Sant redan 1993…

– När debattredaktören Johnny Flodman fått den, ringde han mig och frågade om jag verkligen ville att den skulle publiceras  “Det är därför jag skickat in den”, svarade jag. Han frågade då om jag var medveten om att det var “sprängstoff”. Jag svarade att jag givetvis var medveten – men i efterhand förstod jag att jag alls inte var det.

– Artikeln väckte en veritabel läsarstorm. På en vecka fick jag över 300 brev och telefonsamtal – samtliga positiva.  Att invandringspolitiken i så hög grad engagerade – och även oroade – så många människor hade jag inte anat.

 – Artikeln gav upphov till en het debatt i Svenska Dagbladet som sträckte sig över tre månader med inlägg av politiker, forskare och olika slags beslutsfattare i invandringsfrågor. Debatten följdes under flera år av radioprogram och inslag i andra tidningar.  

 

IB-artikeln i SvD den 19 maj 1993:

”Folks oro över invandring måste tas på allvar”

Idén om ett mångetniskt samhälle utan konflikter är en naiv utopi, menar Ingrid Björkman

ibdoc

I TV2 visades för en tid sedan en visionär dramadokumentär som utspelade sig år 2013. I detta scenario 20 år framåt i tiden har Tyskland börjat uppföra järnridåer längs sina gränser mot de enorma flyktingströmmarna. Enligt en färsk undersökning från Göteborgs universitet vill 64 procent av svenskarna inte att Sverige skall ta emot flyktingar. En enkät bland FN:s medlemmar avslöjar att 32 procent av jordens stater – mot sex procent år 1976 – vill minska invandringen.

 De här tre exemplen visar att den traditionella efterkrigssynen på den internationella migrationen som en positiv utvecklingsfaktor har ersatts av en hotbild. I allt högre grad relateras människors oro inför framtiden till migrationen. Finns det reellt fog för detta?

Flyktingpolitik handlar mycket om perspektiv. I mikroperspektiv berörs vi av de individuella människoödena. Makroperspektivet speglar människor principiella inställning till immigrationen och gäller konsekvenserna för samhället.

Min artikel tar upp invandringspolitiken i ett makroperspektiv. Den kategori av invandrare det gäller är de som inte har giltiga skäl för asyl. År 1990 utgjorde de enligt Jonas Widegren, som då var samordnare av europeiska flyktingförhandlingar hos FN i Genève, hela 95 procent av de asylsökande. Denna utvandrarkategori består i huvudsak av människor från tredje världen som haft resurser att planera en utflyttning till ett avlägset välfärdsland.

Jag tänker här inte diskutera hur invandringspolitiken skulle kunna anpassas till verkligheten. Jag har istället valt att se på den verklighet som invandringen i sin tur kommer att ge upphov till, samt det politiska och massmediala etablissemangets förhållningssätt till denna verklighet.

Försörjningskrisen i centrum

 Flyktingkatastrofen  i Jugoslavien skymmer det faktum att det är försörjningskrisen i tredje världen som skapat och kommer att skapa de största immigrationsproblemen. År 1950 uppgick jordens befolkning till 2,5 miljarder. Enligt prognoserna kommer den att år 2050 uppgå till 12,5 miljarder. FN:s befolkningsfond beskriver detta som ett mardrömstillstånd som riskerar sluta i en ekologisk katastrof.

Folkökningen har geografiskt sett en mycket sned fördelning. Ungefär 97 procent av ökningen sker i utvecklingsländerna och framför allt i Afrika. Från att vid sekelskiftet ha utgjort 40 procent av jordens befolkning kommer västvärlden om en genration att utgöra 8 procent. Folkökningen i tredje världen leder till att dess länder inte längre kan försörja sin arbetsföra befolkning. Redan i dag lever mellan en halv och en miljard människor i utvecklingsländerna i absolut fattigdom. Försörjningskrisen, och framför allt vattenbristen, blir i sin tur en grogrund för sociala konflikter och krig.

I spåren på växande hungersnöd och stigande arbetslöshet kommer stora folkomflyttningar. Allt fler från jordens fattiga länder vill till det rika Europa – och de tar sig också dit. De som emigrerar är till största delen de mest välutbildade, eftersom det är de som har råd.

Det senaste decennier har asylansökningarna till Västeuropa femfaldigats, och den illegala invandringen är enligt forskarna nu utom all kontroll. I Frankrike, som framförallt drabbas av nordafrikansk invandring, står immigranterna idag för närmare 40 procent av folkökningen, och hälften av de nyfödda kommer om 30 år att vara muslimer.

En omvänd kolonisation

 Vår tids folkvandring från tredje världen till västvärlden har en sådan karaktär och ett sådant omfång, att man med fog kan tala om en omvänd kolonisation. Den här ”kolonisationen” är långt mera omvälvande och genomträngande än den tidigare europeiska kolonisationen av tredje världen, som inte medförde någon större permanent utflyttning från Europa och där merparten av européerna senare flyttade hem. 

Om vi ser på Sverige kan man konstatera att vi, till följd av vår totalt avvikande asylpolitik, ligger i topp i Västeuropa. År 1988 hade vi 2 360 beviljade asyler per miljon invånare medan t ex Danmark hade 785, Västtyskland 125 och Storbritannien 20.

 Vår invandring kommer enligt Statistiska Centralbyråns och invandrarverkets statistik att totalt och oåterkalleligt förändra Sverige. Om invandringen helt upphör, kommer svenskarna ändå att vara i minoritet år 2117.

Trots att majoriteten av invandrarna är välutbildade, är de i allmänhet predestinerade till arbetslöshet i dagens Sverige. Vi håller på att få en stor grupp människor som är beroende av bidrag för sin försörjning. Grymt för dem själva och dyrt för svenskarna.  År 1990 var den totala kostnaden för vår flyktingpolitik, enligt dåvarande invandringsministern Maj-Lis Lööw, 40 miljarder kronor. Vad flyktingpolitiken kostar svenskarna i dag är höljt  i dunkel och går inte att utläsa ur det offentliga trycket.

Även om invandringens ekonomiska belastning på samhället är tung och på sikt torde leda till överbelastning och sammanbrott av de sociala trygghetssystemen, väger detta lätt jämfört med invandringens kulturella konsekvenser.

Försvararna av den stor invandringen hävdar att vad de kallar ”det mångkulturella samhället” innebär stora fördelar och utvecklingsmöjligheter. Att hitta exempel på väl fungerande mångetniska samhällen är dock svårt. Det är betydligt lättare att räkna upp ett stort antal länder i världen över med svåra etniska konflikter och etniskt betingade sociala spänningar.

En naiv utopi

Detta gör att man i dag uppmärksammar ”the ethnic revival” och på allvar börjar diskutera hur mångetniska samhällen överhuvudtaget skall kunna hållas ihop. Samhällskonflikter, där också en etnisk dimension ingår, visar sig nämligen bli speciellt elakartade.

Idén om ett konfliktfritt mångetniskt samhälle är en naiv utopi som är möjlig bara i ett land utan tradition att hantera etniska konflikter. Det finns ingenting som säger att inte utvecklingen i Sverige skulle bli liknande den i Israel, Libanon, Jugoslavien…

Konflikterna finns redan mitt ibland oss. Inte bara mellan svenskar och invandrare, utan i ännu större utsträckning mellan olika grupper av invandrare, alltifrån serbiska föräldrar, som vägrar att acceptera kroatiska hemspråkslärare till brutala masslagsmål mellan fotbollslag med olika etnisk bakgrund.

Och oavsett riskerna för ett våldssamhälle kommer svenskarna, när de blivit en minoritet bland andra, att ha förlorat rätten att bestämma hur det svenska samhället skall se ut.

Frågan om det finns fog för människors oro inför invandringen kan bara besvaras med ja. Oron är välgrundad och måste tas på allvar. Men det skrämmande är att med få undantag respekterar varken det politiska eller massmediala etablissemanget denna oro. I stället stämplas den som rasism och främlingsfientlighet, vilket inte bara är fel utan även kränkande.

Med undantag för ny demokrati och i viss mån moderaterna fortsätter de politiska partierna, trots invandringens avgörande betydelse för landets framtid, att driva en politik stick i stäv med folkviljan. I stället skall svenska folket uppfostras till att ha de ”rätta” åsikterna.

 Medan korrekt information om invandringens orsaker och ekonomiska och befolkningsmässiga konsekvenser lyser med sin frånvaro, har riksdagen för innevarande budgetår anslagit 10 miljoner kronor till ”insatser mot främlingsfientlighet, rasism och antisemitism”.

Ingrid Björkman

– – – – – –

En BGF-intervju har nu gjorts med Ingrid Björkman – mer om den saken i nästa bloggtext!

LÄS MER

Massinvandring – till förmån för vilka?

 

jmkFör övrigt anser jag att Karthago…

Annonser

Ett svar

  1. Re: ”År 1990 var den totala kostnaden för vår flyktingpolitik, enligt dåvarande invandringsministern Maj-Lis Lööw, 40 miljarder kronor. Vad flyktingpolitiken kostar svenskarna i dag är höljt i dunkel och går inte att utläsa ur det offentliga trycket.”

    Mina framräknade siffror, baserade på PUT:
    1990 24.4Miljarder 2013 176Miljarder dock är dessa siffror medelvärde över 40år ska snart räkna med en mer realistisk modell där mediantiden till arbete kommer med i beräkningen….
    MEN tänk att medan siffrorna trots allt var hemska förr också så kunde dom i alla fall redovisas för de som betalade…….

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: