Könsroller och ”trakasserier”

Boken ”Tokfeministerna” rymmer många fler ”godbitar”, värda att återge!

För att börja med könsrollsfrågan.

Birgitta Kurtén-Lindberg:

”Könsroll hette det på 70-talet. Sedan blev det genus. Genus var samma sak, fast finare, det fick en air av vetenskaplighet över sig som verkade seriöst. I Ebba Witt-Brattströms famösa betänkande  ‘Viljan att veta och viljan att förstå’ föreslogs sålunda entusiastiskt att varje universitetslärare skulle åläggas att genomgå en obligatorisk kurs på tre poäng i grundläggande genusteori, en sorts Maos lilla röda, där indoktrineringen borde skötas av centra/fora för kvinnoforskning. Alla anslagsansökningar vid universitet och högskolor skulle enligt samma förslag ‘innehålla en obligatorisk redovisning av projektets genusrelevans … om sådan inte föreligger ska detta motiveras’.

Nu lever vi tack och lov inte i Kina.  Vi slapp den lilla röda. Det vi däremot inte slapp var obligatoriet med genusrelevans, som pinsamt nog accepteras av en hukande forskarvärld.”

Dagens genusmänniskor fortsätter ändå oförtrutet i Brattströms spår, konstaterar BKL. ”Om förutsättningslös forskning är över huvud taget inte tal.”

Skilsmässorna är ju ett stort och allvarligt samhällsproblem i Sverige, som framförallt drabbar barnen.

Bäst förutsättningar att hantera problem får man rimligen genom att – som militären uttrycker saken – ”gilla läget”. Dvs försöka göra en nykter verklighetsbedömning. Som exempelvis Annica Dahlström påvisat i sin forskning finns det skillnader mellan män och kvinnor. Bäst odds att klara sin samlevnad får gifta par/samboende naturligtvis genom att makarna har realistiska förväntningar på varandra.

Det var syftet med familjerådgivaren Marie Eenfeldts bok ”Leva ihop”:

”Hon ville skapa förutsättningar för varaktigare parförhållanden genom att fästa sina unga läsares uppmärksamhet på de könsbetingade olikheter i attityd och förväntan som alltid dyker upp i ett parförhållande.”

Boken skrevs alltså av omsorg om barnen.

”Enligt SCB:s statistik har det blivit allt vanligare med separationer redan när ett barn är knappt mer än ett år, d v s just vid den tidpunkt då den stressade unga modern har att återgå till jobbet efter sin föräldraledighet.  Allt fler barn berövas därmed i praktiken sina fäder. En förhandskunskap om könsolikheterna, menade Eenfeldt, kan vara en vaccinering mot åtminstone den sorts besvikelse som följer på orealistiska rollförväntningar. Den som utgår från att partnern skall vara en kopia av henne/honom själv kommer snabbt att känna sig besviken.  Verklig tolerans förutsätter realistisk kunskap om de olikheter som obestridligen finns.”

”Leva ihop” togs inte väl emot av tokfeministerna. De ville stoppa den!

”…protesterade Nationella sekretariatet för genusforskning vid Göteborgs universitet i häftiga ordalag, när Folkhälsoinstitutet ville dela ut samlevnadsboken Leva ihop till gymnasiets sistaårselever. Anledningen var att bokens författare Marie Eenfeldt inte delade sekretariatets åsikt att könsolikheter enbart beror på socialisering, utan såg dem som också genetiskt betingade.”

”Det restes krav på förbud mot Eenfeldts verklighetsbeskrivning, hennes bok borde dras in! I Genus nr 2 1999 , kvinnosekretariatets tidskrift, skrev ansvariga utgivaren Eva Gothlin en uppbragt ledare:
‘Men att beskriva verkligheten är också att forma den. Om man karakteriserar män som mer handlingsbenägna och mindre relationsinriktade än kvinnor, hur ska man då motivera unga män att välja yrken som förskollärare eller sjuksköterskor? Och hur ska man då förmå flickor att nå ledande ställningar?’

Citatet är avslöjande.  Oblygt ställs här flertalskvinnornas slitjobb, inte mot flertalsmännens lika oglamourösa jobb utan mot ett manligt fåtals tänkta glamour. Rättvisa är då att de glamourösa männen tvingas ägna sig åt den oglamourösa ‘kvinnliga’ vård, vars kvinnlighet tokfeministerna helst av allt vill förneka.

Kvinnorna bör i stället tilldelas ‘ledande’ poster – sak samma vilka tydligen, ty det är positionen det gäller.
Gothlin visar här i ett nötskal kvinnorörelsens hela dilemma.

Liksom alla andra människor (även feminister) vet hon förstås att kvinnor är mer ‘relationsinriktade’ än män, men hon vill helst tala tyst om saken, för annars hotas hennes politiska mål. Det är för det målets skull hon pläderar för sin ‘forskning’.

Skillnader mellan könen får inte innefatta något ‘biologistiskt’, får inte sägas ha samband med gener och hormoner. I stället ska fastslås att alla skillnader enbart är en fråga om ”sociala och kulturella konstruktioner möjliga att förändra. Det är grundtanken i all genusforskning.”

BKL ifrågasätter att skattemedel ska gå till sådant:

”…om man … a priori förnekar all inverkan från biologin på könsbeteendena, då kan det bli dags att fråga sig om det är rimligt att staten betalar pengar till en verksamhet som redan från första början bestämt sig för att programmatiskt bortse från vetenskapligt grundade uppfattningar av största relevans för alla aktuella frågeställningar.”

Boken ”Tokfeministerna” aktualiserar även frågan om ”sexuella trakasserier”:

• hur vanligt förekommande är sådana?

• vad innebär de – var går gränsen mellan det lämpliga och det olämpliga?

• vilka åtgärder och sanktioner bör sättas in – förebyggande respektive bestraffande?

• hur värnlösa ska kvinnor anses vara?

”Man kan inte på en och samma gång vara både jämställd och hjälplös. Definitionerna på vad som är sexuella trakasserier är … så vildsinta att praktiskt taget vad som helst i dag räknas som trakasserier”, konstaterar Birgitta Kurtén-Lindberg.

Min spontana reflexion blir att en arts fortlevnad förutsätter att hannar och honor träffas och ”får ihop det”.  Där ingår olika former av ceremonier och ”tuppande” från hannarnas sida. I huvudsak skiljer sig där inte människan från andra arter, eller?

Men i denna tid av tokfeminism kan både enskilda män och samhällsinstitutioner råka illa ut.

BKL förmedlar i sin bok några exempel från 90-talet och universitetsvärlden – dråpliga, men framförallt otroliga och skrämmande!

Allt började i USA:

”…utredningar om sexuella trakasserier. Man hade kommit till rysliga resultat: det formligen vimlade av våldtäktsoffer på campus. Massmedierna hade glada dagar, ty sensationerna haglade över tidningssidor och TV-rutor. Men liksom senare hos oss skulle det visa sig att dessa utredningar var undermåligt gjorda, fylleriformulär där ibland uppåt tredjedelen av de tillfrågade i all beskedlighet endast medgav att det faktiskt någon gång inträffat att de genomfört ‘sexuell aktivitet när de egentligen inte hade lust’.

Majoriteten av de utpekade ‘offren’ hade över huvud taget inte förstått att de med detta medgivande klassades som våldtagna. Nära hälften hade helt obekymrat fortsatt att ha sexuella relationer med sina ‘förövare’.”

En formlig ”epidemi”av manliga övergrepp på kvinnor hade plötsligt brutit ut.  Med denna vida definition på ”sexuella trakasserier” förekommer förmodligen sådana alltemellanåt också inom de flesta äktenskap.

Snart var trakasseri-smittan spridd över Atlanten och även Sverige drabbades:

”År 1987 var det dags också hos oss. Det året gav JämO ut sin första larmrapport, det så kallade Frid-a-projektet (‘Sexuella trakasserier mot kvinnor i arbetslivet’)…

Utredningarna följde slag i slag, arbetsplatser och universitet genomlystes och på kort tid var saken klar: också i Sverige stod det mycket illa till. … Situationen var så alarmerande att JämO krävde åtgärder.

1991 ålades arbetsgivarna enligt lag att uppgöra handlingsplaner mot sexuella trakasserier.  Vägran att lyda leder till skadestånd.”

”År 1995 kom en rapport från Lunds universitet. Den hade kostat universitetet 160.000 kr och föregicks av en braskande reklam.

Tidningsrubrikerna var grälla: ‘alarmerande resultat’ skrek de ut, och ‘kvinnliga doktorander i Lund mest utsatta i landet’.”

De flesta människor läser inte rapporter, konstaterar BKL, de läser tidningar – den olästa Lundarapporten blev ett tillhygge i en allmän debatt.

Men hur var det med denna så ”alarmerande” rapport? Vid närmare läsning stämde den egentligen dåligt med det intryck som massmedia hade förmedlat:

”…när man verkligen läste den att endast 26 procent av doktoranderna över huvud taget hade varit ‘utsatta’, ett tal som måste betecknas som anmärkningsvärt lågt. ”

Det visade sig också att rapportens författare tagit ut svängarna rejält i sina ”vetenskapliga” metoder:

”Den definition på sexuella trakasserier som utredaren – här liksom vid övriga undersökningar – övertagit från JämO innefattade nämligen inte bara skamliga förslag och närmanden, utan även blickar, skämt och komplimanger för klädsel. Snart sagt alla manliga beteenden klassades som sexuella trakasserier – om de nämligen var ‘ovälkomna’, d v s inte föll den sålunda ‘trakasserade’ på läppen.”

Vad som skulle klassas som ”sexuella trakasserier” lämnades alltså till mottagaren av ett försök till komplimang eller spiritualitet att avgöra.

Vilket ju ger utrymme för verkliga trakasserier, med sanktionsmöjligheter.  Avsändarens sociala status kan då komma att spela stor roll.

”Med en sådan definition kan man givetvis bevisa vad som helst, särskilt om man som utredaren vid Lunds universitet inte ens håller sig till sak (universitetet), utan också bokför händelser som inträffat utanför universitetets väggar: anonyma telefonsamtal, repliker på ett dansgolv etc.”

I själva verket kunde utredningen har tolkats i rakt motsatt riktning, dvs att det ”trakasserades” alldeles för sällan i universitetsvärlden:

”Så upprörd var Lundautredaren över sina ‘resultat’ att hon inte ens märkte att de ‘trakasserade’ också hade kryssat för den ruta i hennes frågeformulär som i själva verket klassade atmosfären vid universitetet som ‘undererotisk’. Majoriteten av de tillfrågade tycktes i själva verket beklaga frånvaron på institutionerna av ‘flirt, komplimanger och sexuell jargong … samtidigt som den största delen var positivt inställda till det, när det väl förekom’.”

”Kan för övrigt någon förstå hur en arbetsgivare skall kunna förebygga att exempelvis en komplimang från en manlig anställd till en kvinnlig uppfattas som ovälkommen?”

”Polisiära tvångsmetoder, som att vid hot om böter tvinga arbetsgivare till upprättandet av planer mot sexuella trakasserier, förefaller i detta sammanhang pinsamt överflödiga.

Det var för sådana tvångsmetoder JämO Lena Svenaeus i slutet av 90-talet anhöll om fördubblade anslag. Hon såg kampen mot de sexuella trakasserierna – ‘ett stort och allvarligt problem på arbetsplatserna’ – som en av sina två huvuduppgifter. ”

Alla undersökningar hade, enligt JämO Svenaeus, visat just detta – problemet var allvarligt.

I Lund fortsatte stenen att rulla:

”JämO:s mångåriga sexjakt hade resulterat i lagstiftning och Lunds universitets studentkår var uppbragt; prefekterna ute på institutionerna, som enligt den nya lagen var skyldiga att förebygga och förhindra sexuella trakasserier, fullgjorde inte sina skyldigheter utan fortsatte att ta saken med ro. Detta visade, menade kårens talesmän, på ‘en utbredd okunskap och skrämmande attityder’.

Prefekterna avkrävdes en obligatorisk utbildning i trakasserihantering, ty många av dem var ohemula nog att påstå sig inte ha några problem med sexuella trakasserier på sina institutioner och ansåg sig följaktligen inte ha behov av några handlingsplaner. Läget var därför ‘mycket allvarligt’, hette det.”

Detta var år 1999, dvs flera år efter Lundarapportens publicering.  Alltjämt åberopades resultaten i denna undermåliga rapport utan all kritik.

BKL:

”Det är inte utan att man undrar över den vetenskapliga skolningen hos dagens studenter.

Och man kan undra över JämO:s roll som opinionsbildare. Är Sveriges kvinnor verkligen betjänta av en instans som på så lösa boliner lär dem betrakta Sveriges män som en samling presumtiva våldtäktsmän, av en instans som mitt i sitt påstådda jämställdhetsarbete cementerar den urmodiga tanken om kvinnan som hjälplöst offer?”

Härnäst ska jag skriva om Susanna Popovas avslöjande bok ”Elitfeministerna”.