BGF-intervju med Ingrid Björkman

Här följer några utdrag ur den BGF-intervju som jag gjorde med Ingrid Björkman under veckan. Intervjun i sin helhet kan läsas här.

ibd

Ingrid Björkman intar en speciell plats för mig.  Vid en tidpunkt i början av 90-talet då mitt intresse för invandringsfrågan börjat vakna fanns hon i stora dagstidningar, med debattartiklar i ämnet. Hon var en person som i massmedia gav ord åt det som jag själv just då kände och tänkte.  Något då helt unikt.

Det var en kritik av den förda invandringspolitiken baserad på sansade och förnuftsmässiga resonemang, motsvarande vad väldigt många svenskar kunde tycka. Med sin bakgrund i u-landsarbete var ett solidaritetstänkande naturligt för Ingrid Björkman, men det gällde också att se till verkligheten och hur svenska insatser kunde ge bäst effekt.

Debattartiklarna

I oktober 1993 fick du på DN Debatt in en artikel under rubriken ”Omoralisk invandringspolitik”. Var det den första debattartikel i ämnet som du fick publicerad i en stor dagstidning?

– Nej. Min första debattartikel i ämnet var i SvD 19 maj 1993 “Folks oro över invandringen måste tas på allvar”.

– – –

ibk

Afrikansk början

Var började Ingrid Björkmans eget engagemang i invandringsfrågan?

Det är sprunget ur personliga erfarenheter och iakttagelser, svarar hon, inte minst med en bakgrund i Afrikavistelser:
– Under 1980-talet var jag knuten till Nairobiuniversitetet som utvecklingsforskare och fältarbetade i olika delar av Kenya. Det gav erfarenheter från demokrati- och kulturarbete.

– – –

– Min SAREC-forskning resulterade i två böcker: De olärdas kunskap, 1988, som också kom ut på engelska, och Vi är så många mukabis, 1996.

Under sin forskningstid noterade Ingrid Björkman också att antalet lärare vid universitetet minskat varje gång hon återvände till Nairobi.
– Det visade sig att akademiker, som fått stipendier till olika utländska universitet, inte sällan stannade kvar i utlandet där de sökte flyktingstatus. Följden blev att deras institutioner i hemlandet dränerades på kompetens.

– Efter återkomsten till Sverige kom jag i kontakt med migrationen från andra hållet och upplevde den i mottagarlandets perspektiv. Diskrepansen mellan verkligheten och den svenska invandringspolitiken blev en chockartad upplevelse för mig.

Med sin bakgrund i utvecklingsforskningen blev hon sedan tillfrågad om hon ville vara med och skriva en debattbok om den svenska invandringspolitiken.

– En liten grupp utkristalliserades som, förutom av mig, kom att bestå av ekonomen Jan Elfverson och historikern Åke Wedin. Vårt förstlingsverk blev den lilla boken Invandring – sammanbrott eller utveckling?  Den kom ut 1994 i 4000 exemplar på vårt eget förlag, som vi kallade ”Samfundet för nationell och internationell utveckling”.

SONY DSC

–  Hösten1996 kom vår andra bok, Flyktingpolitikens andra steg, ut på SNS förlag.

Olika perspektiv

Migrationen kan ses i olika perspektiv, säger Ingrid Björkman:

– Det globala perspektivet visar att det är befolkningsexplosionen i tredje världen med åtföljande försörjningskriser och krig som orsakar de största flyktingströmmarna.

– Den svenska invandringsdebatten och politiken har så gott som uteslutande drivits i ett emotionellt individperspektiv som fokuserat på de asylsökandes önskemål.

– Mitt perspektiv har främst varit det globala perspektivet men även  utvandringslandets, vilket ingalunda uteslutit mottagarlandets perspektiv. Strategier som gagnar utvandringslandet, gagnar även mottagarlandet.

– Tror någon att man löser problem genom att försöka åtgärda följderna? Tror någon att förhållandena i världen förbättras av stora folkomflyttningar från u-värld till i-värld? Nej, det gäller givetvis att angripa problemets orsaker!

Detta innebär att satsa på reformer som får i gång en stabil utveckling i utvandringsländerna, så att människorna stannar.

– Den svenska flyktingpolitiken har sprängt gränserna och integrationspolitiken har havererat. Det visar att hittillsvarande politiska strategier varit kontraproduktiva.

Den svenska politiken har

• bidragit till utvandringsländernas kompetensutarmning, vilket är ett allvarligt hinder för deras utveckling

• i ringa del kommit genuina flyktingar till godo, samt

• skapat en arbetslös och bidragsberoende invandrarbefolkning med ökande sociala problem och överbelastning av samhällets ekonomiska resurser som följd.

Konceptet

Ingrid Björkmans och Samfundets koncept är i grunden humant. I fokus står att försöka ta tillvara mänskliga resurser för att motverka orsaker till migration.

– Nuvarande inhumana ordning – där miljoner utblottade flyktingar i tredje världen lämnas åt sitt öde, medan mångmiljardbelopp satsas på den minoritet resursstarka asylsökande som rest till västvärlden – måste ersättas av en i sann mening human och solidarisk ordning med stöd i närområdet som ledande princip.

– Migrationspolitikens mål måste vara att dels ge skydd åt största möjliga antal skyddsbehövande, dels minska den globala rikedomsklyftan för att undanröja skälen till ekonomisk migration. En sådan politik skulle harmoniera med den politik som UNHCR (FNs flyktingkommissariat) förespråkar.

Samfundets idé är en kombinerad flykting- och biståndspolitik. Regional flyktingmottagning och kunskapsöverföring genom återvandring.

– Allt ansvar för världens flyktingar måste övertas av det internationella samhället genom FN. Systemet måste bygga på samordnade lösningar och en gemensam finansiering, där kostnaderna fördelas mellan världens länder. Flyktingarna hänvisas till UNHR i sina egna närområden där UNHCR upprättar mottagningsstationer med resurser att lämna nödvändig hjälp.

– De som på eget initiativ reser till avlägsna länder ska avvisas och hänvisas till UNHCR:s mottagningsstation i det egna närområdet. Att återvända till hemlandet är av många skäl lättare från närområdet än från ett avlägset västland. Skulle det inte bli möjligt att inom rimlig tid kunna återvända, får de asylberättigade placeras ut i UNHCR:s fadderländer i väst.

– Med regional flyktingmottagning skulle endast människor med garanterat skyddsbehov få asyl.  Flyktingsmugglingen skulle upphöra.  Detta är enda sättet att förhindra att asylsystemet missbrukas och överbelastas – samtidigt som man värnar om genuina flyktingars möjlighet till skydd.

Ett annat moment är att asyl ska handla om ett tillfälligt skydd?
– Ja, när förhållandena i hemlandet normaliserats ska man med vårt stöd återvända för att bygga upp sitt eget land. Så knyts flykting- och biståndspolitik samman. Även de invandrare som redan finns här och ofta lever i destruktivt biståndsberoende kan med fördel inlemmas i en sådan politik.

– Med sin sociokulturella kompetens och förstahandskunskap om sina hemländer skulle invandrarna bli en värdefull tillgång i biståndsarbetet. Som ett led i en effektivare biståndspolitik skulle de under asyltiden få adekvat utbildning och praktik vid svenska företag och institutioner och inom områden av betydelse för deras eget land. Vid återflyttningen skulle de då kunna fungera som länkar i en kunskapsöverföring till utvecklingsländerna. Med en sådan kombinerad bistånds- och flyktingpolitik skulle utvandringsländerna få hjälp att på sikt behålla utbildade landsmän som nu i stor utsträckning emigrerar.

Nuvarande flyktingpolitiska praxis är på flera sätt ineffektiv, framhåller Ingrid Björkman.

* den innebär att mindre än 10 procent av dem vi tar emot har asylskäl. De har tagit sig till Sverige i kraft av sina större ekonomiska resurser. Asylrätt har kommit att heta pengar.

* den är inte kostnadseffektiv. För den summa som en enda invandrad kostar det svenska samhället kan man rädda livet på hundra flyktingar i katastrof- och närområdena. Budgeten för Sveriges flyktingmottagning är större än den för UNHCR:s hela globala verksamhet.

* den dränerar utvandringsländerna på kompetens. Det är de utbildade och initiativrika som har resurserna att ta sig till väst. Majoriteten, de utarmade och outbildade, lämnas kvar utan stöd.

* den har skapat en stor arbetslös, bidragsberoende invandrarbefolkning. Det har medfört ökade sociala problem och resulterat i överbelastning av samhällets ekonomiska resurser. Sveriges integrationspotential har överskridits med råge.

Reaktionen

Reaktionen från pk-etablissemanget lät inte vänta på sig. Våren 1996 blev det stor uthängning i Expressen. Den tidning, vars redaktör nu klagar över det hätska debattklimatet i Sverige.

– Trots att det tydligt framgår att den svenska invandringspolitiken är inhuman, ojämlik, odemokratisk och internationellt osolidarisk har det offentliga Sverige i humanitetens, demokratins och den internationella solidaritetens namn med frenesi slagit ner på alla som kritiserat denna politik. Vi som tagit till orda har kallats främlingsfientliga, rasister, nazister…

Javisst. Samfundet uppmärksammades först i Expo nr 2/96. Denna Expoartikel blev sedan till tre helsidor i Expressen den 6 och 7 maj 1996. Krigsrubriker och förbrytarporträtt. ”FRÄMLINGSHATETS NYA ANSIKTEN”.

ansikten

– Ja, Expo har lett angreppen mot oss, med den offentliga maktens fulla stöd.

Helt orättvist, tycker naturligtvis Ingrid:
– Att jag ägnat flera år åt demokrati- och kulturarbete i Afrika, att en liten dansk judepojke under krigsåren hade sin hemvist i mitt föräldrahem och att min dåvarande make och jag skaffade en begåvad kenyansk student med indisk bakgrund (och följaktligen utan framtid i Kenya) möjlighet att studera i Sverige har inte spelat någon roll i Exposammanhang. Jag har ändå kallats främlingsfientlig och rasist. En person med Expoanknytning anmälde mig till och med till ett internationellt register över nazister.

Som en försvårande omständighet anfördes att ni alla tre var akademiker. Invandringskritiker skulle tydligen vara outbildade män ur arbetarklassen, som lättare kunde avfärdas. Ni uppfattades som farliga, det kan ni kanske ta som ett erkännande?
– Kanske det.

– Periodvis mådde jag givetvis dåligt av den offentliga skandaliseringen. Men jag fick samtidigt mycket stöd som bekräftade att jag var på rätt väg.

– Det talades också om ett ”hemligt nätverk”.
– Min ambition var att svara alla som skrev till mig. Men när skaran växt till drygt 1500, behövde jag hjälp med att organisera kontakt- och informationsarbetet.

– Jag fick många medhjälpare, men mitt största stöd var Karl Johan Lidefelt som också blev min livspartner. Hans insatser var ovärderliga.

– – –

Folkviljan och massmedia

Samfundet utgjorde embryot till vad som sedan blev organisationen ”Folkviljan och Massinvandringen”.
– Eftersom medias rapportering om invandringspolitiken var vinklad och otillförlitlig och människors behov av kunskap var så stort, ville vi förmedla absolut korrekt information om den pågående invandringspolitiken.  Informationen, som till stor del baserades på offentlig statistik, skedde huvudsakligen genom brev men så småningom gav vi även ut ett par flygblad.

– Kan man säga att Folkviljan startades våren 1997, med mötet på Hotell Winn i Solna?
– Ja, eller något tidigare. 

Genom Folkviljan gjordes ytterligare mediaerfarenheter.

• Solnamötet skrevs ned på nyhetsplats i Dagens Nyheter, med rubrik ”Gråhårig samling mot invandring”.

• Ett underhållningsprogram i TV3, ”Måndagsklubben” på sig en politisk roll, genom att håna Folkviljan.

• Karl Johan Lidefelt fick medverka i SVT:s samhällsprogram ”På din sida”, varvid påannonsen angav tonen: ”Hej. I kväll ska det handla om dom fattiga och dom rika… och så om dom som gärna vill hitta syndabockar, till att det har blivit så här – till att Sverige har en sämre ekonomi och att många i Sverige har fått det sämre.”
Din kommentar?
– Programledaren och de två övriga medverkande formligen kastade sig över Karl Johan som inte ens fick tala till punkt. De hade inga sakliga argument utan hånade och skällde ut honom. Hånet var det värsta. Direkt efter programmet blockerades telefonlinjen till TV-kanalen av tittare, som var upprörda över att programmet, som hette ”På din sida”, så flagrant tagit parti emot den inbjudna gästen. Tittarstormen var så kraftig att programmet lades ner. Programledaren har jag därefter aldrig mer sett i TV-rutan.

Solnamötet resulterade också ett intensivt mediadrev mot forskaren Kajsa Ekholm-Friedman, för att hon talat på mötet.

Ytterligare verksamheter

Som medlem i Skattebetalarnas förening var Ingrid Björkman också verksam. Vid stämman 2005 försökte hon och andra invandringskritiker påverka, dock utan framgång – Moderaterna mobiliserade och behöll greppet om föreningen.

– Vi var en grupp medlemmar som föreslog att föreningen skulle kräva öppen och fullständig redovisning av kostnaderna för invandringspolitikens följder inom samtliga sektorer av samhället. Det var ju kostnader som betalades med skattemedel.  Kostnaderna för t ex skolpolitik, vård- och omsorgspolitik och alla andra samhällsfunktioner redovisas ju öppet.  Det blev ett ramaskri med medialt genomslag, styrelsen betygade sin humanitet och vi som föreslagit krav på kostnadsredovisning lämnade föreningen.

Samma år utgavs en tredje bok ”Exit folkhemssverige – en samhällsmodells sönderfall”. Bakom den nya boken stod inte bara Ingrid Björkman, Jan Elfverson och Åke Wedin:
– Med Exit hade vår författargrupp utökats med den amerikanske socialantropologen Jonathan Friedman. Böckerna är sedan länge utgångna ur handeln, men Exit finns tillgänglig på nätet.

exit

Ingrid Björkmans liv idag

Som pensionär kan Ingrid Björkman idag odla sitt trädgårdsintresse.
– Jag lever ett pensionärsliv som är en lagom blandning av kreativt lugn och kamp. Lugnet upplever jag i min lilla trädgård, där jag också får utlopp för min kreativitet. Jag har utformat trädgården efter renässansmodell med mittaxel, tväraxlar och en buxbomsparterr med fontän. Tydlig struktur och begränsad färgskala skapar ro och harmoni.

ibp

LÄS MER

BGF-intervjun i sin helhet

Massinvandring – till förmån för vilka?

jmkFör övrigt anser jag att Karthago…

Annonser

2 svar

  1. En sådan belevrad kvinna som Björkman så borde det vara en självklarhet att bli inbjuden i tv soffor och få dela med sig av sinna erfarenheter även många flera svenskvänliga människor. Det lär vi knappast få se i svt trotts att dom skulle dra tittarsiffror.

  2. Det verkliga problemet i Sverige, och det gäller inte bara invandrarfrågan, är att sunt förnuft och sanningssägande får inte komma till tals såvida det inte är politiskt korrekt. Det är en sjukdom, PK-sjukan.
    Hur har den kunnat få ett så totalt genomslag i folkopinionen?
    Frågan leder tanken till 30-talets Tyskland. Kusligt.

    Jan Dahlstedt

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: