna likhetsdogm.”

”…en tes som trummas in i människors medvetande under tillräckligt lång tid – kan förvisso leda till hjärntvätt, men bevisar ingenting om sin sanningshalt. Medan ropen skallade sköts sanningsfrågan åt sidan.”

Hävdandet att inte bara miljö, utan även gener och arv har betydelse för individers utveckling avfärdas av feminister som ”biologism”. Skillnader mellan könen är bara sociala ”konstruktioner”.

Men visst finns det skillnader mellan pojkar och flickor, som inte bottnar i uppfostran och social påverkan!

Skillnader har konstaterats från mycket tidig ålder. BKL citerar genetikern Arne Müntzing, om amerikanska undersökningar på spädbarn 1976:

”Hos babies på 12 veckor fann man en tydlig skillnad mellan beteendet hos gossebarn och flickebarn. Pojkarna tittar mer än flickorna, flickorna ägnar sig hellre åt att lyssna. När pojkarna är fem månader är de mer roade av nya leksaker än flickorna.  Vid sex månader reagerar pojkarna mer för geometriska mönster och komplicerade former, medan flickorna är mer intresserade av ansikten och former som påminner om mänskliga ansikten.

Flickebarnen, som tydligen har särskilt sinne för ljud, börjar tala tidigare än pojkarna och talar också bättre. Pojkarna har tidigt bättre uppfattning om rumsförhållanden, d v s kroppars läge i förhållande till varandra. Det är troligen orsaken till att pojkarna längre fram vanligen blir mer intresserade än flickorna av tekniska konstruktioner och matematiska problem. Flickorna söker sig däremot tidigt till problem med mänsklig anknytning.”

Senare presenterade svenskan Anna Servin en doktorsavhandling:

”Hennes undersökning av nära 300 spädbarn gav vid handen att flickorna vid fritt val redan vid nio månaders ålder föredrog typiska flickleksaker, medan pojkarna med förkärlek sträckte sig efter bilar, garage och annat som traditionellt ansetts vara pojkigt. ”

Könsroller är naturliga och nödvändiga, menar BKL.  Vad är det då egentligen för fel med den 50-talsnostalgi som feminister är så rädda för:

”… om det var dåligt att fäderna var frånvarande då – är det inte i så fall ännu sämre i dag, när inte bara papporna utan dessutom mammorna har blivit frånvarande försörjare?”

Abort var kvinnans egen sak, men så snart barnet var fött gällde gemensamt ansvar, beträffande hemarbete skulle gälla en delning fifty-fifty.

”Men vid skilsmässa blev barnet självklart åter moderns. Faderns roll var betalarens. Så vad var det egentligen som skulle gälla? Kvinnorörelsen föreföll inte att ha bestämt sig.

För om mannen inom äktenskapet förutsattes ‘ta sitt ansvar’ och vara lika vårdbenägen som kvinnan, varför gällde då inte samma förutsättning det ofödda barnet och barnet efter äktenskapets haverering? Var mannen lika vårdbenägen som kvinnan eller var han det inte? Skulle modern vara mor bara om det gagnade hennes egna intressen?”

I dagens Sverige – i kölvattnet på jämställdheten och allt dubbelarbete? – har skilsmässorna ökat dramatiskt. År 1910 var antalet drygt 600, år 1950 drygt 8000 och år 2010 nära 24.000. En tredubbling under de senaste 60 åren. (SCB).

Dessa separationer resulterar ofta – pga en rättviseambition – i delad vårdnad av barnen. Blir det vad som är bäst för barnen?

Lagen gav domstolarna rätt att döma till gemensam vårdnad också i de fall när föräldrarna var helt osams. I rättvisans namn förutsattes barnen trivas med att bo växelvis hos  sådana föräldrar.

Men frånvarande fäder har också sitt pris, inte bara för fäderna ifråga. Brist på sunda manliga ideal drabbar pojkar, under de känsliga tonåren.

”En ökande ungdomsoro med destruktiva pojkgäng på gatorna hade fört in debatten på pojkbarnens behov av manliga förebilder. Pojkarnas uppväxtmiljöer, alltifrån dagis till skola och ensamma mammor, var för mansfria. Den radikalt nya stora samhällsförändringen, de arbetande mödrarna, var minerad mark; den fick inte ifrågasättas.”

I brist på vuxna förebilder blir det gängen som präglar unga pojkar.  Det blir kamraternas gillande man söker – inte vuxnas.  Vilket kan få konsekvenser:

”När omogna härskar över omogna, uteblir den för människan så viktiga traditionsförmedlingen. De mognas exempel försvinner och strävan mot egen mognad blir följaktligen ointressant. Viljan till härmning – all uppfostrans grund – kommer därför att riktas mot den tongivande gruppledaren, som får en oproportionerlig makt.

Men den tongivande gruppledaren är barn också han, …”

”Behovet av auktoritet är hos alla unga människor konstant, och det behovet minskar inte för att föräldrarna träder i bakgrunden, det byter bara objekt. En uppväxande människa behöver bekräftelse, och hon bekräftar sig alltid genom andra… Likgiltighet är en katastrof.”

”Ett stort antal pojkar har i dag en försvagad könsidentitet. De saknar de manliga beteendenormer som hör till en integrerad könsroll. … Ironiskt nog skulle detta i så fall betyda att de könsspecifika egenskaper vi genom vårt förkastande av könsrollerna till varje pris försökt undvika just genom vårt förkastande, har återkommit i sin mest primitiva form.”

Jag minns själv från 70-talet och Grupp-8-tiden hur man talade mycket om ”systerskap” och såg en koppling mellan klasskamp och kvinnokamp.

I praktiken har kvinnorörelsen blivit en rörelse för medelklasskvinnor. För den verklighet och de problem som arbetarklassens kvinnor upplever har dagens feminister föga intresse.

Vilket knappast vittnar om något ”systerskap”:

”Borgarkvinnans påtvingade passivitet i en familjeekonomi som inte längre behövde hennes arbetsinsatser stod i stark kontrast till hennes mans mer utåtriktade liv, och som människan alltid tenderar att jämföra sig med representanterna ur sin egen klass, sitt eget umgänge, sina bekanta och närstående, blev det inte de lägre klassernas kvinnor utan den egna klassens män som kom att utgöra hennes främsta jämförelseobjekt. Det förklarar till en del de två kvinnorörelsernas slagsida. Den diskussion som förts ända in i vår tid har i markant grad kommit att handla om de välutbildade kvinnornas tillträde till karriärerna och i mycket liten grad om den kvinnliga majoritetens villkor.”

BKL är väl inläst på vad som skrivits i kvinnofrågan, verkar just inte ha missat några kända författare. Således fångar hon upp även vad Alexandra Kollontaj har sagt.

BKL skriver att det var ”kunskapen om de faktiska farorna för de mest utsatta grupperna i samhället och en insikt om kvinnans biologiska ansvar, som gjorde att stridbara socialdemokratiska kvinnor i Kollontajs samtid” vid en konferens antog en resolution som idag nog skulle stämplas som ”kvinnofientlig”:

”Förbud för kvinnor att arbeta i sådana industrier som är speciellt farliga för mor och barn. Här tänker vi först och främst på yrken som innebär förgiftningsrisk, industrier där man arbetar med bly, kvicksilver, fosfor, svavel och andra gifter. Vidare där man lyfter och bär tunga föremål, och där andra göromål förekommer som är särskilt hälsovådliga för kvinnokroppen och avkomman.”

Kollontaj var, trots sin kommunism, pragmatiker. Barnen var som hon såg saken kvinnornas särskilda ansvar, konstaterar BKL:

”Detta engagemang för barnen och för de sämre lottade medsystrarna har lyst med sin frånvaro hos oss.  Våra borgerliga vänsterfeminister har, precis som borgarkvinnorna på Kollontajs tid, inskränkt sitt intresse till sin egen klass intressen. Det mångomtalade systerskapet har saknat täckning, och barn har inte ingått i utopin.”

”Kvinnor föder barn. … arbetsmiljöns inverkan på fostret. De varningssignaler som redan på 70-talet kunde höras hissades emellertid av läkare och andra experter, och gav inte några reflexer i den dåvarande slagordsdebatten.”

”I dag kan kvinnor bli både poliser och soldater. Men alla vet att kvinnor är svagare än män. Kvinnans muskelstyrka motsvarar i snitt 65 procent av mannens, hennes syreupptagningsförmåga 70 procent. Det är inte säkert att det är fördomar den polisman yttrade som en gång sade sig hellre vilja ha en manlig än en kvinnlig kollega med sig vid lördagskvällens utryckning.”

”Även arbeten som innebär nattvak och tung skiftesgång är mer tärande på kvinnor än på män, kvinnor har som regel ett större behov av sömn och vila. Detta sades redan 1979 av professor Irma Åstrand vid Arbetarskyddsstyrelsen, som i en intervju lät så här:

‘Kvinnornas strävan efter jämställdhet på arbetsmarknaden har börjat gå snett. I dag tar många kvinnor jobb, som inte är lämpliga för kvinnor. Det ökar risken för att stora grupper kvinnor kommer att slitas ut i förtid. Debatten om jämställdhet måste bli mer realistisk och i vissa tunga yrken måste vi acceptera en ojämn fördelning kvinnor/män.’”

Fördomarna var kanske inte så dumma, fortsätter BKL:

”Kvinnor, det vet vi nu, tål alkohol sämre än män, vid kraftigt alkoholbruk bryts de snabbare ner än männen, löper större risk för allvarliga leverskador och dör tidigare. Därtill kommer risken för ett eventuellt foster. Redan på 70-talet tändes varningslampan, 300-400 barn i Sverige föddes årligen med skador som berodde på moderna alkoholmissbruk: lägre födelsevikt, kortare kroppslängd, rörelsesvårighet eller hjärnskador.”

”Vissa forskare… poängterade att även måttligt missbruk kunde ge upphov till fosterskador och drog slutsatsen att gravida kvinnor helt borde avhålla sig från alkoholkonsumtion.

Också rökning, det vet vi nu, är skadligt för fostret.”

Graviditet, amning och småbarnsvård är varje samhälles fundament och kan till största delen inte handhas av män.

Det får bli en bloggtext ytterligare utifrån Birgitta Kurtén-Lindbergs bok.

I fokus för denna ska stå ”sexuella trakasserier”.