SD – ett filter?

Här ger jag plats för en text om Sverigedemokraterna från Kenneth Sandberg. Han har tidigare sänt den till Avpixlat, men där fått den refuserad.

Den grundläggande fråga som Sandberg ställer är om SD nu fungerar som ett filter, ett hinder för framväxten av en radikal och äkta opposition mot den destruktiva politik som bedrivs av Reinfeldtregimen.

Se även min tidigare text om ”Tredje Partiet”. Där finns några passusar som jag särskilt vill betona:

”Den diskriminering som nu sker av svenskar, som gör oss till en andra klassens medborgare i vårt eget land, måste med avsky förkastas.”

”Inom flyktingpolitiken ska linjen vara att varje region i världen må ta hand om sina egna flyktingströmmar.”

”Samtidigt måste ett Tredje Partiet vända sig mot den amerikanska krigspolitik som skapar flyktingströmmar.  Kravet ska vara att Sverige bekämpar angreppskrig som de i Afghanistan och Libyen, inte medverkar i dem!”

Kenneth Sandberg:

”Satis Polito – för vad?

Vid statstelevisionens intervju förklarar Jimmie Åkesson titeln på sin bok med att den motsvarar uppfattningen han har om sig själv och sin roll som partiledare för Sverigedemokraterna. Och framhåller som belägg för detta de opinionssiffror som stigit sedan hans tillträde och partiets entré i Riksdagen. 

Den fråga som inställer sig är ofrånkomligen; Tillräckligt för vad? För att partiet, tillsynes, har kommit in i riksdagen för att stanna – och att därmed Jimmie Åkessons personliga välstånd är tryggat? Eller för att partiet under hans ledning är en optimal kraft för att avvärja nationen sammanbrott..?

Mot bakgrund av den ständigt accelererande invandringen och de likaledes gigantiska problem det medför – icke minst i kostnader och annat lidande för svenska folket – och den återhållsamma ‘rumsren’-linje Åkesson profilerar partiet med, kan åtminstone följande retoriska fråga ställas: Fungerar i själva verket SD som ett filter mellan den folkliga opinionen – utifrån en faktisk verklighet och hotbild mot Sveriges fortbestånd – och makthavarna.!?

Det är inte alldeles långsökt att det mångkulturella samhällets förfäktare kan se strategiska fördelar med att framhålla SD som ett främlingsfientligt och extremt etnofobiskt parti – när samtidigt detta parti begränsar sitt agerande till en debatt vid något enstaka tillfälle i riksdagen och till formuleringar i samband med det årsvisa offentliggörandet av en skuggbudget.

Ett sådant salongsfähigt utövande av oppositionsrollen ger ingalunda den bekräftelse och därmed motivation för kampmotstånd som svenska folket är i behov av. Istället tjänar det med all säkerhet till att förstärka den bild som etablissemanget vill upprätthålla, d v s att allt prat över köksborden om problem gällande den förda invandringspolitiken är grundat på ‘överdrifter, svartmålning och okunskap’.

Ska Sverige ha en åtminstone teoretisk chans att överleva som en nation fylkat av det svenska folket, så krävs det antingen en SD-ledning som är betydligt mindre ‘tillräckligt polerad’ eller ett nytt parti som mycket klart avstår från att bli ytterligare ett blad i den för vårt land så fatala 7-klövern.”

Läs även:

SD-kritik